The Long Goodbye (1973)

Philip Marlowe: That's OK with me.

Ja herrejösses vilken skön film noir Robert Altman och Elliot Gould har skapat. Jag har tidigare haft lite svårt för klassiska film noir men denna skruvade variant av genren med en anti-hjälte i Elliot Goulds tolkning av karaktären Philip Marlowe var min grej.

Filmen bygger på Raymond Chandlers bok med samma namn och alla ingredienser finns där; mord, en bag full med pengar, en "femme fatale" och både en och två olycklig män som hamnar i hennes nät genom lömska intriger.

Redan från den lovligt sköna inledningsscenen då Marlowe vaknar mitt i natten av att katten är hungrig sätts en härlig feeling i filmen. Elliot Gould spelar karaktären på pappret rätt men ändå är han minde burdus eller "manlig" än vad jag tror att Marlowe i annan skådespelares gestaltning hade varit. Kattscenen är i alla fall underbar. Marlowe försöker med den mat han har hemma, men katten nekar. Mitt i natten får han åka ut för att köpa kattmaten men han hittar bara andra märken. Då försöker han lura katten genom att flytta över kattmaten från den nyinköpta burken till en gammal tom bur av rätt sort. Sen sätter han på locket och visar katten att det är rätt mat, men till slut genomskådas han av katten och den drar ut genom dörren med en förnärmad min.

Marlowes grannar är också en stor munterhet i filmen. Något slags flower power-kvinnokollektiv som glider omkring barbröstade i mycket lediga kläder. De sysslar med yoga, bakning av hash brownies och festande. Oklart vad de sysslar med och vad de gör i filmen förutom den kvinnliga fägringen.

Filmens mysterium är helt ok men långt från det jag tar med mig från denna film. Istället myser jag ikapp med Elliot Gould och hans makliga väg fram mot sanningen om vad som hände natten när han själv var ute och köpte kattmat.

Filmen befolkas av några lustiga birollskaraktärer. Dels har vi den danska skådespelerskan med det ståtliga namnet Nina van Pallandt som Eileen Wade. Hennes make Roger spelas av giganten Sterling Hayden. Henry Gibson, känd från Wedding crashers, spelar den sliskige doktorn.

Jag tror bestämt att jag har gillat alla Robert Altman-filmer jag sett mer eller mindre. Någon sa att han var ojämn. I så fall menas det kanske att ojämn betyder alltid bra? Min favorit från regissören är The Player, tätt följd av Short cuts. The long goodbye kommer inte upp i de filmernas nivåer men den är helt klart värd att ses.

Jag ger The long goodbye fyra (fast det var bara två i bild) juckande hundar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Omtitt, april 2023: i samband med Shinypodden säsong 13: Bröderna Coen såg jag om filmen. Den är fortfarande superskön och betyget kvarstår på en stabil 4:a. Lyssna på avsnittet när jag och Carl snackar om filmen (tillsammans med The Big Lebowski samt Confess, Fletch).

Muskulös... Undrar om han kan vara nåt?

McCabe & Mrs. Miller (1971)

Constance Miller: Look, Mr. McCabe, I'm a whore!

Robert Altman har varit en favoritregissör ända sedan jag såg hans fantastiska filmer Short Cuts och The player från tidiga nittiotalet. Och precis som med en annan favoritregissör från Decennierprojektet Otto Preminger känner jag mig trygg med när Altman intar regissörsstolen.

Denna veckas gemensamma film är Altmans westernfilm McCabe & Mrs. Miller med Warren Beatty och Julie Christie i titelrollerna. Altman har skapat en riktigt skitig och rått realistisk westernmiljö från förra sekelskiftets nybyggarland i nordvästra USA. Filmens handling är egentligen inte så värst märkvärdig. Det som sticker ut är stämningen i filmen och dess karaktärer. Kvinnorna är skitiga, fula och trashiga horor. Männen är skitiga, fula och trashiga nybyggare.

