Fripps filmrevyer: Orson Welles

Visar inlägg med etikett Orson Welles. Visa alla inlägg

onsdag 12 december 2018

The Third Man (1949)

Spoiler alert, spoilers beware!

Den tredje mannen är en av de filmer som man kanske borde skämmas att man inte sett om man ska kalla sig filmintresserad! När sedan Frans teasade om att den beskrev ett fruktansvärt brott blev jag nyfiken och med det den lilla sparken i rumpan som jag behövde för att ta mig an filmen. Frans nämnde den i den pågående säsongen av Shinypodden om Hitchcock. Det är relevant då denna film känns som att den lika gärna kunde vara en film från spänningsmästaren. Filmen bygger på en roman av Graham Greene och stilen påminner en hel del om min favorit John Le Carré också.

Detta är en film noir som lever på stämning och suspense. Holly Martins anländer till Wien just efter andra världskriget för besök hos sin vän Harry Lime. När han väl anlänt får han veta att Harry blivit dödad i en trafikolycka, överkörd av en lastbil. Holly låter sig inte övertygas, om vad är oklart, och börjar utreda mordet. det dyker upp en dödlig kvinna, några skumraskfigurer med dunkel bakgrund och en brittisk militärpolis och gentleman i ett.

Jag var inte speciellt imponerad av filmen under dess inledning, men den tog sig allt mer desto längre den pågick och mot slutet hade jag fått en stor respekt för den. Jag tror att det är en film som vinner på flera återtittar. Efter första titten lever den inte upp till ryktet som en av världens bästa filmer. Den tredje mannen måste kanske ses tre gånger?

Skådespeleriet är bra, med extra plus på Trevor Howard och Orson Welles. Jag var inte helt övertygad av Joseph Cotten i huvudrollen eller Alida Valli som femme fatale. Men i hennes fall kan det lika gärna varit manus fel. De försöker få henne mystisk och svårfångad. de lyckas men oklart om det lyckas på rätt sätt...

Jag är inte alltid observant på filmmusik. Men om den är extra bra lägger jag märke till den och den kan då höja filmer mycket. Motsatsen gäller också. I denna film spelas ledmotivet på ett stränginstrument om och om igen och den lilla trudelutten är kul. tyvärr jazzar artisten iväg med bisarra utsvävande crescendon under speciellt spännande scener och då stör musiken rejält istället. Ett sådant exempel sker efter 1:07:45 för de som vill kolla själv.

En liten detalj som var kul var när jag efter 44:45 plötsligt såg en kattsvans vaja bredvid Anna, som vid tillfället sitter i sin säng. Jag hade inte sett katten tidigare. senare i filmen har katten en liten men avgörande betydelse...

En annan liten kul detalj är att man ser hur irriterad prästen är vid Harry Limes andra begravning. Han kastar irriterat sand på kistan och marscherade bestämt iväg. Vid första begravningen var han mer engagerad...

Som avslutning måste jag rapportera om att Frans kommentar var fullständigt korret. Brottet som begåtts var vedervärdigt.

Jag ger Den tredje mannen tre män av fem möjliga.

Betyg: 3/5

lördag 7 december 2013

Citizen Kane (1941)

Charles Foster Kane: You know, Mr. Bernstein, if I hadn't been very rich, I might have been a really great man.

Den film som mest självklart skulle vara med i projekt Decennier var filmen Citizen Kane från 1941. Den brukar omnämnas som den bästa filmen genom tiderna och den har vi flera tillfällen vunnit Sight and Sounds omröstning som görs var tionde år. Citizen Kane vann åren 1962, 1972, 1982, 1992, 2002. De enda år den inte legat på plats etta var 1952 och 2012 (tvåa).

Jag var dock lite varlig inför titten. Jag hade hört flera vänner som inte alls gillade den. "Den är tråkig!" verkade vara den allmänna åsikten. Jag hade verkligen inte läst speciellt mycket om filmen före jag såg den, men av det lilla jag läst såg jag någon som skrev att antingen älskar man den eller så hatar man den. Det passade ju in, då filmkritikers verkar älska den och vanligt fölk verkar tycka att den är eländigt tråkig.

Charles Foster Kane: I don't think there's one word that can describe a mans life.

Jag hade också en förväntning om att filmen skulle ha ett mycket svårtytt mysterium. Vad betydde Charles Foster Kanes sista ord i livet? "Rosebud". Jag var nyfiken på om jag kunde tolka detta mysterium bättre än tidigare generationers filmtittare. Nu visade det sig att det var inget mysterium för oss tittare, utan filmens handling, dvs journalisten i filmen försöker förstå vad Rosebud betydde, men vi ser vad det betyder, både rakt upp och ner och symboliskt. Mer om det nedan.

Jag startade filmen vid tre tillfällen i veckan som gick och de två första försöken att se filmen slutade med att jag somnade från filmen. Men ack den som ger sig så lätt. Till slut tog jag mig igenom den något förvirrande och ärligt talat inte speciellt bra inledningen.

Underbarnet Orson Welles har gjort "allt" i denna film; manus, regi, spelar huvudrollen och ansvarade för klippningen. Welles fick något som än idag är mer eller mindre unikt då han fick full kontroll av precis allt rörande denna film. Han kunde då ta ut svängarna helt obehindrat och tillsammans med sin fotograf gjorde han saker på film som aldrig setts förr. Han var mycket kreativ och hittade på hyss med allt från filmvinklar och kamerateknik till hur historien berättades. Saker vi åskådare ska fokusera på visas i ljus och annat i mörker. Ljussättning och kameravinklar visar också vilka som är onda respektive goda.

En av de saker han gjorde var att inleda med Kanes död och sedan följa upp det med en lång sekvens i form av ett tillbakablickande nyhetsinslag om Kane och hans liv. Sedan startar filmen "på riktigt", och den nyfikne journalisten börjar gräva i Kanes liv. Vi åskådare har under hela filmen stöd av att vi sett nyhetsinslaget och vi kan lättare hänga med i berättelsen. Welles hoppar också hej vilt i tiden, som en annan Tarantino (fast det förstås är tvärt om). Handlingen presenteras i allt annat än en rak linje.

Under andra halvan av filmen växer den konstant och det blev en mäktig upplevelse till slut. Vi får följa en extremt narcissistisk människas uppgång och fall. Jag påmindes om och om igen om hur lik själva grundstoryn är med den i Al Pacino's film Scarface. Citizen Kane behandlar dock en mer intressant människofigur och jag kan redan nu säga att jag ser hellre om Citizen Kane än Scarface då Charles Foster Kane är mer intressant än Tony Montana.

Susan: I don't know many people.
Charles Foster Kane: I know too many people. I guess we're both lonely.

Citizen Kane är otroligt sorglig. Och betydelsen av Rosebud är nyckeln till varför den är så sorglig. Om du trots att filmen funnits i drygt 70 år känner dig känslig för spoilers får du sluta läsa här. Kane säger Rosebud första gången när han hittar prydnadssaken som påminner honom om hans mor och det trygga hemmet från när han var liten. Det är en sådan där snöglob med vatten som det snöar i om man skakar på den. Rosebud står för namnet på firman som gjort den kälke som han leker med den dag då hans föräldrar lämnade bort honom. Det är ju snögloben han håller i handen när han ensam och åter igen övergiven dör och då det sista ordet yppas.

Hela hans liv kämpar han för att folk runt honom ska älska honom. Precis som hans fru anklagar honom för så vill eller kan han bara ta emot dem på hans egna villkor och alla lämnar honom till slut. Nej, jag drabbades ganska rejält över det sorgliga i historien och det gör filmen djup och rejält tuggmotstånd.

Leland: That's all he ever wanted out of life... was love. That's the tragedy of Charles Foster Kane. You see, he just didn't have any to give.

Alla filmens finesser i teknik och filmskapande kan jag inte urskilja även om det är mycket konstiga vinklar och lustiga djupperspektiv i bilderna. Detta gör inte en film speciellt mycket bättre. Jag kan snarare tycka att en film där teknikaliteter allt för mycket sticker ut kan sänka en bra handling eller karaktärer.

Till slut må jag säga: "Äntligen har jag sett Citizen Kane." Älskade jag den? Eller hatade jag den? Svaret blev faktiskt mitt emellan. Jag blev fascinerad av den, jag blev berörd, men jag tycker inte att det är världens bästa film. Jag känner mig nyfiken och lite kittlad av filmen efter första titten. Det kan kanske bli fler tittomer vad det lider.

Jag ger Citizen Kane tre principer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Movies - Noir har också skrivit om filmen en gång i tiden, se här.

Idag tar han sig an en lite roligare sak, en komedi tror jag bestämt det blir, se här.

lördag 22 juni 2013

Bond, but not quite: Casino Royale (1967)

Sir James: It's depressing that the words "secret agent" have become synonymous with "sex maniac."

Ännu en gång har jag nu sett "James Bond" spela kort mot Le Chiffre. Denna gång var det baccarat som i boken. Casino Royale är en kaotisk och totalt ostrukturerad spoof på de riktiga bondfilmerna. Den är en tydlig föregångare till Austin Powers. Det är synd att den är så rörig och upphackad. Filmen är regisserad av en hel hög med regissörer som tog en del var. Filmen hänger inte ihop, och den är med sina drygt två timma på tok för lång.

Det är synd därför det finns också en hel del kul scener i denna film och framför allt en hel del kul dialog. Redan efter fyra riktiga bondfilmer fanns det tillräckligt mycket att skämta om. I denna film har James Bond adlats och dragit sig tillbaka. Han är en proper engelsman med stiff upper lipp som lever i celibat! MI6 har hållit hemligt att Bond pensionerat sig och skickar ut den ena efter den andra kopian i fält. Alla dessa dubbelgångare drar nytta av Bonds status och lever de lever inte i celibat. När så nästan alla agenter ute i fält blivit dödade eller bortförda måste Bond återgå i tjänst. Han ställs mot Le Chiffre och hjärnan bakom allt Dr Noah.

Det första som slår mig är vilket spektakulär rollista filmen har; David Niven, Peter Sellers, Woody Allen, Orson Welles, Jacqueline Bisset och John Huston. Det är även med två skådisar från de riktiga filmerna Ursiula Andress från Dr No spelar Vesper Lynd och Vladek Sheybal, ni vet Kronsteen från From Russia with love spelar Le Chiffres hantlangare.

David Niven är riktigt bra och han spelar Bond med ett stort allvar vilket ger en del mycket roliga scener. Peter Sellers spelar Evelyn Tremble, en av James Bond 007 dubbelgångarna. Han är ganska kul, bland annat slänger han in några rader med indisk brytning som om han tränade inför det efterföljande årets film The Party. Woody Allen som Bonds brorson Jimmy Bond tillika Dr Noah är bitvis mycket rolig, speciellt första scenen vi ser honom i som påminner om hans egna tidiga komedier. Woody gör här en roll som mycket väl kan ha influerat Rick Moranis när han gjorde sin roll Dark Helmet i Spaceballs.

De roligaste delarna var i början av filmen, speciellt scenerna uppe i Skottland när Bond (Niven) åker dit för att gå på M's begravning och stöter på hans sugna änka och hans elva döttrar, ålder 16-19 år. Några var ju adopterade. Daddy liked the fillies... LOL. Och vi får veta vad M står för! Bond verkar tro att det är hemligt men alla säger det hela tiden - McTarry.

Nästa bit som är bra är när Bond återkommer till MI6 head quarters. Han kommer in på kontoret och möter Moneypenny och utbrister att hon ser ut precis som vanligt! Det visar sig vara Moneypenny's dotter. Och det framgår med all tydlighet att Bond och Moneypenny inte haft ett platoniskt förhållande (som i de riktiga filmerna) och på det viset fortsätter det. Med en ratio på ett kul skämt på 10 försök går filmen på.

Den tredje delen som jag tyckte var kul var den om Bonds dotter Mata Bond. Dotter till Mata Hari och James Bond. Filmens behållning är tjejerna. De är alla läckra och Moneypenny, Mata Bond och Goodthighs skulle alla lätt kunnat platsa i en riktig bondfilm. Jaharå. Den tristaste bruden i denna rulle var Ursula Andress. Så hon skulle inte passa i en riktig bondfilick?

De borde gjort filmen både kortare och tajtare och om de tagit bort några onödiga sekvenser så hade detta kunnat bli riktigt kul. Nu var det bara halvkul. Musiken var dock riktigt nice komponerad av självaste Burt Bacharach. Nej, nu orkar jag inte skriva mer om den här filmen. Fyll ut kommentarsfälten med detaljer som jag glömt att skriva...

Jag ger Casino Royale två fusk-Bond av fem möjliga.

Betyg: 2/5