Table 19 (2017)

Detta är en mycket intressant film, och mycket väl värd att ses. Jag rankar den bland top 20 över filmer från 2017 till och med. Däremot går det inte att skriva om filmen utan att spoila genre och min upplevelse, så de av er som vill se filmen ska kanske sluta läsa här och återkomma hit när ni sett den.



SPOILER ALRET. BEWARE FOR THE SPOILERS:

Jag hade inte lagt märke till filmens manusförfattare när jag satt mig ner för att se filmen. Istället gick jag helt på att favoriten Anna Kendrick spelade huvudrollen. Dessutom antog jag att det var en komedi. Jag visste inte att jag skulle bli helt blown away av filmen. Det är inte twisten i handlingen jag tänker på utan twisten gällande filmens natur, vilken typ av film det är. Låt mig utveckla.

Under filmens första akt upplever jag den som en frustrerande galen och orealistisk komedi. Jag var inte speciellt imponerad. Anna spelar en ung kvinna som är bjuden på sin bästa väninnas bröllop. Enda problemet är att hon just blivit dumpad av brudens bror och att han nu är tillsammans med en annan kvinna i kompisgänget. Awkward så det räcker.

Hon blir dessutom placerad vid bord 19, bordet längst från honnörsbordet bland andra random gäster som inte passar in någon annanstans. I inledningen av filmen beskrivs alla sex som placerats vid bord 19 som kufar, utstötningar och allmänna weirdos.



Om jag bara hade vetat att bröderna Duplass skrivit manus hade jag kanske kunna ana ugglor i mossen. De ligger bakom eller har deltagit i filmer som The one I love, Cyrus, Jeff who lives at home med flera. En bit in i filmen ändras min uppfattning, och förståelse, om var och en runt bordet. Filmen har ett häftigt manus. Det man säger om första intrycket stämmer inte alls i denna film, allt är ställt på huvudet här.

En film som fuckar med mitt huvud som denna kan jag bara älska. Filmen visar sig vara så mycket mer än en ”crazykomedi”. Den är mer en dramakomedi som vi ofta ser i American Independents där det finns lika mycket allvar och mörker som humor. Jag kan bara stilla undra hur många gånger jag själv suttit vid ett bord och dömt mina bordsfränder som allmänna weirdos? Filmen vill antagligen att vi ska sälla oss den frågan och tvingas besvara den hur naket och kylslaget svaret än är.

Filmen har flera bra om än inte spektakulära skådespelarinsatser från Anna Kendrick, Lisa Kudrow, Craig Robinson, Stephen Merchant, June Squibb och Tony Revolori.

Jag ger Table 19 fyra oväntade karaktärsfördjupningar av fem möjliga. Anna Kendrick är för härlig.

Betyg 4/5

Filmen platsade på min top 20 filmer från 2017, se här.

The Overnight (2015)

 

Storleken har ingen betydelse. Eller hur va? Det har vi matats med under hela vår uppväxt. Det är den förväntade åsikten som samhällets alla besserwissers har bestämt att folket ska ha. Men är det verkligen så? Här har vi en film som ställer den frågan och några fler. Svaren som ges är underhållande och vi belönas med gapskratt, igenkännande småleenden plus en och annan kvinnlig flämt i salongen. Var och en får söka de definitiva svaren inom sig själva.

Är detta en dramakomedi? Eller en crazykomedi? I vilket fall var det en film där två penisar och dess storlekar spelade huvudrollen. Läs vidare så ska jag berätta mer. The overnight handlar om paret Alex (Adam Scott) och Emily (Taylor Schilling) som just flyttat från Seattle till ett hippt område i Los Angeles. Ute med sonen i lekparken träffar de på hipsterparet Kurt (Jason Schwartzman) och Charlotte (fransyskan Judith Godrèche). Kurt bjuder frankt in Alex och Emily på middag så att de kan lära känna varandra lite närmare. Efter att barnen somnat tar middagsbjudningen vändningar som varken middagsgästerna eller vi i publiken kunde förväntat oss.

Jaja, detta var en mycket lustig film om sex, självkänsla, penisstorlek, fria förhållanden, äktenskapets monotoni och en massa annat. Jag tycker att alla fyra skådespelarna gör bra ifrån sig. Jason Schwartzman är bäst i början, Adam Scott och Judith Godrèche har båda bra partier i mitten av filmen och Taylor Schilling har några mycket roliga miner mot slutet av den galna natten. filmen påminner mig lite om en festivalfilm som sågs för en herrans massa år sedan - The Anniversary party.

Min initiala känsla efter jag sett filmen var att den låg i gränslandet mellan en seriösare dramakomedi och den galnare typen - crazykomedi. Jag tyckte först att den hade blivit bättre om den renodlats och antingen tagit sig an ämnet mer  seriöst (och kanske än mörkare), eller varit ännu mer galen (och mörkare). Som filmen är nu tyckte jag att den var underhållande och festlig på ett lättsamt sätt men den ligger på sin plats emellan "dramat" och "crazy", kanske lite i "safe zone"? Hur jag nu kan säga så när de två manliga huvudpersonerna går omkring spritt språngandes nakna i stora delar av filmen.

Kurt har i alla fall en rejält stor grej och Alex har en pytteliten rackare. Bådas personligheter har formats av deras fysiska förutsättningar. Precis som det antagligen är i verkliga livet alltså. Både Emily och Charlotte är nyfikna på vad som finns på andra sidan ängen. Är gräset grönare (eller större?) på andra sidan? Och hur känns det? Efter att ha låtit filmen sjunka in i mig över natten måste jag säga att den vuxit ganska mycket. Det är en film som jag skulle vilja se om snart igen, och se hur stor den egentligen är (filmen alltså!). Damn, den var ju riktigt bra! Japp, jag juckar upp den ett snäpp.

Jag ger The overnight fyra anustavlor av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Filmen visades på filmfestivalen den 11:e och 12:e och sista visningen är den 19:e november.

Nights And Weekends (2008)

Mattie: I don't respond to sarcastic fun.

Nights and weekends var den andra mumble core-filmen med Greta Gerwig i huvudrollen jag såg inför 2008-listan. Denna film handlar om Mattie och James som har ett långdistansförhållande. Greta spelar Mattie och Joe Swanberg spelar James. Duon har både skrivit och regisserar den ihop. I biroller syns både Jay Duplass och Lynn Shelton.

Filmen påminner mig jättemycket om 28 hotel rooms i det att det två huvudpersonerna är med i alla scener i hela filmen, att de allt som oftast är i närbild och att scenerna utspelas i olika rum, till och med i ett hotellrum.

Nights and weekends är en otroligt intim film. I nya scener kommer vi ofta in mitt i en konversation eller gräl vilket adderar till känslan av att vara som en fluga på väggen som tittar in i James och Matties förhållande. Det känns nästan som att man kommer för nära karaktärerna, det känns naket och nästan lite förbjudet att "tjuvlyssna" på dem. Som vanligt näckar Greta, men också Joe drar sitt strå till stacken och visar sig naken, snabel och allt.

Första halvan fokuserar på några dagar då paret besöker varandra. Mattie besöker James i Chicago och sen besöker han henne i New York. Andra halvan utspelas ett år senare då deras förhållande förändrats.

Denna film är bra mycket bättre än Baghead men den har också en bra bit upp till 28 hotel rooms. I denna film har vi genomgående bra skådespleare och jag gillar framför allt Joe Swanbergs underspel i vissa känslosamma scener. Greta spelar den roll hon så ofta spelar, lite excentrisk, utåtriktad, orolig, med dåligt självförtroende. Hon har fortfarande mycket vackra ögon.

Även om Greta oftast är med i relationsdramer har hon helt klart en känsla för komedi. Det framkommer tydligt i en scen då hon övervattnar sina blommor och får små översvämmningar på halsen. Underhållande. Humor finns också i flera av de viktigaste scenerna. I slutet av filmen står Mattie och James i en hotellrum och pratar om gamla minnen från skoldanser. Greta klickar med munnen i en underbar liten reaktion. Joe's James lutar sig in för en kyss och Greta gör en lustig min. Jag skrattade igenkännande åt the awkwardness.

Joe och Greta leker med förhållandets bräckliga natur. Vem har övertaget i relationen varierar över tiden. Det kan svänga fram och tillbaka på ett ögonblick. Ett felaktigt ord eller en utebliven blick. Jag finner deras historia intressant hela tiden men efter film är slut är den slut. Den har inte så mycket att efterbehandla, inga djupare meningar som behöver funderas igenom, inga aha-moments.

Nights and weekends kan ses som ett steg i Joe Swanberg's och Greta Gerwig's respektive utveckling inom filmkonsten. Ett steg framåt men långt från framme.

Jag ger Nights and weekends tre relationsdödare av fem möjliga.

Betyg: 3/5 


Filmbloggarkompisen Fiffi har också spenderat en kväll, eller helg, att titta på denna lilla film. Se hennes tankar här.

Baghead (2008)

She is glowing. She glows.

American independent har en undergrupp som brukar kallas "mumble core". Det är en samling sköna men mycket simpla filmer. Oftast med betydelselös budget, frånvarande hifi-teknik, slarviga ljudtekniker och ljusskygga ljussättare. De är perfekta att avnjutas på filmfestival där publiken är både nördigt förlåtande och pretentiöst blinda för filmernas svagheter. Om man har tur har filmerna en massa känsla och "hjärta". Har man otur är det bara dåliga filmer.

Regissörer och skådespelare som brukar simma i mumble core-dammen är bröderna Mark och Jay Duplass, Lynn Shelton, Andrew Bujalski, Joe Swanberg och Greta Gerwig. Några filmer ur genren som jag sett är Hannah takes the stairs, Beeswax, Humpday och Drinking buddies.

Nu när året 2008 var i fokus tog jag chansen att se två mumble core-filmer med Greta Gerwig i huvudrollen. Hon var med i hela fyra långfilmer detta år. Den första jag såg var indie-skräckisen Baghead. Filmen är skriven och regisserad av bröderna Duplass. Eller skräckis förresten? Är det kanske mer en komediskräckis? Den är inte speciellt ryslig, snarare lite obehaglig.

Filmen handlar om fyra "struggling actors" som bestämmer sig för att göra en egen indipendent-film för att på så sätt slå igenom i Hollywood. De åker ut till en "cabin in the woods" för att skriva manus och där blir de terroriserade av en man med en papperspåse på huvudet.

Ja men den här filmen var ju inte så bra. Jag ser idén bakom filmen och den är inte helt oäven, men förutom Greta Gerwig är inte någon av de tre övriga skådespelarna speciellt speciella. De är också helt okända för mig; Steve Zissis, Ross Partridge och Elise Muller.

Filmen är lite småruggig av spänningen med mannen som attackerar våra fyra vänner. Men mest av tiden spenderas, som vanligt i filmer från denna genre, med att sitta i soffor, på sängar eller på golvet och prata om relationer. Han är intresserad av henne men hon ser honom som en god vän, som en "bror". Hon är istället sugen på den andre och de hade en fling för ett tag sedan men han är kompis med den först så han vill inte vara illojal mot sin kompis. Och den andra hon är svartsjuk på den första hon om den andre han. Och så vidare.

Som vanligt i dessa filmer klär Greta Gerwig av sig naken. Det adderar en liten voyeuristisk krydda, men det gör inte filmen bättre. Inte sämre heller för den delen. Vad som alltid adderar till filmens styrkor är hennes vackra ögon och underliga personlighet. Allt det finns där i denna film. She IS glowing.

Jag älskade inte denna film, men den är bra mycket bättre än många filmer med mångdubbel budget som finns "out there".

Jag ger Baghead två filmidéer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Jeff, Who Lives At Home (2012)

Jeff: Everyone and everything is interconnected in this universe.

Vilken dag är den viktigaste dagen i världshistorien? Den bortgångne pappan till de vuxna bröderna Pat och Jeff hemsöker dem i deras drömmar och ställer frågan. Det är en bra fråga. Jag hörde först om denna film på Filmspotting där de inte verkade helt övertygade. Men sen fastställde Johan från Har du inte sett den? att Jeff, who lives at home var en bra film. Jag litade mer på Johan i detta fall.

Det är en bra film, en mycket bra film till och med. Det är en liten film, men bra. Det är en typisk American Independent och som många ur den kategorin passar den mig perfekt. Den fick mig att längta efter Stockholms Filmfestival ännu mer, nu mindre än en månad bort.

Jeff, who lives at home handlar om tre småtrasiga människor som alla tre saknar något i livet. Pat (Ed Helms) lever i ett olyckligt äktenskap, Sharon (Susan Sarandon) brödernas mor lever ett trist liv som änka, och så har vi Jeff (Jason Segel) som söker sitt öde och lever sitt liv med att hålla utkik efter tecknen som kan leda honom rätt. Klassiskt am indy-upplägg. Filmen är gjord av bröderna Duplass som bland annat gjorde den omtalade Humpday häromåret, en film som jag inte förfördes av lika mycket som en del andra.

Jeff, who lives at home lever och dör på sin skådespelarinsatser. Låt oss sammanfatta. Börjar med Pat och Linda (Judy Greer), det dysfunktionella äktenskapet. Ed Helms är kanske mest känd från Hangover-filmerna där han spelar Stu. Här gör han en mycket intressant roll. Något av ett asshole, en ganska vidrig person. Judy Greer spelar Pats olyckliga fru men kommer lite i skymundan. Hon var bra i alla fall.

Filmens bästa skådespelare är helt klart Susan Sarandon i rollen som brödernas mor, Sharon. Hon är verkligen bra i alla scener. Små ögonkast, antydningar till miner, ett leende, japp helt lysande helt enkelt. Jag har tidigare haft lite svårt för henne, men jag får kanske omvärdera...

Filmens stjärna är däremot helt klart Jason Segel i rollen som Jeff, som bor hemma hos mamma. Detta är hans film. Jason Segel börja torna upp som en favoritskådespelare. Han gör ofta samma roll som jag misstänker är nära hans verkliga personlighet. Men eftersom jag tycker hans vanliga roll är jättehärlig så funkar det fantastiskt bra för mig. Den bästa filmen jag sett honom i än så länge är Forgetting Sarah Marshall, en film som jag älskar.

Jeff, who lives at home ger inte några svar på universums gåtor, den lyfter inte fram något som aldrig visats förr. Men den är varm. Jag kände stora tysta tårar rinna nedför mina kinder i slutet av filmen. Varken glädje eller sorg, bara känslor.

För er alla som väntar på filmfesten och dess sektion American independent kan jag rekommendera denna film utan tvekan.

Jag ger Jeff, who lives at home fyra Kevins av fem möjliga.

Betyg: 4/5