Warren Beatty spelar McCabe, en gambler med ett rykte om sig att han dödat en känd våldsman. Med det ryktet kan han ta sig stora friheter då ingen vågar utmana honom. När han anländer till en liten håla i Oregons vildmark ser han en möjlighet att bygga för framtiden. Han låter uppföra ett horhus i den spirande staden. Inom kort anländer den gåtfulle Mrs. Miller med ett förslag om att hon och McCabe ska ingå partnerskap. Hon vill ta dit "fina" fnask från Seattle och driva huset som den entreprenör hon är. Hon utlovar större vinster än vad McCabe skulle fixa själv. Hon är en handlingskraftig kvinna, åtminstone ibland, och samarbetet startar bra.

Resten av filmen handlar om hur de bygger upp verksamheten; hotell, bar, horhus och en massa fastigheter, tills ett stort gruvbolag vill köpa upp verksamheten och den konflikt som uppstår.

Warren Beatty var ju känd och säkert filmens dragplåster. För mig blir han ett av de svagare korten. Däremot är Julie Christie som Mrs. Miller mycket bra. Vi får också en hel del mustiga biroller med en ungdomlig Keith Carrandine som den kåte kofösaren som utropstecken.

Det som jag mest tar med mig från filmen är gyttjan, de stora varma baden, misären och Altmans suveräna förmåga att skapa en genuin miljö i filmen. Jag måste också säga att slutscenen lyfte filmen ett snäpp. Något av ett anti-Rio Bravo slut va?

Jag ger McCabe & Mrs. Miller tre skrupelfria mördare av fem möjliga.

Edit: Den fick en fyra först men jag jackade ner betyget ett snäpp i en kalibreringsövning i duschen i morse.

Betyg: 3+/5

Fredag under en Decenniermånad betyder att både Movies-Noir och Jojjenito också skriver om filmen idag. Gillade de nybyggarandan eller ville de hellre åka tillbaka till storstan?

Läs också Roger Eberts text.

The Salvation (2014)

The Salvation är något så udda som en dansk westernfilm. Den visades som avslutningsfilm på Malmö Filmdagar. Självklart såg vi filmen då det inte gick några andra filmer samtidigt. Jag hade nog valt den ändå om den hade visats på en tid då flera filmer visades samtidigt. Filmen handlar om en dansk nybyggare ute i gränslandet mellan vildmark och civilisation i Amerika på 1800-talet. Han är en före detta soldat som utvandrat efter att Danmark förlorat ett krig mot tysken. Med sig har han sin bror.

Mad Mikkelsen spelar huvudrollen Jon och vår egen Mikael Persbrandt brodern Peter. Filmen startar då Jons fru och son anländer med tåget. Jon har rest före för att bygga upp hus och liv. Han har inte sett sin familj på sju år. Sedan spelas en mycket klassisk western upp i bästa Clintan-stil med oförrätter, onda män som vill åt nybyggarnas mark, svek och en massa våld. Jag måste säga att jag verkligen gillade denna film. Den kommer inte konkurrera om en plats på årsbästalistan, men den är helt klart sevärd.

Handling och dramaturgi är sjuttiotalsaktig (det kommer faktiskt en film i Decennier som denna film påminner en hel del om, håll utkik på bloggen ungefär den 23:e september). Det som skiljer The Salvation från de äldre filmerna är ett modernare foto. Filmen är inspelad i grälla färger som nästan får den att kännas som en filmad serietidning.

Mikkelsen och Persbrandt är riktigt sköna som de två bröderna. Eva Green som storskurkens "flickvän" är inte så talför men ganska intensiv i de få scener hon fått huvudrollen i. Jag förstår inte riktigt varför folk har så svårt med henne. Hon är ju ganska bra. Jag gillar också att filmen inte ryggar tillbaka för det otäcka, den hade till och med kunnat vara ännu brutalare. Inte nödvändigtvis i bild men i handling. Det där med hämnd funkar än bättre om den onde är svinans ond.

