Enchanted (2007)

Prince Edward: I don't know what melodramatic means...

Vissa filmälskare menar på att Amy Adams mest gör romantiska komedier. Det kan förefalla lite underligt med tanke på att hon spelat i filmer som The Master, American hustle, Doubt, Sunshine cleaning och Charlie Wilson's war bland mycket annat. Är det kanske denna film som ligger till grund för missuppfattningen om miss Adams och romantiska komedier. Enchanted är i vilket fall en sådan. Och en väldans bra sådan. Den är romantisk, fast inte så mycket, men den har desto mer av komedi i sig. Det romantiska är mellan Adams och träbocken Patrick Dempsey. Jag följer inte Grey's Anatomy men kallas han inte för McDreamy från den serien? Sällan har jag skådat en tråkigare "love interest" i en film som aspirerar på romantikinnehåll. Vad håller ni på med kvinnfolk? McDreamy? Han? Ofattbart. Skärpning! Annars tappar ni all trovärdighet...

Komedin i denna film är däremot drömlikt och sagolikt. Enchanted är en otroligt festlig komedi om en prinsessa (ja just det Fiffi!) som förflyttas från sitt sagoland och blir förvisad till ett New York anno 2007 med allt vad det innebär. Prinsessan Giselle (Amy Adams), är van med att kärlek vid första ögonkastet och evig kärlek och en allt annat som gäller i sagornas värld. I den riktiga världen skiljer sig äkta makar till och med. Och det med hjälp av ivriga skilsmässoadvokater. Giselle's reaktion när hon får höra att ett par ska skiljas och att det är för alltid ser hon bestört ut och börjar helt sonika gråta. Otroligt lustig scen och den scenen är inte den enda som driver med alla överdrivna koncept som kommer från Disneys sagor om prinsessor. Giselle behöver en ny klänning. Vad göra? Jo, klippa ut tyg från gardinerna och sy en klänning åt sig själv med hjälp av de lokala duvorna, råttorna och kackerlackorna. Ännu en festlig scen bland många många andra.

Jag hade sett lite av slutet av denna film på tv någon gång. Nu satt jag mig ner och såg hela från början till slut. Detta är en sprudlande härlig och glad film. Den är fantastiskt underhållande och klart omtittningsbar. Alla utom Patrick Dempsey är bra, han är verkligen svintrist. Amy Adams bär filmen på sina axlar med en briljant tajming, en kristallklar ärlighet gentemot rollen och till det några sångnummer! Birollerna fylls på ett förträffligt sätt av Susan Sarandon som den elaka drottningen, James Marsden som den hysteriskt roliga prinsen som bara uttrycker sig melodramatiskt (vad det nu betyder ;-)...) samt Timothy Spall  som spelar Wormtail i Harry Potter-filmerna och som här spelar i princip samma roll.

Detta är en film för er som gillade The princess bride eller Stardust. Jag kan rekommendera denna förtrollade film å det skarpaste och ger Giselle och Enchanted fyra förgiftade äpplen av fem.

Betyg: 4/5 

Jeff, Who Lives At Home (2012)

Jeff: Everyone and everything is interconnected in this universe.

Vilken dag är den viktigaste dagen i världshistorien? Den bortgångne pappan till de vuxna bröderna Pat och Jeff hemsöker dem i deras drömmar och ställer frågan. Det är en bra fråga. Jag hörde först om denna film på Filmspotting där de inte verkade helt övertygade. Men sen fastställde Johan från Har du inte sett den? att Jeff, who lives at home var en bra film. Jag litade mer på Johan i detta fall.

Det är en bra film, en mycket bra film till och med. Det är en liten film, men bra. Det är en typisk American Independent och som många ur den kategorin passar den mig perfekt. Den fick mig att längta efter Stockholms Filmfestival ännu mer, nu mindre än en månad bort.

Jeff, who lives at home handlar om tre småtrasiga människor som alla tre saknar något i livet. Pat (Ed Helms) lever i ett olyckligt äktenskap, Sharon (Susan Sarandon) brödernas mor lever ett trist liv som änka, och så har vi Jeff (Jason Segel) som söker sitt öde och lever sitt liv med att hålla utkik efter tecknen som kan leda honom rätt. Klassiskt am indy-upplägg. Filmen är gjord av bröderna Duplass som bland annat gjorde den omtalade Humpday häromåret, en film som jag inte förfördes av lika mycket som en del andra.

