A Fistful of Dollars (1964)

Jag måste ju ha sett denna film någon gång när jag var ung. Jag kommer i alla fall ihåg den klassiska slutfajten när Clintan har en stor plåtbit om halsen under sin poncho. Nu var det i alla fall dags att se om den första filmen i hans Man with no name-trilogi. På svenska heter den För en handfull dollar.

Filmen är från 1964 och Sergio Leone står för regin och Ennio Morricone har gjort musiken. Clintan spelar mannen utan namn även om han heter Joe i denna film. Han anländer till en rutten och sandig stad nära gränsen till Mexiko. Varför vet ingen. Hämnd? Eller bara leda? Han blir snart varse att staden domineras av begravningsentreprenören som har sötebrödsdagar då två konkurrerande familjer slåss om herraväldet, Baxters och Rojos. Som en annan Yojimbo spelar Clintan ut de två familjerna mot varandra medan han som en balettdansör glider mellan dem.

Filmer från denna tid går lite långsammare än idag. Men vad de saknar i tempo vinner de i snygga bilder och scener samt en stort portion känsla. Filmen är inspelad tyst och alla röster och ljud är pålagda i efterhand. Till skillnad från Once upon a time in the west är det dock gjort med ambitionen att bli så verkligt som möjligt. Jag köper talet och ljudet till fullo i denna film och kände en viss lättnad då jag var lite orolig att alla de gamla spagettiwesterns skulle vara rökta för mig på grund av Leones artistiska handlag med dubbat ljud som gick så katastrofalt illa i hans magnum opus. Lyckligtvis hade han kanske inga konstnärliga ambitioner just med ljuddesignen i denna film.

Clintan är verkligen cool. Han är nästan magnetisk på duken. Till det finns flera lustiga bifigurer som den snälle barägaren och den virrige begravningsentrepernören som tagen ur ett Lucky Luke-album. Tyvärr fick man inte följa familjen Baxter speciellt mycket. Det hade varit intressant att få se den dominanta och starka kvinnan i familjen mer. Istället får vi följa de tre bröderna i familjen Rojos och deras mexikanska hejdukar. Vissa av figurerna var vagt underhållande. Den svagaste av bröderna var något av en lite halvmisslyckad Fredo-figur och därmed underhållande.

Men mest presenterades mexikanarna som sadistiska monster. Scenen när Rojos står utanför Baxters brinnande hus och mejjar ner alla som kommer utspringande från huset är speciellt. Hade man ens kunnat göra en sådan scen idag? Antagligen inte då dessa mexikanare med sina hånflin, svettiga ansikten och uppspärrade ögon ser nöjda ut när de dödar vita obeväpnade amerikanare. Jaja, tiderna ändras och detta är nu en av genrens klassikers. Dessutom är filmen gjord i Italien så det blir svårt att reda ut vem som bär ansvaret mest.

Jag blev i alla fall tämligen överraskad. Den var snäppet bättre än vad jag förväntade mig. Jag drar till med att ge den tre falskspel av fem möjliga.

Betyg: 3/5