Det är ju ändå kul att en svensk film blev nominerad som bästa film i Oscarsgalan, men jag hade hoppats på en film jag kunde tycka mer om. Nej, jag är inget stort fan av denna film.
Hela filmens idé känns juvenil och ointressant. Efter lite funderande på varför jag känner så, och ett intressant samtal med filmkompisen Carl tror jag att det beror på att jag inte ser människor som en anonym del av en identitetspolitisk gruppering. Herr Östlund hänger sig åt en identitetspolitisk analys faller filmen platt i mina ögon. Och eftersom filmen inte bryr sig om individerna gör inte jag det heller och därmed blir de chockerande elementen i framställningen tråkiga och utdragna.
För mig är det inte konstigt att personer från olika delar av samhället är assholes, eller att en person som gör en "klassresa" under filmens gång också visade sig vara ett asshole. Filmen är ingen ögonöppnare eller ger någon wow-känsla över smart studie av klasskampen anno 2023.
Istället tycker jag att filmen var hysterisk och obehagligt spekulativ och effektsökande med sina groteska scener som finns där endast för att chockera. Det är som ett Östlund står med en megafon två decimeter från mitt huvud och skriker ut sitt budskap. Inte en underbar upplevelse direkt.
Samtidigt är filmen välregisserad som jag uppfattar det. Östlund får nog fram exakt det resultat han ville ha. Men med idel förkastliga människor som gör den ena konstiga eller vidriga saken efter den andra blir aldrig indragen i filmen. Tyvärr hade jag svårt att finna någon engagerande skådespelarinsats heller. Det var roligt att se Henrik Dorsin i filmen. Han verkade spela i någon gammal 90-talsfilm från Killinggänget. Vad Woody Harrelson gjorde i filmen har jag ingen aning om. Han är bättre än så. Charlbi Dean spelar Yaya och henne kan jag givetvis inte kritisera då hon hastigt gick bort efter filmen spelades in. Hon var bra. Och påminde om Rachel Weisz, bara en sådan sak.
Här vill jag dock poängtera att jag har inga som helst problem med elaka människor på film som gör vidriga saker om historien som berättas känns genuin. Men om det känns konstlat och jag får en vajb att karaktärerna i filmen gör sakerna endast för att det står så i manus hamnar jag utanför filmens sfär. Jag blir en iakttagare på avstånd. Så blir det med denna film.
Kvar blir bara en massa kräks och en olustig känsla av att antingen ha helt missat filmens poäng eller att ha sett en pretentiös exercis i att chockera för chockerandets skull. Och ska det vara så bör filmen vara lite rolig i alla fall.
Betyg: 1+/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar