The Party (2017)

The Party är brittiska Sally Potters korta svartvita och superakademiska kammarspel om en middagsbjudning hemma hos en framstående politiker och hennes man. Långtgående och innerliga diskussioner om demokrati, könskamp, religion och moral. Tänk er en Woody-film fast vassare dialog, mer ilska i manus och att allt utspelas i en lägenhet i London. Janet (Kristin Scott Thomas) har blivit utsedd till en av ministrarna i oppositionens (Labour) skuggregering. För att fira av henne har hon och hennes äldre akademiske man Bill (Timothy Spall) bjudit in några vänner. Det bjuds på vin, filosofi och hemligheter.

Först på plats har vi bästa väninnan, den briljante men ack så cyniska April (Patricia Clarkson) och hennes man, självhjälp-guru-flummisen Gottfried (Bruno Ganz). Sen kommer det lesbiska paret Martha (Cherry Jones) och Jinny (Emily Mortimer). Till sist anländer Tom (Cillian Murphy) ensam utan sin fru då hon tvingats jobba över.

Samtidigt som värdinnan Janet förbereder middagen håller hon en sms-konversation med en för oss okänd älskare. Tom i sin tur verkar nervig som attans och det första han gör är att gå in på toaletten och dra i sig en linje kokain för att stärka sina nerver.

Ja, detta är en skön film som klippt och skuren för mitt sinne. Fylld av bra skådespelare, intressanta karaktärer och en dialog som är knivskarp. Det handlar om extremt välutbildade och sofistikerade människor som diskuterar "höga koncept" inom politik, jämlikhet och kultur. Mycket stimulerande. Filmen största problem är kanske att den är för kort med sina 77 minuter!

Vad tycker jag om slutet då? En twist som jag såg komma allt för sent. Jag var så upptagen med att lyssna på deras konversation att jag glömde spekulera i hur en film som denna skulle sluta. Så jag erkänner jag blev överraskad. Men egentligen var det mest en gimmick vilket varken höjde eller sänkte filmen i övrigt.

Överlag lysande skådespelarinsatser där Patricia Clarkson, Bruno Ganz och Cillian Murphy står ut.

Jag ger The party fyra hemlisar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Läs mer blogg om filmen hos:
Fiffis filmtajm

The Party har svensk biopremiär den femte januari men före dess visas den på Stockholms Filmfestival den 11:e, 12:e och 18:e november. Själv såg jag den på Malmö Filmdagar.

Enchanted (2007)

Prince Edward: I don't know what melodramatic means...

Vissa filmälskare menar på att Amy Adams mest gör romantiska komedier. Det kan förefalla lite underligt med tanke på att hon spelat i filmer som The Master, American hustle, Doubt, Sunshine cleaning och Charlie Wilson's war bland mycket annat. Är det kanske denna film som ligger till grund för missuppfattningen om miss Adams och romantiska komedier. Enchanted är i vilket fall en sådan. Och en väldans bra sådan. Den är romantisk, fast inte så mycket, men den har desto mer av komedi i sig. Det romantiska är mellan Adams och träbocken Patrick Dempsey. Jag följer inte Grey's Anatomy men kallas han inte för McDreamy från den serien? Sällan har jag skådat en tråkigare "love interest" i en film som aspirerar på romantikinnehåll. Vad håller ni på med kvinnfolk? McDreamy? Han? Ofattbart. Skärpning! Annars tappar ni all trovärdighet...

Komedin i denna film är däremot drömlikt och sagolikt. Enchanted är en otroligt festlig komedi om en prinsessa (ja just det Fiffi!) som förflyttas från sitt sagoland och blir förvisad till ett New York anno 2007 med allt vad det innebär. Prinsessan Giselle (Amy Adams), är van med att kärlek vid första ögonkastet och evig kärlek och en allt annat som gäller i sagornas värld. I den riktiga världen skiljer sig äkta makar till och med. Och det med hjälp av ivriga skilsmässoadvokater. Giselle's reaktion när hon får höra att ett par ska skiljas och att det är för alltid ser hon bestört ut och börjar helt sonika gråta. Otroligt lustig scen och den scenen är inte den enda som driver med alla överdrivna koncept som kommer från Disneys sagor om prinsessor. Giselle behöver en ny klänning. Vad göra? Jo, klippa ut tyg från gardinerna och sy en klänning åt sig själv med hjälp av de lokala duvorna, råttorna och kackerlackorna. Ännu en festlig scen bland många många andra.

Jag hade sett lite av slutet av denna film på tv någon gång. Nu satt jag mig ner och såg hela från början till slut. Detta är en sprudlande härlig och glad film. Den är fantastiskt underhållande och klart omtittningsbar. Alla utom Patrick Dempsey är bra, han är verkligen svintrist. Amy Adams bär filmen på sina axlar med en briljant tajming, en kristallklar ärlighet gentemot rollen och till det några sångnummer! Birollerna fylls på ett förträffligt sätt av Susan Sarandon som den elaka drottningen, James Marsden som den hysteriskt roliga prinsen som bara uttrycker sig melodramatiskt (vad det nu betyder ;-)...) samt Timothy Spall  som spelar Wormtail i Harry Potter-filmerna och som här spelar i princip samma roll.

Detta är en film för er som gillade The princess bride eller Stardust. Jag kan rekommendera denna förtrollade film å det skarpaste och ger Giselle och Enchanted fyra förgiftade äpplen av fem.

Betyg: 4/5