Det kommer inte allt för många dugliga westerns nu för tiden, jovisst det kommer kanske en eller två varje år, men de står ju inte som spön i backen i alla fall. Därför var det välkomnat att denna dansk-brittiska samproduktion var så lyckad. Om du gillar western, och speciellt Clintans sådana från sjuttiotalet bör du kanske ge The Salvation en chans. Om inte kommer jag skicka Eric Cantona efter dig!

Jag ger The Salvation tre revolvermän av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Läs gärna vad mina filmspanarkompisar tyckte om filmen. Är de cowbojsare eller indianer?
Jojjenito
Fiffi
Sofia

A Most Wanted Man (2014)

Philip Seymour Hoffman är död. Knarket. Filmälskare världen över sörjer. I övermorgon har hans sista film premiär - A most wanted man. Idag bloggar Filmspanarna på månadens tema: "Tyska städer". Ja visst var det ett konstigt tema! Håller med. Jag slår två flugor i en smäll och skriver om denna film som utspelas i den tyska staden Hamburg.

Ibland kan det tyckas att det gått lite inflation i hyllningarna till döda skådespelare. Filmbloggarkollegan Sofia var inne på det spåret när vi diskuterade Robin Williams bortgång under en frukost på hotellet nere i Malmö. Jag håller med henne i princip. Det är lätt att dra till superlativen bara för att det känns så känslosamt att ta farväl till en person som funnits i rampljuset under ens egen tid här på jorden.

Kända skådespelare faller av pinn i parti och minut, men bland går ens högst personliga favoriter och dör, och då känns det verkligen på djupet. Philip Seymour Hoffman kom fram under mitt aktiva filmliv. Han började dyka upp i film efter film i slutet av nittiotalet. Jag kommer ihåg att han stack ut som Freddie Miles i The talented Mr. Ripley, att han blåste skallen av oss som Dean Trumbell i Punch drunk love, att man bara älskade honom som Lester Banks i Almost famous. Alla dessa roller var biroller men till slut började han få huvudroller också. Jag kommer aldrig glömma när jag och Plymen såg honom på filmfesten 2002 då han spelade den sörjande Wilson i Love Liza. Där är han brutalt bra. God, I'm so tired of your gas hangover! 

Dagens film, A most wanted man, bygger på en roman av John le Carré. Jag gillar le Carré och jag har läst flera av hans böcker. Böckerna är långsamma täta spionromaner. De handlar allt som oftast om ensamma män eller kvinnor i brittiska underrättelsetjänsten. Efter murens fall har le Carré lämnat det kalla kriget och nu är det kriget mot terrorismen som behandlas.

Philip Seymour Hoffman spelar den tyske huvudrollsinnehavaren Günther Bachmann i filmen. Le Carré brukar skriva om britterna men i denna film tycks vi följa en liten tysk grupp som följer potentiella terroristers aktiviteter i Hamburg. Filmen är långsam men intensivt intressant och spännande. Philip Seymour Hoffman är gigantisk i rollen som den cyniske och luttrade agenten. Det ruvar en sorgsen stämning över filmen. Inget är glassigt och muntert. Mr Hoffman hostar och harklar sig som om han låg på dödsbädden. Som vanlig med le Carré's historier finns inga vinnare och förlorare och allt känns nästan meningslöst i slutet. Men jag älskar stämningen (!) som byggs av genomgående bra skådespeleri, en känslan av en genomtänkt och smart handling samt ett regntungt Hamburg.

Som vanligt i le Carré's värld finn där en person, ofta kvinna, som blir utnyttjad av spionerna. En gammal favorit är Den lilla trumslagarflickan som är otroligt bra i bokform. Den har också filmatiserats med Diane Keaton i huvudrollen. Filmen är inte lika bra som boken. I A most wanted man är det en kvinnlig folksrättsadvokat modell "left wing" som kommer i kläm.

Rachel McAdams spelar rollen och även om jag brukar älska henne tycker jag att hon inte riktigt fyller denna roll perfekt. Hon såg för välmående ut för att passa in i den antagligen lite slitna och pressade advokaten hon ska gestalta. Men jag har inte läst boken som filmen bygger på så jag vet inte helt säkert. Robin Wright är dock klockren i rollen som lömsk CIA-bitch. Hon repriserar sin roll från Netflx-serien House of cards. Det är i princip samma person i serien och denna film, vilket ledde till ett säkert om än inte så spännande val av castingen.

Detta är regissören Anton Corbijn's tredje "riktiga" film. Jag har sett hans andra film The American och den tyckte jag var ganska bra, bättre än "helt ok"i alla fall. Detta var dock ett steg framåt. Den spelar i samma klass som Tomas Alfredson's Tinker tailor soldier spy (som också bygger på en le Carré-roman). Philip Seymour Hoffman är filmens klarast lysande stjärna. Man kan se filmen endast för att få umgås med honom för två timmar. Vila i frid, mannen. Trist att du var tvungen att lämna oss redan nu.

Jag ger A most wanted man fyra saknade vänner av fem möjligt.

Betyg: 4/5 

Om du inte är helt övertygad kan du alltid hoppa över till mina filmspanarkompisars texter om filmen. Vill de ta mannen, eller släppa honom fri?
Jojjenito
Sofia
Fiffi
Jonas (kommer senare?)
Carl och Johan

Detta inlägg var en del av Filmspanars tema med nummer 24 i ordningen: "Tyska städer". Ta nu bil, båt eller flyg över till Tyskland och läs de andra spanarnas texter på temat:
Jojjenito - om film
The Velvet Café
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies-Noir
Fiffis Filmtajm

The Hundred-Foot Journey (2014)

Malmö Filmdagar gick av stapeln i slutet av augusti. Under filmdagarna läskades vi med filmer som har premiär senare under hösten. Jag lyckades se hela tre filmer som har premiär på fredag denna vecka. Idag skriver jag om 100 steg mellan Bombay och Paris, imorgon blir det spionthrillern A most wanted man och på torsdag blir det dansk western med filmen The Salvation. Håll till godo.

De tre dagarna på Malmö Filmdagar var intensiva. Speciellt onsdagen var fullsmäckad med film. Den första filmen, den palestinska thrillern Muren startade 8:30 och sedan var det film hela dagen. Framåt kvällen var det inbjudet till mingel och rosévin på Bar Victor på Lilla Torg. Inför den femte och sista filmen för dagen som startade framåt sen eftermiddag hade jag tänkt se den brittiska spänningsfilmen '71 om en ung soldat som glöms kvar i fel del av Belfast. Den verkade lovande och filmspanarkompisen Jojjenito kunde också rekommendera den eftersom han såg filmen på tisdagen.

Men när det närmade sig start av den femte filmen i rad och då jag kände mig ganska mosig i skallen bytte jag film i sista sekund. Istället för att se '71 följde jag med Jojjenito på Lasse Hallströms nya feel-good movie The hundred-foot journey. Det var roligare att se film tillsammans och dessutom var jag mer mogen för en lättsammare film än ännu en film om våldsamma män. Jag hade också blivit entusiasmerad av Jojjenitos uppenbara glädje inför "matfilmerna" på festivalen. Detta blev den andra "matfilmen" vi såg ihop.

Filmen har fått det sällsamma svenska namnet 100 steg från Bombay till Paris vilket varken passar in som direkt översättning eller med handlingen. Man slutar aldrig att förundras över lustiga svenska översättningar av filmtitlar. Nåväl, skit samma vad den heter. Lasse Hallström är här i sin trygghetszon, en gojja av lite drama, lite känslor och en stor portion humor varav mycket handlar om kulturkrockar mellan invandrade indier och fransmän (och en mycket stram brittisk dame). Det är som väntat välproducerat från en gammal räv som Lasse, det är mycket bra skådespelare med en stilig Helen Mirren i spetsen och det är mycket barntillåtet. En riktig familjefilm. Konstigt att den inte hade premiär inför julledigheterna egentligen.

