Stämningen i filmen byggs upp mycket väl. Gästerna upplever det mesta som väldigt exotiskt i den nya miljön. Allt är mer eller mindre oförståeligt; det starka sommarljuset och midnattssolen, alla blonda och vitklädda människorna, den konstiga maten, de inavlade barnen och dansen kring midsommarstången. Det är kul att pricka av seder och bruk som känns igen, om än i förvridna versioner.
Filmen påminner en hel del om Jordan Peeles Get out då båda visar på gäster i en udda miljö och hur utanförskapet snart blir obekvämt och hotfullt. Båda filmerna är också mardrömslika i mångt och mycket. Vem har aldrig haft mardrömmar där du ställs inför något fasansfullt men ack, du kan inte röra dig, du kan inte fly, du kan inte fäkta? Den känslan förmedlas väl i båda dessa filmer.
Stämningen är tät och en av filmens styrkor. Tyvärr är filmen minst en halvtimme för lång med sina två timmar och tjugo minuter. Detta är en typ av film som bygger upp mot slutet och där slutet är otroligt viktigt för helheten. Det är en uppbyggnad och väntan på vad som ska hända i crescendot, precis som i Get out. Tyvärr är Midsommar som bäst under första halvan och det så viktiga slutet är ett om inte gigantiskt så åtminstone ett litet magplask. Filmen ballar ur i en surrealistisk kaskad av konstigheter. Det är så synd. Hade de istället gjort slutet mer realistiskt som en renodlad horror hade jag nog uppskattat filmen mer. Nu var det mer skrattretande än spännande och mer hemskt på pappret än hur det blev i filmen. Mycket trist.
I en spänningsfilm som denna kan man kanske inte vänta sig att huvudpersonerna ska bete sig logiskt eller ens naturligt. Men trots det är även i denna fråga Midsommar svagare än Get out, där Daniel Kaluuyas Chris åtminstone kände på sig att något var fel. I Midsommar beter sig alla fyra, eller i alla fall de tre killarna, svagt, naivt och för mig onaturligt. Deras beteende är så osannolikt att det förtar känslan av riktig fara och tar mig ut ur filmen lite för mycket.
Filmen får av mig ett stort plus för blodörnen. En blodörn! Damn.
Det andra pluset får den för att alla biroller spelas av svenskar och att de pratar svenska på riktigt. Den amerikanska publiken får vissa obehagliga överraskningar som vi som förstår dialog i bakgrunden redan fått nys om... De svenska skådespelarna är inte speciellt bra vilket passar utmärkt i denna film. Hela "familjen" är ju en bunt galningar så de fyrkantiga skådespelarinsatserna passar in. Eller så är skådisarna superbra.
Det är synd att slutet inte lever upp till filmens inledning. Men som helhet är detta ändå klart intressant. Det finns scener som på egna meriter är spektakulära och som sitter kvar i minnet. Det är också en mycket spännande premiss Ari Aster har hittat på. Jag kan dock inte ge filmen mer en en trea med tanke på det svaga slutet.
Betyg: 3/5
