Sinners har varit en av det nya filmårets första "snackisar". Jag önskar bara att jag kunde ha sett filmen helt ospoilad, men trots att jag inte tittar på trailers (där filmens "hemlighet" spoilas) eller läser speciellt mycket om filmnyheter visste jag tyvärr vad filmen egentligen var för någon slags film.
Om du mot förmodan inte vet detta så föreslår jag att du slutar läsa här och tittar på filmen, den är väl värd en titt, för att sedan återkomma och läsa vidare efteråt. Önskar god titt!
Ok, så detta är en genrefilm, närmare bestämt en vampyrfilm. Filmen påminner om Robert Rodriguez' fantastiskt roliga, From Dusk Till Dawn och mot slutet påminner den mig om Jim Jarmusch briljanta, men snustorra, Only Lovers Left Alive.
Regissören Ryan Coogler har valt vampyrfilmen som redskap för betraktelse och kommentarer om kulturella, sociala och politiska frågor som berör den svarta befolkningen i Amerika. Just vampyrer och andra monster som symbolik för orättvisa, elakhet och det förbjudna är en teknik som använts förr, inte minst av Joss Whedon i Buffy, tv-serien.
Filmen har dock ett stort problem och det är dess speltid om drygt 135 minuter. Inget fel i sig men här använder han cirka 45 minuter för inledningen, att sätta upp spelplanen inför filmens main villains "kommer ut" så att säga. Och det var med råge mer än nödvändigt. Kill your darlings!
Det blir långsamt och i mina ögon tämligen ointressant. Jag kommer genast att tänka på vissa av Scorseses senare verk där allt ska ta dubbelt så lång tid än vad en effektivt berättad historia egentligen behöver. Av någon anledning hyllas Scorsese mer eller mindre unisont av filmkritiker och fans världen över, men jag uppskattar inte stilen. Så det får bli läsaren som avgör om det är ett beröm eller en anklagelse när jag jämför Coogler med Scorsese.
Hade de första 45 minuterna tagit rimligare 10 minuter hade filmen hamnat på 100 minuter, helt perfekt för en film med en så enkel handling (inledning, fara etableras, hjältar fajtas för livet en natt, slut).
För övrigt är filmen mycket kompetent gjord, på samma sätt som Scorsese och hans kompisar gör film. Men föga överraskande fann jag inga spår av glimten i ögat eller humor i myllan. Det är allvarligt så att det står mig upp i halsen. Det är som att regissören tycker att hans film är för fin eller för viktig för att besudlas med lite självdistans och lättsamhet. Lite synd kan jag tycka då detta ändå bara är en vampyrfilm...
Jovisst, man bör kanske tolka filmens via dess symbolik, det där med kulturell, social och politisk kommentar, men då känns det mer som en föreläsning av Coogler...
Det är sannerligen inte en självklarhet att vampyrfilmer måste vara pompösa och humorlösa. Exempel på lite mer frejdiga alster i genren kan vara Dawn of the Dead (1978), The Lost Boys (1987), Near Dark (1987) och Jennifer's Body (2009), även om den senare kanske får anses som en kantboll rörande vampyreriet. Men vi har såklart också en hel del torra varianter, till exempel Werner Herzogs Nosferatu the Vampyre (1979) och Robert Eggers Nosferatu från förra året. Den suck-festen vinner Herzog över Eggers alla dagar i veckan.
Sinners har ett gäng mid- och post-credit scenes som inte får missas. De höjer filmen tycker jag. Coogler bygger med med några korta scener en hel lore runt sin egen film. På tal om effektivt filmskapande, Coogler kan bevisligen när han vill. Och jag antar att han adderat dem för att kunna bre ut sig med ett otal uppföljare... The New Adventures of Stack and Mary nästa år?
Betyg: 2/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar