Dawn of the Dead (2004)

Efter att ha slaktat martial arts-filmen igår här på bloggen skulle jag väl inte våga göra samma sak med zombiefilmen Dawn of the dead? Jodå, det hade jag vågat men det behövs inte för denna film var riktigt bra. Inledningen är mycket bra till och med. Jag skulle vilja säga att de första 15-20 minuterna är filmens starkaste. Japp, jag sa det.

Detta handlar om nyinspelningen av Romeros klassiker Dawn of the dead från 1978. Det är ofrånkomligt att jämföra filmerna. För den nya filmen har man lyckligtvis utvecklas manus en del så att det inte är en identisk film, scen för sen. Men den generella idén är där om hur några människor tar sin tillflykt till en shopping mall när zombieepidemin bryter ut.

Den nya filmen har mer blod, lite fränare action och mer spänning i vissa scener (speciellt i inledningen). Originalfilmen hade bättre karaktärer, djupare på något sätt, och klart bättre humor.

Egentligen finns det inte så mycket att säga om filmen. Den är underhållande. Är den bitsk i sin satir över konsumtionssamhället? Nja, är den så vass egentligen? Tyckte nog att originalfilmen lyckades med den saken klart bättre.

Den nya filmen har snabba zombiesar och till och med en novis som jag inom ämnet vet att det är en no-no. LOL. Jag gillar ju World War Z mycket så för mig var det inga stora problem att det var snabbisar i denna film också.

Jag måste ge en shout out till de innovativa eftertexterna där man får se vad som händer med de få som lyckades fly iväg på båten. Det var nästan som en hel liten uppföljare som man fick se där under texterna.

Några från höften om casten; Sarah Polley spelar huvudrollen och hon regisserar finstämda indyfilmer också, Ty Burrell är han från Morning glory, Jake Weber liknar Tim Roth och Michael Kelly känner vi igen från tv-serien House of cards.

Ok, jag gilla denna en hel del. Ett mästerverk? Nej. Etta på topplistan från 2004, Johan? Nej, inte riktigt. Men jag kan i alla fall ge Dawn of the dead tre stabila krissituationer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Stories We Tell (2012)

Michael Polley: When you're in the middle of a story, it isn't a story at all but rather a confusion, a dark roaring, a blindness, a wreckage of shattered glass and splintered wood, like a house in a whirlwind or else a boat crushed by the icebergs or swept over the rapids, and all aboard are powerless to stop it. It's only afterwards that it becomes anything like a story at all, when you're telling it to yourself or someone else.

Jag kastade i Stories we tell för en snabb titt inför min 2013-lista. Då visste jag inte att den var från 2012. dessutom är den en dokumentär och även om jag kan älska en bra dokumentär tror jag att jag mycket sällan skulle ha med dem en topp 10-lista. Det känns inte som att de är fullfjättrade filmer helt enkelt.

Stories we tell är en sällsam film. Skådisen och regissören Sarah Polley har gjort denna documentär om en hemlighet i sin egen familj. Jag vet inte om det är en spoiler längre, men det handlar om hennes mamma och en eventuell otrohetsaffär som eventuellt resulterat i ett oäkta barn. Sarah som har ljusrött tunt hår då alla hennes syskon verka ha svart tjockt hår hade väl ett och annat att fundera på. I vilket fall som helst gjorde hon denna dokumentär.

Filmen är bra och framför allt mycket intressant. Jag fascineras av hur öppenhjärtigt alla inblandade är. Det är givetvis svårt att veta  hur mycket av intervjuerna som är ihopklippta eller till och med arrangerade för bra "dramaturgi". Dessutom tas betyget ner ett snäpp då jag aldrig under filmens gång fattade vad som var autentiska bilder och videos respektive vad som inför dokumentären var inspelat med skådespelare. Om denna förvirring var en del av filmens idé tycker jag att det var en dålig idé, och om det inte var det som var själva idén med filmen så var de bitarna av filmen dåligt genomförda.

Det intressanta blev filmens mysterium. Vem hade gjort vad med vem? Jag blev också lite förbluffad över Sarahs pappas reaktioner. Han var verkligen en cool gubbe, eller så sparade han sina riktiga känslor för en regnig dag framåt hösten. Men mest av allt blev jag intresserad av den döda mamman, Diane. Hon beskrevs som en urkraft och precis sådan som man skulle vilja ha runt sig. Fascinerande porträtt. Det är förvisso lite vanskligt att måla ett liv i efterhand via intervjuer. Jag menar hur troligt är det att de intervjuade sitter och klankar ner på kvinnan som dött i svåraste sjukdomen? Om något önskade jag i vilket fall att jag fått veta lite mer om henne. Jag skulle vilja höra hennes skratt.

Stories we tell var hajpad utan dess like. Det levde den inte upp till, men visst var den lite kul. Den har något. Men till sist är den en dokumentär som snart är glömd.

Jag ger Stories we tell tre smutsiga byk av fem möjliga.

Betyg: 3/5