Jag la märke till att både Steven Spielberg och Oprah Winfrey finns med bland producenterna. De representerar olika signaler för mig. Den förstnämnde står som garant för högklassigt hantverk och resultat. Den andra för att känslostormar och kulturfrågor behandlas på rätt sätt.

Om jag hade sett denna film en "vanlig" dag hade jag kanske tyckt att filmen var blödig och fjantig, men i mitt extra mottagliga tillstånd älskade jag filmens lätthet, vackra miljöer och underbara scener från diverse kök. Att den sedan också är riktigt rolig på sina ställen och dessutom så där snyftframkallande romantisk skadade ju inte heller.

Dessutom bjöd filmen på den mest potatislika näsa jag någonsin sett. Om Puri spelar pappan i den indiske familj som slår sig ner på landsbygden i Frankrike och öppnar restaurang. Han har en magnifik näsa som jag inte kunde sluta att fascineras av. Den ser ut som näsan på ett av bergstrollen som man ser i Bilbo-filmen. Makalöst.

The hundred-foot journey kommer inte alls upp i samma nivå som den andra "matfilmen" vi såg i Malmö - Chef, men den den gav mig i alla fall en mycket trevlig filmupplevelse och en perfekt avslutning på en maxd filmdag. Efter filmen gick jag och Jojjenito med raska och hungriga steg till Victor och försåg oss av buffén med medelhavstema.

Jag ger The hundred-foot journey tre stjärnor i Gudie Michelin av fem möjliga (va?)

Betyg: 3/5

Jag såg filmen tillsammans med filmbloggarkompisen Jojjenito. Tyckte han att det smakade gott eller blev han magsjuk av anrättningen?

American Graffiti (1973)

Första scenen i filmen ackompanjeras av en "skön" rockabillylåt. Andra scenen likaså. Och tredje. Och fjärde. Och femte. Och sjätte. Och sjunde... Va fan? Låt på låt på låt. Det slutar ju aldrig! Jag dör, stäng av de vidriga låtarna, jag står inte ut! En orimlig tanke studsar in i huvudet på mig. Kommer denna värdelösa  musikskatt spelas oavbrutet filmen igenom? Jämmer och elände! Attans att man inte "får" stänga av en film innan den tagit slut (självpåtagen regel).

Efter drygt femtio minuter (!) kommer en scen som inte totalförstörs av "skön" musik. Finally! Men fan vad trött jag är på filmen vid det här laget. Vad handlar filmen om? Richard Dreyfuss karaktär Curt velar om han ska åka till college eller ej. Koka soppa på en spik! Ligger filmens värde i den så svårfångade "känslan"? Känslan som dog i en kakafoni av femtiotalslåtar?

Filmen har fler riktigt svaga skådespelarinsatser där Ronny Howard och Charles Martin Smith tar priset som filmens mesigaste skådespelarinsatser. De enda som klarar sig skapligt är stjärnan Richard Dreyfuss och Lucas kompis Harrison Ford i en biroll som filmens antagonist.

Ska detta vara en klassiker? Bah. Skit åsså.

Vad är det folk gillar med denna film? Den har en tydlig melankolisk stämning och en klassisk switscharoo mellan Curt och Steve. Är det en BOATS? Vore typiskt då jag  normalt sett brukar bli uttråkad av dem.

Jag ger American graffiti en extremt svaga "coming of age"-film av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Idag har jag postat två inlägg med filmer från Decennier 1970-talet. I morse kom mina tankar om Sidney Lumet's Network upp.

Network (1976)

Max Schumacher: And I miss my home, because I'm beginning to get scared shitless, because all of a sudden it's closer to the end than the beginning, and death is suddenly a perceptible thing to me, with definable features.

