The Old Man & the Gun (2018)

The old man & the gun påminner en hel del om Clintans The Mule. De är båda BOATS-filmer som handlar om äldre herrar som begår brott i ett sävligt tempo. Jag såg The mule först och finner den något bättre. Vad som är kul med The old man är att se Robert Redford i hans kanske sista roll på den vita duken. Det var trivsamt att se honom agera här och han har en bra kemi med Sissy Spacek.

Precis som i The mule får vi parallellt med bovarna följa poliserna som jagar dem. I denna film är det Casey Affleck och en mustig mustasch som jagar den gamle gentlemannabankrånaren. Fasen, Casey Affleck är väldigt bra än en gång. Tre i rad! Manchester by the Sea, A ghost story och nu denna. Han har bubblat upp som något av en favvis på senare år. Här spelar han en avmätt polis som blir mer och mer fascinerad av den gamle mannen. Han spelar rollen med självdistans och en stor portion glimten i ögat vilket jag alltid uppskattar.

Av rånarligans övriga två pensionärer var jag mest road av Tom Waits, vilken härlig gubbe! Danny Glover var lite tafatt och gjorde inte så mycket intryck på mig.

Tyvärr bränner filmen aldrig riktigt till. Det är lagom underhållande hela tiden, aldrig dålig, men tyvärr aldrig supernajs heller. Den är ett bra val för dem som gillar Redford, långsamma kriminalare eller helt enkelt vill se det mesta av vad som flödar förbi oss i den strida strömmen av filmer. Äh, ta och se filmen vetja.

Jag ger den en trea!

Betyg: 3/5

3 Women (1977)

Altmans filmer har allt som oftast en tidlös kvalitet. Så också denna som inte känns speciellt daterad. Den skulle lika gärna kunnat gjorts idag som 1977. Visst klädstil, bilar och inredningar avslöjar att den kommer från 70-talet, men det filmiska språket är otroligt nog fräscht. Det är sannerligen ett tecken på en mästare.

Som jag skrev i uppsnacket såg jag fram emot denna film. Altman är en bra regissör och filmen har förärats att bli utgiven på prestigefyllda The Criterion collection, vad det nu må betyda. Kanske ett mått på hög kvalitet? Tyvärr blev detta den kanske allra svagaste Altman jag sett. Detta var den nionde filmen jag sett från honom.

Filmen tar väldigt god tid på sig och den hade lätt kunnat klippas ner lite. Under långt över en timme introduceras karaktärerna. Den till synes fragila Sissy Spacek spelar Pinky Rose en ung och naiv flicka som anländer till Los Angeles utan någon speciell plan som det verkar. Hon flyttar in som "roommate" hos Shelley Duvalls excentriska Millie Lammoreaux. Båda är något av outsiders och Pinky verkar avguda Millie. Mille den extroverta som tar initiativet, men de flesta vilja undvika henne som pesten. Hon pratar oavbrutet, helt okänslig för om folk har slutat lyssna eller ej. Grannen Tom som en gång tog ut Millie på en dejt låtsas konstant vara förkyld för att kunna undvika att tvingas dejta henne igen. Vi får följa de två kvinnorna i deras vardagliga liv. Den tredje kvinnan  willie (Janice Rule) är den tysta, gravida och lite skumma konstnärsinnan som är gift med barägaren på haket där Millie brukar släcka sina törster.

3 women är lite drygt två timmar lång och Altman som också skrivit manus går till överdrift med att etablera karaktärerna. Slutet är intressant och potentiellt spännande. Idén som Altman närt blommar ut under den sista halvtimmen, men för mig är det "lite för lite, lite för sent". Jag förstår inte vad han vill mena med sitt manus. Och jag förstår ännu mindre varför han avslutar filmen just när den började bli spännande. Det känns som att han kunnat klippt 45 minuter av introt och hållit på 30 minuter efter den tog slut istället.

Skådespelarna är ett kapitel för sig. Filmen hade nog blivit bättre i mina ögon om Altman valt andra skådespelerskor. Shelley Duvall har jag alltid tyckt ha en creepy aura. Jag förstår hennes grannar till fullo när de inte är så sugna på att umgås med henne. Detta var filmen före The shining där hon spelar mot Jack Nicholson. Tala om att välja mellan pest eller kolera! Filmens andra huvudrollsinnehavare är Sissy Spacek. Hon har också en skum aura. Är inte heller en favoritskådespelerska hos mig men hon är bättre i alla fall. Hon är ju känd från Terrence Maliks Badlands från några år tidigare. Spacek är kul att se under sista halvtimmen i denna film. Den tredje kvinnan som vi inte får se speciellt mycket av, men som jag antar är av central betydelse med tanke på filmens titel spelas av den för mig okända Janice Rule. Hon har en stor roll i den klart intressanta filmen The swimmer från sextiotalet, men jag kände inte igen henne.

En kul detalj var att Millie föredrog sin spagetti med smör, vitlök och salt över tomatsås. Jag också!

Nej, detta var tyvärr inte så bra som jag hoppats. Jag tror att Altman låtit sig bli allt för influerad av Bergman och försökt efterskapa en annan mästare istället för att göra något eget och mer genuint. Nu känns det som att han försöker sig på ett psykologiskt drama med suddiga identiteter utan att ha helt torrt på fötterna. Eller vad tycker ni?

Jag ger 3 women två gula saker av fem möjliga

Betyg: 2/5


Min ranking av Robert Altmans filmer (nio sedda):
1. The Player
2. Short cuts
3. The long goodbye
4. MASH *
5. Nashville
6. McCabe & Mrs. Miller
7. Gosford Park *
8. Prêt-à-Porter
9. 3 women

*) länge sedan jag såg dess, svårplacerade...

JFK (1991)

Idag är det filmspanartema igen och denna gång är temat Konspirationsteorier. Jag brukar ju skriva listor vid dessa tillfällen, men ibland diskar jag istället av en film som passar in på temat. Det är enklare att välja listalternativet om man gillar genren och temat i fråga, och eftersom jag faktiskt inte är speciellt svag för filmer om konspirationsteorier har jag valt att se the mother of all consperacy theories - Oliver Stone's JFK istället för en lista.

70-talet var konspirationsteorifilmernas guldålder. När jag nyligen behandlade det decenniet såg jag mycket riktigt några filmer i genren. En av dem var Marathon man. Jag fann den tråkig och mycket överreklamerad. Döm om min förvåning när alla som kommenterade min revy gillade filmen mer än mig! Det är uppenbarligen jag som har den avvikande åsikten jämfört med "det normala" i detta fall. Movies-Noir ger den en fyra, Jojjenito likaså, Fiffi gillar 70-talsthrillers och ville se den, Sofia minns att hon gillade den och Filmitch likaså. För mig var det en mycket svag tvåa och tredje svagaste filmen av de 23 jag såg från 70-talet. Det var inte förrän på senaste filmspanarträffen då jag (äntligen) träffade någon som inte heller gillade filmen. Det var den mycket gode och intelligente vännen Fredrik förkunnade att han INTE gillade Maratonmannen! Puh, jag trodde ett tag jag var utsatt för en filmspanarkonspiration! :-)

Så det blir ingen lista från mig idag. Istället bestämde jag mig alltså för att fylla ett stort hål i min filmografi. Oliver Stones storfilm JFK med helylle-präktot Kevin Costner i huvudrollen.

Ni känner ju alla till handlingen så den skippar jag. Jag misstänker att det inte är många som läser denna blogg som inte sett filmen. Vad kan man då säga om detta? Den är extreeeeemt lång. Den är föööööör lång. Jag var inte underhållen på en nivå som krävs för att det ska vara ok att vara så himla lång. Jag säger till O Stone: "Inte ok!"

Jag var inte speciellt underhållen över huvud taget. Stone har en underton i många av sina filmer som för mig signalerar en självgodhet. Han verkar vara en riktig besser wisser. En del kan säkert se det som att han kämpar för sanningen och att avslöja "the man" men ha gör det på ett så pompöst och allvarligt sätt att jag nästan dör av uttråkning. Var är glimten i ögat? Var är lite självdistans? Var är ödmjukheten över att han kanske inte har den exakta sanningen?

En annan sak jag kom att tänka på är att Stone försöker dränka oss med detaljer om vad som hände. Jim Garrison (Kevin Costner) kommenterar väl till och med att den där stora statliga utredningen var så lång och detaljrik att ingen annan än han själv orkade läsa hela. Det är lätt att dränka eller dölja sanningen i en stor mängd detaljer! Och det är lika sant för en film som för en utredning! JFK var för lång och den bågnar under sin egen tyngd. Alla scener mellan Garrison och hans familj är svintråkiga och det mesta av delarna där Garrisons team utreder Tommy Lee Jones Clay Shaw är likaledes tråkiga.

Det som är spännande är tesen om en konspiration och rekonstruktionen om hur det kanske gick till. Det var en scen som jag sett på Seinfeld tidigare, den med Wayne Knight i centrum, "Back, and to the left. Back, and to the left... Back, and to the left." Det är inte ett bra tecken när detta, minnet av en scen i Seinfeld blir filmens höjdpunkt för mig. Kolla in när Jerry inte kan hålla sig för skratt vid 3:01 i klippet. LOL.

Vad tror jag då om konspirationsteorin? Kan man tänka sig att militärindustrin, armén och omoraliska politiker konspirerar mot en president som driver politiken i "fel" riktning? Japp, självklart! Är det troligt att militärindustrin, armén, CIA, Secret Service och omoraliska politiker dödade Kennedy och att ingen har läckt detta till pressen under 50 år? Nja, knappast va?

JFK som film är bättre än Dansar med vargar i alla fall. Båda är filmer från eran då Kevin Costner hade en aura av politisk korrekt sötsliskig världsräddare... Tänk Bono och Sting. Trist och blä. Filmen blir därmed trist och blä också. Nu blev jag sugen att se om The wolf of Wall Street istället...

Jag ger JFK två svaga bevisningar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

PS, mina konspirationsfilmfavoriter (inte en lista-lista men väl en mini-lista): The conversation, All the presidents men, The Pelican brief, Enemy of the state, Conspiracy theory, the Bourne-trilogy.

PPS, egentligen skulle mina filmspanarkompisar också skriva om konspirationsteorier, men jag vet faktiskt inte riktigt vem som har skrivit inläggen på deras bloggar just idag. Bilden i Jojjenitos header ser lite skrev ut, och faller inte skugga fel där på bilden? Kan det verkligen vara ett av Jojjes inlägg? Har hans blogg blivit kapad? JAG VET DET INTE!!!!
Jojjenito
Flmr
The velvet café
The nerd bird
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fredrik on film
Filmitch
Mackans film
Har du inte sett den? (podd)
Absurd Cinema

Badlands (1973)

You're quite an individual, Kit.

I mitt sökandet efter bra filmer från 70-talet inför min "A life in movies"-lista, och som förberedelse inför Terence Malick's "The tree of life" såg jag den omtalade "Badlands" häromveckan. Malick's debutfilm från 1973 har höjts till skyarna av killarna på Filmspotting. Filmen bygger på sanna händelser från 50-talet då en ung tonårstjej och hennes 25-årige pojkvän åkte runt i South Dakota och dödade folk.

Huvudpersonerna spelas av en ung Martin Sheen och en ännu yngre Sissy Spacek. Detta är en imponerande debutfilm av en mytomspunnen regissör. Malick har i år gjort sin femte film på 38 år. Hans sinne för vackra bilder och scener syns redan här. Jag och Lars-Ola körde genom South Dakota sommaren 2000 och jag känner igen landskapet. Det är platt, det är tomt och landsvägsmotorvägen är mycket, mycket rak. En natt såg vi ett åskväder som var så långt bort att vi inte kunde höra det trots att vi såg det gigantiska Cumulonimbus-molnet med alla dess blixtrar.

Filmen är ganska långsam, som många filmer från sjuttiotalet är, men vi ser två bra skådespelarinsatser. Sissy Spacek's Holly är nog mest intressant då hon framställs som totalt naiv och på gränsen till dum. Men också känslokall. Martin Sheen ser ut som James Dean's gengångare. Han spelar sin Kit med ryckiga rörelser, som att förstärka hans oberäknelighet. De vackra bilderna är ackompanjerade av en underbar musik. Det är den fantastiska melodin som återanvändes i Tony Scott's film "True romance" från 1993. Den filmmusiken kommer för alltid vara förknippad med den yngre filmen för mig.

Jag gillade "Badlands" skarpt. Den är dock inte riktigt "A life in movies"-worthy och jag ger den tre dödsdomar av fem möjliga.

Betyg: 3/5