Buck Laughlin: "Is there some process by which they physically miniaturize the dogs?"
Här i Komiska Söndagar kommer jag framför allt skriva om favoritfilmer, men jag kommer också ta chansen att se några filmer som jag inte sett tidigare. Best in show är den första av dessa "första gångs"-filmer. Christopher Guest är känd för humoristiska mockumentärer från olika subkulturer. I denna film är det hundägare och fenomenet hundutställningar som ligger under luppen.
Detta är en film som är långsam och lågmäld som ändå genererar högljudda skratt. Filmen inleds som en dokumentär och jag hinner precis undra hur detta kan bli roligt innan jag skrattar högt första gången (laktosintolerant). Sen puttrar det på. Filmen har ett underbart manus och den visar hur galna vissa hundägare kan vara. Javisst är det kanske lite skruvat här och där, men en hel del av humorn ligger i att filmen inte är för överdriven, den håller sig inom rimlighetens gräns. Jag tror att filmen ändå inte är speciellt långt från sanningen om hur vissa hundägare beter sig. Jag har sett liknande tendenser runt mig (inte min lillasyster, men andra i min närhet).
Typ av humor?
Satir! Detta är satir för hela pengen. Christopher Guest och medförfattare Eugene Levy måste ha en bra insyn i subkulturen de beskriver. Mycket av skämten känns äkta på ett kärleksfullt sätt, inte nedvärderande som det lätt skulle kunnat bli. Vi får följa ett antal hundägare på väg till och under hundutställningen. Mycket av humorn bygger på att ägarna och hundarna ofta påminner om varandra.
Filmkvalité vs. humorkvalité
Svårt att separera dessa två. Som mockumentär komedi är filmkvalitén lika med dess humorkvalité. Inga andra aspekter finnes.
Manus vs. skådespelare
Enligt the interwebs är dialogen improviserad på plats. Så jag vill påstå att manus är viktigt som grund att stå på, men filmen är i detta fall ännu mer beroende av bra skådespelare och deras insatser. Och i denna film finns det massor av bra skådisar.
SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)
En sensmoral: Antar att det enda man kan säga efter denna film är att vi katt-människor vann, hund-människor är som alla vet helt galna i huvudet.
Två stereotyper: den första jag kommer att tänka på är Jennifer Coolidges blond bimbo och lycksökare som är gift med en extremt gammal "sugar daddy". Den andra är gay-paret med en fjolla och en lite mer straight. Kanske filmens bästa par porträtterade av Michael McKean och John Michael Higgins där den sistnämnde bara var för underbar!
Tre tropes:
A: en "goofy" tv-kommentator som inte kan ämnet alls med bisittande expert, Fred Willard och Jim Piddock. De är kanske filmens bästa duo och en fröjd för ögat. Fred Willard karaktär Buck Laughlin är enligt imdb's trivia baserad på basebolllegenden Joe Garagiola som har kommenterat en hundutställning/tävling i verkliga livet med liknande effekt.
B: Metaforen som är bokstavlig. Gerry skojjar om att han inte kunde dansa för att han har två vänsterfötter... Och så har han två vänsterfötter (bokstavligen).
C: Superälskaren som nu är gift. Cookie nämner i inledningsintervjun att hon hade många pojkvänner förr i tiden ("hundreds") och så träffar Cookie och Gerry på man efter man hela filmen igenom som hon tidigare haft sex med. Allt till Gerrys förtret. Men man måste hylla Cookies goda humör, charmiga hantering av alla före detta "uppvaktare" samt hennes till synes genuina kärlek till Gerry. Se bara deras sång tillsammans i slutet. De måste helt enkelt vara kära i varandra.
Favoritkarakärer?
Det finns så många. Gillar Cookie och Gerry, gayparet Scott och Stefan samt tävlingens kommentatorer Buck och Trevor. Meg och Hamilton Swan (Parker Posey och Michael Hitchcock) är mycket roliga i partier, men vissa av deras scener går överstyr och tappar i finess och därmed blir det inte lika roligt.
Omtittningspotential?
Jamenvisst. Detta skulle man kunna se om många gånger! Skulle gärna se den med min hundägande lillasyster Hanna! Inga jämförelser med någon i filmen för övrigt...
Slutomdöme
Jätterolig film som jag är otroligt nöjd med att jag gav chansen. Detta var så bra att jag till och med funderar på att se fler av Christopher Guests filmer inklusive The is Spinal tap som jag såg som ung och inte alls fattade (då).
Betyg: 4+/5
