The Horse Soldiers (1959)

Jag trodde att The Horse Soldiers var en western i samma stil som Fort Apache men den visade sig vara en film från det amerikanska inbördeskriget. Nästan en western alltså. Filmen är mycket löst baserad på den berömda Grierson's Raid då 1700 kavallerisoldater från nordstaterna red långt in i fiendens område och förstörde en viktig tågpunkt som sydstaterna behövde för sitt underhåll som mat, ammunition och annan utrustning.

Filmen var överraskande spännande som actionfilm trots att vi inte ser några blodiga scener eller liknande... Det är filmen allt för gammal för. Jag kände till den historiska händelsen men när det blev uppenbart att filmen tog sig stora friheter med historien, framför allt i slutet av filmen, blev det lite spännande att se hur det skulle gå. 

Istället för att vända åter norrut efter raiden och då möta de sydstatare som jagade dem tog sig Grierson och hans mannar sig vidare sydväst till Baton Rouge som hölls av Nord. Detta var just det som hände i verkligheten men här i filmen råkar de ut för fler kollisioner med sydstatarna.

Filmen är en ganska effektiv anti-krigsfilm. Tre huvudpersoner står i fokus. Först och främst John Wayne som ledare för den lilla gruppen. Han har döpts till Colonel John Marlowe här. Hans antagonist är hans pacifistiska fältdoktor Dr. Kendall som spelas av Willam Holden. Den tredje intressanta karaktären är Constance Towers' Miss Hannah Hunter of Greenbriar "plantation", en sydstatskvinna som råkar få reda på Marlowes planer och då måste tas med på resan med de förhatliga yankees på deras smutsiga förvärv. Någon skulle kalla det kidnappning, någon annan kanske kallar det att de lät henne få leva (med tanke på alternativet...).

Dynamiken mellan de tre är filmens behållning. Alla tre lär sig att se den andra sidan och blir starkt påverkade på olika sätt och ändrar på vissa av sina ståndpunkter. Constance Towers blir efter ett tag filmens lysande stjärna. Hennes karaktär utvecklas så mycket genom filmen att hennes utseende ändras till och med. Bra skådespelarinsats.

Vid sidan av karaktärsutvecklingen och dynamiken mellan de tre huvudkaraktärerna ger filmen också en intressant inblick om hur Nord och Syd såg på varandra och hur soldaterna behandlade civilbefolkningen. Filmen visar på fall där de stridande INTE massakrerade civilbefolkning stup i kvarten. Det kändes som något annorlunda än vad man är van med nu för tiden... Detta var så klart inte ofelbart men även i den historiska beskrivningen kan man läsa om hur Union-soldaterna lämnade ut mat och medicin till stadsborna i Newton Station innan de brände hela lagret med vapen, ammunition och andra förnödenheter till Syds starka fäste i Vicksburg. Griersons lilla expedition uppdrag var att spränga tågförbindelsen och lager som det i Newton Station, men också som avledningsmanöver inför General Ulysses Simpson Grants stora attack på Vicksburg sommaren 1863.

Rekommenderas till dem som gillar Ford, Wayne, inbördeskriget eller westerns lite generellt sett.

Betyg: 3/5

The Bridge on the River Kwai (1957)

Ok, så dags att avhandla den tredje och sista storfilmen från David Lean för denna gång. Bron över floden Kwai såg jag för första gången som ung, ungefär i högstadieåldern, och mitt minne var att den var ganska tråkig! Därför var jag lite nyfiken på om jag som vuxnare och efter att ha sett en herrans massa filmer sedan min ungdoms dagar hemma i Skövde skulle ha en annan åsikt om filmen. Men, det har jag inte egentligen. Visst är den bra gjord, Lean är en vass regissör, men den känns fortfarande tämligen slätstruken. Synd ändå.

Min minnesbild från när jag såg den för så länge sedan var att scenerna från fånglägret och brobyggandet var sega och alldeles för långa. Det visade sig inte stämma. Båda delar av filmen håller ungefär samma tempo och erbjuder samma nivå intressanta scener. Vi får ju också följa William Holdens amerikanska soldat som lyckas rymma från fånglägret. Han har en skön stajl då han spelar sin jänkare som något av en oseriös lurendrejare. Självklart blir han heroisk och självuppoffrande mot slutet. Någon måtta får det ändå vara på hur långt från mallen man vågar gå i en film som denna!

Annars är det duellen mellan Alec Guinness galna överste Nicholson och den galna japanske överste Saito som fångar mitt intresse. Saito styr fånglägret med en järnhand men Nicholson viker inte. Frågor om hans val där rumlar runt i mitt huvud. Det var kanske en annan era... 

Senare blir Nicholson som förblindad av uppgiften och hans stolta känslor om brittisk ingenjörskonst. Filmen antar en lite lätt absurd tonalitet och mycket blir helt enkelt pajjigt, men sir Alec klarar av det galant.

Trots ovan är filmen aldrig speciellt spännande, den erbjuder heller inga djupsinniga eller underfundiga synvinklar som överraskar mig. Filmen ger heller inga världsomspännande, eller för den delen pyttesmå, sanningar som kan piffa upp anrättningen. Den lilla humorn filmen erbjuder för att bryta av den långsamt berättade spänningshistorien är få och glest emellan.

Ok, nu har jag nog ändå sett denna film för sista gången! Filmen är inte ens speciellt dålig, men inte heller bra. Den är det så himla trista "helt ok".

Betyg: 2+/5

Nu har jag sett fem filmer av David Lean så då kan jag ge en kort ranking:
1. Brief encounter
2. Lawrence of Arabia
3. The passionate Friend
4. Doctor Zhivago
5. The Bridge on the River Kwai

Sabrina (1954)

1953 kom Roman holiday ut och den bedårande Audrey Hepburn blev en stjärna över en natt. Jag blev helt betuttad i henne när jag såg filmen för första gången för snart 20 år sedan. Audrey dyker också upp i dagens film Sabrina av mästaren Billy Wilder. Filmen kom ut bara ett år efter Roman holiday. Skulle Audrey göra mig lika knäsvag med denna film?

Nja, detta är inte lika bra som Roman holiday kan jag direkt avslöja. Filmen är som i tre faser. de första 45 minuterna är närmast sövande och tråkiga. Humorn är fånig och de romantiska inslagen är barnsliga och banala. Sen kommer en fas där jag blev helt klart mer intresserad och där Audreys charm firar stora triumfer. Men det är den sista delen som är bäst, då Audrey får spela mer mot Bogart än Holden. Då känns romantiken mera på allvar och humorn är lyckligtvis starkt nedtonad. Jag blev helt upprymd av filmens sista del, den är verkligen stark! det är härligt när det händer. Samtidigt var filmen lite för svag under fösta halvan för att filmen skulle kännas helgjuten.

Bogart spelar den strame brodern och William Holden den sprallige playbojen och jag underhålls med av den senare men tycker nog att Bogart var överraskande bra. Betänk att jag aldrig varit ett stort fan av den buttre lille gubben. Audrey är för härlig. Tyvärr verkar Wilder inte riktigt få fram hennes styrkor under större delen av filmen, varför vet jag icke. Men i vissa scener och i viss dialog lyser det igenom. Dialogen är för övrigt fräsch och ofta lite överraskande. Sånt gillar jag.

Allra första scenen spelade mig spratt. först ser det ut som att den åldrande chauffören Fairchild har en ung flicka med sig där han tvättar bilen, men sedan när de zoomar in ser man att det är Audrey och hon ser ut som äldre tonåren. Hon var 25 när filmen hade premiär. Senare när hon kommer tillbaka från Paris ser hon mer eller mindre identisk ut men ändå kan ingen av det fina folket på gården känna igen henne. Lite udda, inte helt realistiskt, men det ska såklart påvisa avståndet mellan herrskapet och tjänarna.

Det var kul att se Sabrina, mest för Audreys skull men också lite för de uppskurna manliga skinkornas.

Betyg: 3+/5 

The Towering Inferno (1974)

Jag kan ha sett Skyskrapan brinner när jag var ung, det känns så, men jag mindes inget från filmen så jag valde att se om den inför min topplista för 1974. Lite katastroffilm från 70-talet skadar ju aldrig.

Detta är en mastodontfilm med en uppsjö av kända skådespelare. De är kanske inte lika kända idag men några namn känner nog även den kasuale filmtittaren till... Steve McQueen, Paul Newman och Faye Dunaway känner du till, va? Jag gillar de första två men inte den tredje. Nej, jag gillar verkligen inte Dunaway. Hon har alltid varit creepy i mina ögon. Usch. Här har hon dock en ganska liten roll så det gör inte så mycket. Både Newman och McQueen får mycket screen time så det är bra. andra kända namn från filmen är Fred Astair, william Hiolden och Robert Wagner.



Filmen är lång och den tar god tid på sig att bygga upp stämning och eld. Brandlarmet till kåren går efter 37 minuter av filmen. Det brinner på ett av de tommare planen i mitten av huset. På översta planet pågår en stor fest. Till slut kommer hela skrapan stå i brand och alla som åkte upp till festen kommer inte helskinnad ner igen. Jag tycker faktiskt att filmen var överraskande brutal för att vara så gammal. Flera karaktärer med en massa dialog dör under filmens gång. Det gör att insatserna hela tiden höjs och ingen känns säker, förutom Newman och McQueen då såklart.

Filmen har inga "normala" skurkar, förutom byggherrens svärson som fuskat med elinstallationerna för att spara pengar. Han spelas av en ung och smalare Richard Chamberlain. Ett mustigt och sliskigt porträtt av en slajmig figur. Han fick enligt moralkoden i Hollywood bita i det sura äpplet. Tyvärr gjorde de inget bra av hans död. Han bara föll ur bilden och var borta.



En kul detalj var sekvensen när en äldre dam med ett barn i famnen föll ut ur en utanpåliggande hiss som kom på sniskan. Hon hann just kasta över barnet i en annan famn innan hon störtade mot sin död. Bra filmat. Filmen starkaste scener var dock det öde som väntade Dan Bigelow och hans sekreterare Lorrie som stannat kvar i det öde kontoret för lite "övertid" och fastnade på fel sida av en stormande eld. De brann upp. Hopplösheten.



Filmen är satans lång och slutet är lite svårt att svälja. Det gick allt för lätt att få stopp på branden. Men i övrigt är det en solid katastrofrulle som kan rekommenderas till de som gillar filmtypen. Jag ger The towering inferno tre blöta handdukar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Network (1976)

Max Schumacher: And I miss my home, because I'm beginning to get scared shitless, because all of a sudden it's closer to the end than the beginning, and death is suddenly a perceptible thing to me, with definable features.

Inför starten av Decennierprojektet förra sommaren funderade jag en kort sekund över hur det skulle vara att recensera gamla filmer. Skulle det vara möjligt att se dem i perspektiv av den tid de gjordes? Detta är givetvis väldigt svårt. Mina revyer är ju mina personliga tankar, känslor och åsikter, inte filmhistoriska essäer. Därför är det enda rimliga att jag bedömer filmerna rakt upp och ner, som jag känner det nu när jag ser dem för första gången. Många filmer som blivit klassikers har uppnått den statusen på grund av att de var nymodiga eller skapade nya trender. Men det är också vanligt att efterföljande filmmakare förädlar koncepten eller vässar till det. Ibland har jag sett de uppföljande filmerna och då kan de gamla "originalen" kännas taffliga eller tunna.

Network är en film som kanske lider lite av detta. Den är en tämligen vass satir över tv-branschen där ratings och publiksiffror går före innehåll. Filmen är relevant än idag med alla dokusåpor och liknande. Men satrir är en färskvara och vi har dessutom sett en massa satir, bra sådan, inte minst under 90-talet. Därför måste jag säga att det Network har att erbjuda väger för lätt.

OK, även om satiren i filmen är lite gammal, hur är då filmen som film? Jomenvisst. Den är regisserad av Sidney Lumet och han är en gedigen filmmakare. Det syns ut i minsta detalj att det är hög kompetens bakom spakarna. Precis som i flera av filmerna i detta projekt är tidsandan mycket väl presenterad. Gillar man "look and feel" från sjuttiotalet ska man absolut kolla in denna film.

Jag har dock märkt att flera filmer från detta decennium har svaga karaktärer. Det gäller denna film också. Den kvinnliga huvudrollen, och filmens mest spännande karaktär, spelas av den på den tiden stora stjärnan Faye Dunaway. Jag kan inte med den människan. Hon är helt grotesk i mina ögon. Det är för mig helt obegriplig att hon setts som en skönhetsdrottning. Nu behöver givetvis inte filmens kvinnor, eller män, vara vackra för att jag ska kunna gilla dem, men de bör heller inte få mig att spontankräkas! Skönhet är ju en mix av utseende och karaktär och har personen i fråga inte det senare räcker inte ett eventuellt vackert ansikte. Det finns många kyliga skådespelare som stryker mig mothårs och då kvittar det hur bra de ser ut. På samma sätt finns det underbara, varma personligheter som i mina ögon är hur snygga som helst trots att de kanske inte skulle vinna en traditionell skönhetstävling.

Resten av de tunga rollerna spelas av ett gammalt garde med William Holden, Peter Fich och Robert Duvall i spetsen. De är ett gäng gamla gubbar som jag är helt ointresserad av. Tyvärr blir filmen tom på bra karaktärer och därmed tråkig. Det är så jag ser det nu för tiden i alla fall. Satiren må vara bra, men utan några varma hjärtan hos karaktärerna i filmen förblir jag kylig. Jag tyckte att filmen var bra gjord, men jag tyckte inte att den var bra.

Satirer om tv-nyhetsbranschen växer inte på träd men jag har några tips för er som vill förkovra er i ämnet. Min favoritfilm från genren är helt klart Broadcast News där Holly Hunter är magisk i sin rolltolkning, och där William Hurt och Albert Brooks inte är långt bakom. Den filmen är från 1987 och det är en av det årets bästa filmer. Sen kan jag tipsa om Aaron Sorkins tv-serie Newsroom som visserligen är ojämn men som i sina starkaste stunder är riktigt najs.

Network har länge rumlat omkring i mitt sinne. Adam från Filmspotting brukar nämna filmen minst en gång varje kvartal. Nu har jag sett den men tyvärr blev det inga stora rubriker från mig. Jag ger Network två reaktionära aktivister som går att köpa för pengar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

På grund av att jag sett så fantastiskt många sjuttiotalsfilmer och det faktum att jag också kommer skriva om filmer från Malmö Filmdagar som har premiär under september, så kommer jag lägga upp dubbla poster vissa dagar. Redan ikväll kommer ännu en sjuttiotalare, en film från en okänd regissör med namnet George Lucas!

Bond, but not quite: Casino Royale (1967)

Sir James: It's depressing that the words "secret agent" have become synonymous with "sex maniac."

Ännu en gång har jag nu sett "James Bond" spela kort mot Le Chiffre. Denna gång var det baccarat som i boken. Casino Royale är en kaotisk och totalt ostrukturerad spoof på de riktiga bondfilmerna. Den är en tydlig föregångare till Austin Powers. Det är synd att den är så rörig och upphackad. Filmen är regisserad av en hel hög med regissörer som tog en del var. Filmen hänger inte ihop, och den är med sina drygt två timma på tok för lång.

Det är synd därför det finns också en hel del kul scener i denna film och framför allt en hel del kul dialog. Redan efter fyra riktiga bondfilmer fanns det tillräckligt mycket att skämta om. I denna film har James Bond adlats och dragit sig tillbaka. Han är en proper engelsman med stiff upper lipp som lever i celibat! MI6 har hållit hemligt att Bond pensionerat sig och skickar ut den ena efter den andra kopian i fält. Alla dessa dubbelgångare drar nytta av Bonds status och lever de lever inte i celibat. När så nästan alla agenter ute i fält blivit dödade eller bortförda måste Bond återgå i tjänst. Han ställs mot Le Chiffre och hjärnan bakom allt Dr Noah.

Det första som slår mig är vilket spektakulär rollista filmen har; David Niven, Peter Sellers, Woody Allen, Orson Welles, Jacqueline Bisset och John Huston. Det är även med två skådisar från de riktiga filmerna Ursiula Andress från Dr No spelar Vesper Lynd och Vladek Sheybal, ni vet Kronsteen från From Russia with love spelar Le Chiffres hantlangare.

David Niven är riktigt bra och han spelar Bond med ett stort allvar vilket ger en del mycket roliga scener. Peter Sellers spelar Evelyn Tremble, en av James Bond 007 dubbelgångarna. Han är ganska kul, bland annat slänger han in några rader med indisk brytning som om han tränade inför det efterföljande årets film The Party. Woody Allen som Bonds brorson Jimmy Bond tillika Dr Noah är bitvis mycket rolig, speciellt första scenen vi ser honom i som påminner om hans egna tidiga komedier. Woody gör här en roll som mycket väl kan ha influerat Rick Moranis när han gjorde sin roll Dark Helmet i Spaceballs.

De roligaste delarna var i början av filmen, speciellt scenerna uppe i Skottland när Bond (Niven) åker dit för att gå på M's begravning och stöter på hans sugna änka och hans elva döttrar, ålder 16-19 år. Några var ju adopterade. Daddy liked the fillies... LOL. Och vi får veta vad M står för! Bond verkar tro att det är hemligt men alla säger det hela tiden - McTarry.

Nästa bit som är bra är när Bond återkommer till MI6 head quarters. Han kommer in på kontoret och möter Moneypenny och utbrister att hon ser ut precis som vanligt! Det visar sig vara Moneypenny's dotter. Och det framgår med all tydlighet att Bond och Moneypenny inte haft ett platoniskt förhållande (som i de riktiga filmerna) och på det viset fortsätter det. Med en ratio på ett kul skämt på 10 försök går filmen på.

Den tredje delen som jag tyckte var kul var den om Bonds dotter Mata Bond. Dotter till Mata Hari och James Bond. Filmens behållning är tjejerna. De är alla läckra och Moneypenny, Mata Bond och Goodthighs skulle alla lätt kunnat platsa i en riktig bondfilm. Jaharå. Den tristaste bruden i denna rulle var Ursula Andress. Så hon skulle inte passa i en riktig bondfilick?

De borde gjort filmen både kortare och tajtare och om de tagit bort några onödiga sekvenser så hade detta kunnat bli riktigt kul. Nu var det bara halvkul. Musiken var dock riktigt nice komponerad av självaste Burt Bacharach. Nej, nu orkar jag inte skriva mer om den här filmen. Fyll ut kommentarsfälten med detaljer som jag glömt att skriva...

Jag ger Casino Royale två fusk-Bond av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Sir James Bond

Moneypenny

Jimmy Bond / Dr Noah

Vesper Lynd /James Bond 007

Le Chiffre

Mata Bond

Evelyn Tremble / James Bond 007

Giovanna Goodthighs

Bond och Moneypenny i en färgglad korridor

Dr Noah's lair

Moneypenny testar ut kandidater för fler James Bond 007

Trailer (fan made)

Trailer

Trailer