Inför starten av Decennierprojektet förra sommaren funderade jag en kort sekund över hur det skulle vara att recensera gamla filmer. Skulle det vara möjligt att se dem i perspektiv av den tid de gjordes? Detta är givetvis väldigt svårt. Mina revyer är ju mina personliga tankar, känslor och åsikter, inte filmhistoriska essäer. Därför är det enda rimliga att jag bedömer filmerna rakt upp och ner, som jag känner det nu när jag ser dem för första gången. Många filmer som blivit klassikers har uppnått den statusen på grund av att de var nymodiga eller skapade nya trender. Men det är också vanligt att efterföljande filmmakare förädlar koncepten eller vässar till det. Ibland har jag sett de uppföljande filmerna och då kan de gamla "originalen" kännas taffliga eller tunna.

Network är en film som kanske lider lite av detta. Den är en tämligen vass satir över tv-branschen där ratings och publiksiffror går före innehåll. Filmen är relevant än idag med alla dokusåpor och liknande. Men satrir är en färskvara och vi har dessutom sett en massa satir, bra sådan, inte minst under 90-talet. Därför måste jag säga att det Network har att erbjuda väger för lätt.

OK, även om satiren i filmen är lite gammal, hur är då filmen som film? Jomenvisst. Den är regisserad av Sidney Lumet och han är en gedigen filmmakare. Det syns ut i minsta detalj att det är hög kompetens bakom spakarna. Precis som i flera av filmerna i detta projekt är tidsandan mycket väl presenterad. Gillar man "look and feel" från sjuttiotalet ska man absolut kolla in denna film.

Jag har dock märkt att flera filmer från detta decennium har svaga karaktärer. Det gäller denna film också. Den kvinnliga huvudrollen, och filmens mest spännande karaktär, spelas av den på den tiden stora stjärnan Faye Dunaway. Jag kan inte med den människan. Hon är helt grotesk i mina ögon. Det är för mig helt obegriplig att hon setts som en skönhetsdrottning. Nu behöver givetvis inte filmens kvinnor, eller män, vara vackra för att jag ska kunna gilla dem, men de bör heller inte få mig att spontankräkas! Skönhet är ju en mix av utseende och karaktär och har personen i fråga inte det senare räcker inte ett eventuellt vackert ansikte. Det finns många kyliga skådespelare som stryker mig mothårs och då kvittar det hur bra de ser ut. På samma sätt finns det underbara, varma personligheter som i mina ögon är hur snygga som helst trots att de kanske inte skulle vinna en traditionell skönhetstävling.

Resten av de tunga rollerna spelas av ett gammalt garde med William Holden, Peter Fich och Robert Duvall i spetsen. De är ett gäng gamla gubbar som jag är helt ointresserad av. Tyvärr blir filmen tom på bra karaktärer och därmed tråkig. Det är så jag ser det nu för tiden i alla fall. Satiren må vara bra, men utan några varma hjärtan hos karaktärerna i filmen förblir jag kylig. Jag tyckte att filmen var bra gjord, men jag tyckte inte att den var bra.

Satirer om tv-nyhetsbranschen växer inte på träd men jag har några tips för er som vill förkovra er i ämnet. Min favoritfilm från genren är helt klart Broadcast News där Holly Hunter är magisk i sin rolltolkning, och där William Hurt och Albert Brooks inte är långt bakom. Den filmen är från 1987 och det är en av det årets bästa filmer. Sen kan jag tipsa om Aaron Sorkins tv-serie Newsroom som visserligen är ojämn men som i sina starkaste stunder är riktigt najs.

Network har länge rumlat omkring i mitt sinne. Adam från Filmspotting brukar nämna filmen minst en gång varje kvartal. Nu har jag sett den men tyvärr blev det inga stora rubriker från mig. Jag ger Network två reaktionära aktivister som går att köpa för pengar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

På grund av att jag sett så fantastiskt många sjuttiotalsfilmer och det faktum att jag också kommer skriva om filmer från Malmö Filmdagar som har premiär under september, så kommer jag lägga upp dubbla poster vissa dagar. Redan ikväll kommer ännu en sjuttiotalare, en film från en okänd regissör med namnet George Lucas!