Dawn of the Dead (2004)

Efter att ha slaktat martial arts-filmen igår här på bloggen skulle jag väl inte våga göra samma sak med zombiefilmen Dawn of the dead? Jodå, det hade jag vågat men det behövs inte för denna film var riktigt bra. Inledningen är mycket bra till och med. Jag skulle vilja säga att de första 15-20 minuterna är filmens starkaste. Japp, jag sa det.

Detta handlar om nyinspelningen av Romeros klassiker Dawn of the dead från 1978. Det är ofrånkomligt att jämföra filmerna. För den nya filmen har man lyckligtvis utvecklas manus en del så att det inte är en identisk film, scen för sen. Men den generella idén är där om hur några människor tar sin tillflykt till en shopping mall när zombieepidemin bryter ut.

Den nya filmen har mer blod, lite fränare action och mer spänning i vissa scener (speciellt i inledningen). Originalfilmen hade bättre karaktärer, djupare på något sätt, och klart bättre humor.

Egentligen finns det inte så mycket att säga om filmen. Den är underhållande. Är den bitsk i sin satir över konsumtionssamhället? Nja, är den så vass egentligen? Tyckte nog att originalfilmen lyckades med den saken klart bättre.

Den nya filmen har snabba zombiesar och till och med en novis som jag inom ämnet vet att det är en no-no. LOL. Jag gillar ju World War Z mycket så för mig var det inga stora problem att det var snabbisar i denna film också.

Jag måste ge en shout out till de innovativa eftertexterna där man får se vad som händer med de få som lyckades fly iväg på båten. Det var nästan som en hel liten uppföljare som man fick se där under texterna.

Några från höften om casten; Sarah Polley spelar huvudrollen och hon regisserar finstämda indyfilmer också, Ty Burrell är han från Morning glory, Jake Weber liknar Tim Roth och Michael Kelly känner vi igen från tv-serien House of cards.

Ok, jag gilla denna en hel del. Ett mästerverk? Nej. Etta på topplistan från 2004, Johan? Nej, inte riktigt. Men jag kan i alla fall ge Dawn of the dead tre stabila krissituationer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Day Of The Dead (1985)

Day of the dead är egentligen en katt bland hermeliner i Decennier-projektet. Jag har verkligen inte gått och längtat efter att se denna film. Den är därmed kanske inte lika värdig som de flesta av de övriga filmerna under denna logga i Decennier-perspektiv. För det var egentligen endast den första zombiefilmen jag hade på radarn, Night of the living dead. Men jag är ju som du vet en sucker för uppföljare för att inte tala om trilogier (hallå framtida projektet!). Jag såg Dawn of the dead av bara farten och då blev jag ju "tvungen" att se tredje filmen i trilogin... Nej, jag skippar nog de övriga två. Nu får det vara nog.

Vid sidan av ovan passade filmen perfekt då jag hade min zombie- och vampyrälskande kompis Halo på besök. Vi passade då på att se Day of the dead samt den så centrala filmen för hela vampyrgenren The lost boys.

Jag tror att Jojje har sagt att detta, Day of the dead, är hans favorit i trilogin. Jag kan förstå varför. Den har en skön estetik. Vi är kvar i världen som de två första filmerna utspelades i men nu har det har gått ytterligare en viss tid. Vi får följa en grupp forskare som i skydd (?) av några soldater har förskansat sig i en underjordisk bunker medan de försöker forska fram en lösning på zombie-problemet. Som om det vore taget ut WWZ. Miljöerna är sköna som sagt. Det är lite klaustrofobiskt och filmen skulle lika gärna kunna utspela sig på ett större rymdskepp (förutom några få scener utomhus).

Generisk militär-öl?

Men totalt sett funkar inte denna film på mig. Humorn är klart svagare i denna jämfört med Dawn även om den galne forskaren ger upphov till några bisarra roligheter. Karaktärerna är dessutom svagare i denna installation i serien, vilket är förödande i en film som utspelas på en liten yta. Ingen av karaktärerna stod ut, var häftig, spännande eller upprörande. