Visar inlägg med etikett John Huston. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett John Huston. Visa alla inlägg

onsdag 3 december 2025

The Man Who Would Be King (1975)



En film från 1975 som har både Michael Caine och Sean Connery i huvudrollerna kan man inte missa. The Man Who Would Be King var en given förstatitt inför poddningen. Filmen bygger på en novell av kände författaren Rudyard Kipling publicerad 1888. 

Vi har här två skojare ur brittiska armén i Indien på 1880-talet. De får för sig att resa till Kafiristan (nuvarande Afganistan) för att bli kungar över infödingarna, endast utrustade med 20 moderna gevär och en överdriven självtillit. 

Trots skådespelare som jag normalt gillar var detta en tråkig film som aldrig engagerade mig speciellt mycket. Jag har lite svårt att lockas av denna påhittade rövarhistoria. Vissa filmer är ren äventyr och gör inga andra anspråk, ett typexempel är Raiders of the Lost Ark (Jakten på den försvunna skatten). 

Tyvärr gör Huston denna film som om det var en historisk händelse, men ack, så kul ska vi inte ha det. Detta är rent hittepå. Den är av typen "om det inte är sant, är det en för otrolig historia för att det ska bli intressant...". Det är som med en sportfilm som beskriver ett sportsligt under som kan bli fantastiskt, tänk när de amerikanska collegepojkarna besegrade den sovjetiska maskinen i os-hockeyn, men om det bara är hittepå blir det långt ifrån samma nerv.

Filmen är som många filmer från 1975 extremt långsam och med en löptid på över två timmar blir det för tråkigt helt enkelt. Det är kompetent filmskapande, men inte min kopp av té.

Betyg: 2/5

fredag 13 december 2013

The Maltese Falcon (1941)


Sam Spade: We didn't exactly believe your story, Miss O'Shaughnessy. We believed your 200 dollars. I mean, you paid us more than if you had been telling us the truth, and enough more to make it all right.

Jag förstår inte varför jag har så svårt med film noir! Vad kan det vara? Jag har nu prövat ännu en välkänd och hyllad film noir utan att bli speciellt övertygad. Denna gång var det The Maltese Falcon, andra 40-talsfilmen som vi skriver om gemensamt inom Decennier.

Film noir... vad brukar de innehålla? Ett mysterium, ett brott, en femme fatale som med kvinnlig list virar hjälten runt sitt lillfinger, en hjälte, tuff eller anti verkar inte ha betydelse, en vass dialog och en massa "feeling". Jag ser att ingredienserna är där men jag berörs väldigt lite. Jag tycker att The Maltese falcon pendlande mellan tråkig och irriterande. Inte en speciellt upplyftande filmupplevelse alltså.


Jag får inte riktigt känn på varför jag inte tycker om Humphrey Bogart i huvudrollen som Sam Spade. Bogart är ju en ikon, men jag har inte sett honom i så många filmer. Jag väntade mig att han skulle vara mycket bra, men var han verkligen det? Han går omkring med sina byxor uppdragna till naveln och han inte är speciellt tuff trots att manus och stämning i filmen får mig att tro att han egentligen ska vara just det. Hans skådespeleri har jag också svårt med. Han är "all over the place", underspelar vissa scener för att sedan slänga in grimaser och utbrott som om han vore galen. Skådespelarens eller regissörens fel? Totalt sett blir hans karaktär mer löjeväckande än cool i mina ögon. Nej, jag gillar det inte!

Då var det helt annorlunda när jag såg John Wayne för första gången som vuxen. Filmerna jag såg var Stagecoach och Rio Bravo som ingick i ett western-tema jag körde före bloggens era. The Duke är också en ikon, men jag hade trots det en förväntan om att han skulle vara löjeväckande. Men ack så otroligt fel jag hade, han är stenhård, bra och cool rakt igenom. Därför trodde jag på något sätt att ikonen Bogart på samma sätt skulle visa sig överträffa mina förväntningar. Nu blev det dock omvänt denna gång.


I denna film noir finns en tydlig femme fatale, men hon lyckas inte linda den olycklige helt runt sitt lillfinger. Är det kanske därför som Spade uppfattas som cool av filmälskare? För att han genomskådade Mary Astor's Brigid O'Shaughnessy? Men det som skaver mest i Sam Spades relation till Miss O'Shaughnessy är att det mot slutet verkar som att Spade skulle vara förälskad i henne. Han dumpar henne i och för sig, men några scener mot slutet spelas som om han vore förälskad. Obegripligt. Jag köpte inte för en sekund att Spade skulle vara förälskad i O'Shaughnessy. Hela den grejjen kändes som en konstruktion tagen rätt ur luften av regissör och manusförfattare. Eller är det jag som missade då relationen byggdes upp?

Men hur är det då med den noiriga känslan? Jo, den finns kanske där lite grann i alla fall i form av en kvick dialog. Men i övrigt är detta nästan som ett kammarspel då nästan hela filmen utspelas i en fyra-fem rum. Hela tiden dessa interiörer som inte ger filmen någon specifik känsla av tid eller rum.


Det fanns några kul biroller där Peter Lorre verkligen sticker ut på ett bra sätt. Han räddar filmen från totalt haveri. Peter Lorre, ja ni kommer ihåg den ondskefulle från Fritz Lang's M! Han!

Till sist brukar jag metoden att bedöma filmer efter hur min upplevelse var då jag såg filmen. Jag bedömer dem inte efter historiskt viktighet, eller hur många topplistor den ligger på eller om den har fått högt betyg på imdb (8,2 i detta fall). Och i min bok fallerade denna film rejält. Jag var aldrig spänd, jag kände inte för någon av karaktärerna, jag var inte det minsta intresserad av den otroligt simpla och intetsägande storyn och jag fångade inte någon speciell känsla från filmen. Det blev ett stort "jaha" med den upplevelsen. Och då blir det inte ett högt betyg, eller hur?

Jag ger The Maltese falcon två ovärderliga statyer av fem möjliga.

Betyg: 2/5


Detta var ett av Movie-Noir's filmval. Hoppas att han hittade den noiriga känslan bättre än vad jag gjorde.

Vad kan då Jojjenito ha tyckt om denna? Hittade han guld under den svarta ytan?

lördag 22 juni 2013

Bond, but not quite: Casino Royale (1967)



Sir James: It's depressing that the words "secret agent" have become synonymous with "sex maniac."

Ännu en gång har jag nu sett "James Bond" spela kort mot Le Chiffre. Denna gång var det baccarat som i boken. Casino Royale är en kaotisk och totalt ostrukturerad spoof på de riktiga bondfilmerna. Den är en tydlig föregångare till Austin Powers. Det är synd att den är så rörig och upphackad. Filmen är regisserad av en hel hög med regissörer som tog en del var. Filmen hänger inte ihop, och den är med sina drygt två timma på tok för lång.

Det är synd därför det finns också en hel del kul scener i denna film och framför allt en hel del kul dialog. Redan efter fyra riktiga bondfilmer fanns det tillräckligt mycket att skämta om. I denna film har James Bond adlats och dragit sig tillbaka. Han är en proper engelsman med stiff upper lipp som lever i celibat! MI6 har hållit hemligt att Bond pensionerat sig och skickar ut den ena efter den andra kopian i fält. Alla dessa dubbelgångare drar nytta av Bonds status och lever de lever inte i celibat. När så nästan alla agenter ute i fält blivit dödade eller bortförda måste Bond återgå i tjänst. Han ställs mot Le Chiffre och hjärnan bakom allt Dr Noah.

Det första som slår mig är vilket spektakulär rollista filmen har; David Niven, Peter Sellers, Woody Allen, Orson Welles, Jacqueline Bisset och John Huston. Det är även med två skådisar från de riktiga filmerna Ursiula Andress från Dr No spelar Vesper Lynd och Vladek Sheybal, ni vet Kronsteen från From Russia with love spelar Le Chiffres hantlangare.

David Niven är riktigt bra och han spelar Bond med ett stort allvar vilket ger en del mycket roliga scener. Peter Sellers spelar Evelyn Tremble, en av James Bond 007 dubbelgångarna. Han är ganska kul, bland annat slänger han in några rader med indisk brytning som om han tränade inför det efterföljande årets film The Party. Woody Allen som Bonds brorson Jimmy Bond tillika Dr Noah är bitvis mycket rolig, speciellt första scenen vi ser honom i som påminner om hans egna tidiga komedier. Woody gör här en roll som mycket väl kan ha influerat Rick Moranis när han gjorde sin roll Dark Helmet i Spaceballs.

De roligaste delarna var i början av filmen, speciellt scenerna uppe i Skottland när Bond (Niven) åker dit för att gå på M's begravning och stöter på hans sugna änka och hans elva döttrar, ålder 16-19 år. Några var ju adopterade. Daddy liked the fillies... LOL. Och vi får veta vad M står för! Bond verkar tro att det är hemligt men alla säger det hela tiden - McTarry.

Nästa bit som är bra är när Bond återkommer till MI6 head quarters. Han kommer in på kontoret och möter Moneypenny och utbrister att hon ser ut precis som vanligt! Det visar sig vara Moneypenny's dotter. Och det framgår med all tydlighet att Bond och Moneypenny inte haft ett platoniskt förhållande (som i de riktiga filmerna) och på det viset fortsätter det. Med en ratio på ett kul skämt på 10 försök går filmen på.

Den tredje delen som jag tyckte var kul var den om Bonds dotter Mata Bond. Dotter till Mata Hari och James Bond. Filmens behållning är tjejerna. De är alla läckra och Moneypenny, Mata Bond och Goodthighs skulle alla lätt kunnat platsa i en riktig bondfilm. Jaharå. Den tristaste bruden i denna rulle var Ursula Andress. Så hon skulle inte passa i en riktig bondfilick?

De borde gjort filmen både kortare och tajtare och om de tagit bort några onödiga sekvenser så hade detta kunnat bli riktigt kul. Nu var det bara halvkul. Musiken var dock riktigt nice komponerad av självaste Burt Bacharach. Nej, nu orkar jag inte skriva mer om den här filmen. Fyll ut kommentarsfälten med detaljer som jag glömt att skriva...

Jag ger Casino Royale två fusk-Bond av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Sir James Bond
Moneypenny
Jimmy Bond / Dr Noah
Vesper Lynd /James Bond 007
Le Chiffre
Mata Bond
Evelyn Tremble / James Bond 007
Giovanna Goodthighs
Bond och Moneypenny i en färgglad korridor
Dr Noah's lair
Moneypenny testar ut kandidater för fler James Bond 007