Tracks (2014)

Tracks är en ganska intressant boats som vi såg tidigare i våras, redan i april. Filmen förhandsvisades i ett jippo då australiensiskan Robyn Davidson var på besök i Stockholm. Distributionsbolag och australiensiska ambassaden gjorde då en grej av det hela. Jag blev tackförnämligt nog medbjuden av Fiffi och tillsammans med henne och Jojje och Joel var vi fyra filmspanare som såg filmen på Park. Aj det gör ont i rompan bara jag tänker på den salongen.

Kvällen inleddes med middag på Vapiano precis bredvid biografen. Fiffi valde rätt och jag fel, jag borde härmat istället för att välja själv.

Filmen Tracks var en riktigt bra film med ett stort problem. Det bra är ett fantastiskt foto och en äventyrlig miljö. Den är inspelad i den australiensiska öknen och känslan av vidderna är oemotståndlig. Filmens största tillgång är Mia Wasikowska i rollen som Robyn. Hon är en gigant och mycket bra i denna roll. Jag gillade att hon såg så smutsig ut. Ansikte, axlar, händer och framför allt anklar och fötter var smutsiga som de blir av att vandra i öknen. Små detaljer som gjorde att filmen kändes så äkta.

Men filmen har ett stort problem. Varför? Why? Pourquoi? Som 25-åring bestämde sig Robyn för att vandra från Alice Springs i mitten av Australien ända ut till västkusten. Det är en lång sträcka mestadels genom en oändlig öknen. Hon valde att göra resan med kameler och en tillgiven hund. Efter visningen hölls ett mycket bra face to face med Robyn. Dels var det en bra intervjuare och dels var Robyn mycket bra och tydlig med att besvara allt som publiken frågade om. En av de viktigaste frågorna hon fick var varför hon gjorde resan. På den frågan fick vi faktiskt ett diffust svar. I samband med den frågan kommenterade hon att det bara var för att hon är kvinna som hon får den frågan. Män som ger sig ut på livsfarliga och utmanande äventyr får inte frågan om "varför" enligt henne. Det gav kvällens största applåd. Folk är så sugna på att berömma allt som har med könsroller att göra även om det är orimliga påståenden. Att hon spelar könsrollskortet i denna fråga känns trist. Först och främst för att det är fel. Jag upplever det som att alla vår samtids Göran Kropp:ar och Ola Skinnarmo:ar också får en massa frågor om "Varför"? Det är inte en könsfråga, även om den präktiga publiken applåderade som den icke självständigt tänkande folkhopen de var.

Filmen ger en förklaringsmodell om varför. Att det skulle ha att göra med en bearbetning av hennes mor som tog livet av sig då Robyn var 11 år. "I miss her so" kan tolkas på flera sätt. I intervjun sa Robyn dock att det inte hade något med anledningen till hennes resa. Istället menade hon att hon var trött på det moderna samhället och ville vara ensam. Hon hade också en illa omskriven anekdot om hur hon hade spelat experimentell teater i en vecka utan mat eller sömn och efter det hade hon kommit på att hon skulle gå genom 3000 km öken. Ok, knarkad! En snetripp helt enkelt. Sedan tog det henne i och för sig två år att förbereda sig inför resan så man kan ju tycka att hon borde hunnit nyktra till under den tiden.

Nej, varken filmen, eller Robyn själv, besvarar den intressanta frågan varför hon valde att isolera sig och ge sig ut på denna fantastiska resa. Hon överlevde resan uppenbarligen, men det verkar som att det var långt från säkert att det skulle bli utgången. Jag hade hellre sett en film, det är ju ändå en boats, som faktiskt la ner lite mer intresse i frågan "varför".

Nu blir det inte så mycket en psykologisk resa inom Robyn, istället får vi en fysisk resa genom öknen. Det är en vacker film och varm film. Den går i orange och solbrända röda färger. Mia W är självlysande. Men ett riktigt stort engagemang infinner sig inte. För mig är det bara en karaktär på duken som gör konstiga saker. Jag hade hellre bjudits in i huvudet på huvudpersonen. Vad som fanns därinne var jag mycket intresserad av men varken filmkaraktären och den verkliga damen som intervjuades på scenen släppte tyvärr in mig.

Jag ger Tracks tre livsförändande dödsfall av fem möjliga.

Betyg: 3/5  

Boats = Based on a true story


Vad tyckte min filmspanarvänner om filmen då? Kolla här; Fiffi, Johan och Joel.