Jeff, who lives at home lever och dör på sin skådespelarinsatser. Låt oss sammanfatta. Börjar med Pat och Linda (Judy Greer), det dysfunktionella äktenskapet. Ed Helms är kanske mest känd från Hangover-filmerna där han spelar Stu. Här gör han en mycket intressant roll. Något av ett asshole, en ganska vidrig person. Judy Greer spelar Pats olyckliga fru men kommer lite i skymundan. Hon var bra i alla fall.

Filmens bästa skådespelare är helt klart Susan Sarandon i rollen som brödernas mor, Sharon. Hon är verkligen bra i alla scener. Små ögonkast, antydningar till miner, ett leende, japp helt lysande helt enkelt. Jag har tidigare haft lite svårt för henne, men jag får kanske omvärdera...

Filmens stjärna är däremot helt klart Jason Segel i rollen som Jeff, som bor hemma hos mamma. Detta är hans film. Jason Segel börja torna upp som en favoritskådespelare. Han gör ofta samma roll som jag misstänker är nära hans verkliga personlighet. Men eftersom jag tycker hans vanliga roll är jättehärlig så funkar det fantastiskt bra för mig. Den bästa filmen jag sett honom i än så länge är Forgetting Sarah Marshall, en film som jag älskar.

Jeff, who lives at home ger inte några svar på universums gåtor, den lyfter inte fram något som aldrig visats förr. Men den är varm. Jag kände stora tysta tårar rinna nedför mina kinder i slutet av filmen. Varken glädje eller sorg, bara känslor.

För er alla som väntar på filmfesten och dess sektion American independent kan jag rekommendera denna film utan tvekan.

Jag ger Jeff, who lives at home fyra Kevins av fem möjliga.

Betyg: 4/5

In The Valley Of Elah (2007)

It's an international distress signal.

In the Valley of Elah kan mycket väl vara den bästa filmen om Irak-kriget som kommit ut hittills. Den starkaste utmanaren skulle vara Kathryn Bigelows The hurt locker som vann en oscar för 2009 års bästa film. Jag har svårt att välja vilken av de två filmerna som är bäst. De är både olika och lika. Sen finns det också flera starka dokumentärer om kriget, men jag tänker på "vanliga" spelfilmer nu.

Denna film bygger löst på verkliga händelser. Tommy Lee Jones spelar Hank, en pensionerad armépolis, som letar efter sin försvunne som Mike. Sonen har precis kommit hem från Irak-kriget men försvunnit före Hank hann prata med honom. Till sin hjälp får Hank den lokale polisen Detective Emily Sanderson som spelas av elitskådespelerskan Charlize Theron.

In the Valley of Elah påminner en hel del om John Travoltas film The general's daughter, vilket för övrigt är en mycket bra film, men den är inte lika Hollywoodsk eller glassigt producerad som The general's daughter. Detta är istället en långsamt berättad thriller med utsökta skådespelarprestationer. Filmen påminner också lite om No country for old men för att de är inspelade i samma miljö och både Tommy Lee Jones och Josh Brolin är med i båda filmerna. Tommy Lee Jones är en suverän skådespleare som förtjänar större uppmärksamhet än vad han ofta får. Han har inte riktigt slagit igenom till det yttersta toppskiktet av skådespelareliten i Hollywood. Charlize Theron har bevisat sig gång efter annan. Här får hon verkligen spela ut i en roll som kräver både finess och styrka. Jag kan inte annat än tycka att hon var bortkastad i Prometheus...

In the Valley of Elah är spännande, gripande och tänkvärd. Det är inte en skrikig actionfilm, den utspelas inte ens under kriget utan efter hemkomsten. Om man vill visa hur hemskt krig är kan man antingen visa det via hemska krigsscener, eller som här, visa det genom hur det påverkar de unga män som genomlevt det och kommit hem levande (?) ...

Jag har för mig att denna film blivit hårt kritiserad i hemlandet USA. Jag tror att det är naturligt att amerikanarna inte kan se på Irakkriget, som för dem fortfarande pågår, på ett objektivt sätt. Det är ganska givet att det är "med oss eller mot oss"-mentalitet som förhärskar. Vi svenskar skulle antagligen betett oss exakt likadant om vi låg i krig.

Denna film är inte "med" eller "emot", den är ett nödrop.

Jag ger In the Valley of Elah fyra fallna kamrater av fem möjliga.

Betyg: 4/5

It means we're in a whole lot of trouble, so come save our asses because we ain't got a prayer in hell of saving us ourself.

En signal