Warfare är en biprodukt från Civil War. Före detta Navy SEAL Ray Mendoza arbetade för Garland som militärexpert och det ledde till att de tillsammans skrivit och regisserat Warfare. Det är en BOATS om the Battle of Ramadi i november 2006 där Medoza själv deltog och där hans vän Elliott blev invalidiserad. Medoza ser filmen som en hyllning till sin vän Elliot.
Warfare bygger på minnesbilder från killarna i teamet, minst minnen från två olika detlagare krävdes för att "grejen" skulle kvalificeras. Filmen utspelas mer eller mindre i "real time", 90 minuter av ett rent krigshelvete.
Detta är en av de mest obehagliga krigsfilmerna jag sett. Ljudproduktionen spelar en stor roll här. Filmen har inget score, istället är det klafsande från människokroppar, skrikande och smattret från automateld som står för ljudintrycken och intryck gör dem. Inledningsvis, innan helvetet bryter ut, spelas ljud inne från killarnas huvuden upp, som en tung andning hos Elliott när han ligger med sitt sniper rifle och övervakar korsningen de har i uppdrag att övervaka.
Filmen är en svettig upplevelse, men tyvärr svalnar filmupplevelsen ganska snart. Den kommer inte upp i nivå med de bästa krigsfilmerna som bygger på verkliga händelser såsom Black Hawk Down, We Were Soldiers eller 13 Hours.
Efter några dagars funderande har flera saker som inte känns så lyckat med filmen poppat upp.
Jag skulle vilja hävda att filmen är något av en "one trick pony", det är så enkelt att krig är ett helvete. Allt annat har klippts bort. Vi ser endast denna grupp i närbild under 90 minuter. För att ge en helhetsbild måste man zooma ut, men det är filmen inte intresserad av.
Insatsen som gick överstyr beskrivs alltså inte alls. Garland och Mendoza vill visa att krig är meningslöst för den enskilde soldaten med "boots on the ground". När man läser på verkar det som att hans team hade i uppdrag att skydda andra soldater som utförde "the main objective". I vissa kretsar skulle det haft betydelse, att stå upp för dina bröder i fält, men här nämns det inte alls.
Filmen vill också visa på "the fog of war", hur all moral och etik kastas ut genom fönstret. Här symboliserat med hur de invaderar en privat familjs hem och sätter upp sin postering vilket resulterar i att hemmet totalförstörs. Filmen ska också visa kaoset som uppstår då mannar i gruppen blir sprängda och allt går åt fanders. Det är här jag blir lite tveksam. Detta ska föreställa ett team Navy SEAL som är de mest disciplinerade, tuffaste och vältränade soldaterna amerikanerna har, endast slagna av Delta Forces. I alla fall om man generaliserar. Teamet beter sig inte som att de vore eliten.
Eftersom Medoza var där själv har jag väl inget att säga till om, men jag fann vissa saker konstiga och de kändes rent ut sagt felaktiga. Det finns flera exempel. En av killarna i filmen är lite knubbig. I eftertexterna får vi se "split screens" med den verklige soldaten och hans skådepelare sida vid sida. Soldaten var i detta fall tränad, muskulös och allt annat än knubbig. Mycket förvånande i en film som så tydligt aspirerar på att vara en autentisk återskapelse av händelsen. Ett annat exempel är då en av dessa Navy SEALs råkar administrera en morfinspruta bakofram så att han fick dosen i sin egen tumme istället för hans kompis som ligger på golvet och skriker av smärtorna. Lite pajasaktigt. Det blir en konstig vajb.
Dessutom, när det andra Navy SEAL-teamet till slut når fram till våra hjältar är killarna i det teamet större, mer vältränade och mycket mer disciplinerade. De håller huvudet kallt och efter de anlänt är det helt slut på kaoset. Det är något som inte känns helt rent här.
Men man får ge Garland och Mendoza att det antagligen är så här minnet fungerar och att det vi ser är vad första teamet kommer ihåg... Å andra sidan, det finns ju alltid två sidor, sägs det ofta att anledningen till att elitteam tränar så otroligt mycket är just för att de ska agera med ryggmärgsreflexer i kaos och under max stress. Men det behöver ju inte betyda att minnet hos de inblandade ser det så. Intressant att fundera på...
Warfare hade nog varit ett snäpp mer intensiv om jag sett den på IMAX just på grund av ljuddesignen som var filmens "huvudkaraktär". Jag hade ändå ont i magen efter att ha sett den hemma i filmrummet, tänk då hur det varit i en biograf.
Bra film, men det hade varit mycket mer intressant med en film där vi fått veta kontexten, att de zoomat ut för helhetens skull. Men, åter igen, det var inte syftet med filmen så då blev det som det blev.
Betyg: 3/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar