Lawrence of Arabia (1962)

Jag hade faktiskt tänkt se denna film en längre tid. Jag var nyfiken på den som en av de riktigt stora klassikerna. Men med en löptid på 218 minuter fanns det nästan aldrig tid att riktigt komitta sig. 

Döm då om min förvåning när filmen kom på tal när jag var och hälsade på min gamle kompis Olof, känd från Bowiepodden. Han hade sett just denna film nyligen. Första gången för honom också. Jag fick en spark i baken och inledde min titt redan samma kväll. Men eftersom jag startade filmen sent om kvällen en söndag såg jag endast lite av inledningen, men dagen efter såg jag hela resten av filmen i ett enda långt svep.

Wow, vilken härligt positiv upplevelse! Jag gillade verkligen filmen. Den hade en skön stajl och känsla. Filmen följer T. E. Lawrence en brittisk officer stationerad i Kairo under första världskriget. Han får i uppdrag i att försöka samla arabiska beduin-grupper i kriget mot Turkarna som hotar från nordöst. 

Peter O'Toole är glimrande i rollen som den egensinniga och enigmatiske Lawrence. Jag gillade honom mycket. Filmen hoppar då och då framåt i tiden men följer Lawrence resa från missförstådd underofficerare till överste i armén och dubbad "Lawrence of Arabia".

En bra bit in filmen satt jag och funderade på Rand i The Wheel of Time. Lawrence påminde mig flera gånger om Rand och så slog det mig som en blixt från klar himmel. Eureka! Robert Jordan var ju som känt influerad av Frank Herberts böcker i Dune-serien, och Frank Herbert var i sin tur influerad av mellanöstern i allmänhet och Lawrence of Arabia i synnerhet. Va, har jag härlett ursprunget till Rand al'Thors personlighetstyp? Envisheten, övertygelsen, galenskapen... Quelle spectaculaire!

Filmen är en episk berättelse av typen "matiné". Den går inte ner med lätthet, den är aslång och filmen inleds med nästan fem minuter "overture" och i mitten begåvas vi med ett "intermezzo". Det vi nu för tiden helt enkelt kallar "kisspaus". Men allt i allt var denna mycket bättre än förväntat och jag är jätteglad att jag äntligen har sett filmen. David Lean är en vass regissör. Hans "Brief encounter" är fantastisk, och nu denna. Vad mer kan han ha att erbjuda...?

Betyg: 4/5

How To Steal A Million (1966)

Nicole Bonnet: I keep telling you, Papa, when you sell a fake masterpiece, that is a crime!
Charles Bonnet: But I don't sell them to poor people, only to millionaires.

Jag ville som sagt se några filmer med Audrey Hepburn, det är ändå hennes födelsedag idag. My fair lady var ett stort misstag, men jag väljer att hellre fria än fälla. Jag gav henne en chans till...

1966, detta förtrollade år, gav oss ännu en smålustig komedi med den ljuvliga Audrey. Vi är i mitten av decenniet och allt i filmen skriker sextiotal. Audreys frisyr, hennes kläder, bilarna och miljöerna är sköna att se. Först känns det som att detta är en okänd Austin Powers-film, en spoof på sextiotalsfilmer, men nej detta är "the real deal". Det är extra kul att se en äkta film med samma miljöer och feeling som vi finner i de allra tidigaste Bond-filmerna. Att se andra filmer från samma era ger mig en kontext för filmer som Dr. No och From Russia with love.

Audrey spelar dottern till en förmögen konstförfalskare och träbocken Peter O'Toole spelar en konsttjuv, eller vad han nu är. Själva handlingen är inte allt för avlägsen The Thomas Crown affair faktiskt.

Filmen är faktiskt ganska njutbar. Audrey är charmig, men det visste vi ju sedan tidigare. Den stora överraskningen är hennes galne pappa, spelad av Hugh Griffith. Han stjäl varenda scen han är med i och jag skrattade högt flera gånger åt hans minspel och frenetiska vilja att sälja sina förfalskningar. Till detta har hela filmen en go känsla. Det är en film som man antagligen kan se om flera gånger då den är riktigt trivsam (och lättsmält).

Den stora stöten som vårt kärlekspar tar sig an i filmens andra halva är inte speciellt uppseendeväckande. Istället är det samspelet, humorn i detaljer och flera roliga birollskaraktärer som bär den delen av filmen. Jag tänker till exempel på den ständigt vinpimplande museievakten, utskällningarna som vaktchefen får utstå på grund av oljudet som larmet ger och polisens upprepade utryckningar.

Filmens svaghet ligger i en träig manlig huvudrollsinnehavare. Peter O'Toole har minimal personkemi med den så mycket mer levande Audrey Hepburn. Tänk så mycket bättre filmen blivit om de hade haft någon mer passande i rollen som Simon Dermott.

Lagom charmig, lagom rolig och lagom underhållande ger ett lagom betyg.

Jag ger How to steal a million tre städtanter av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Christian ger sig i slag med japanska gangsters idag. Läs mer här.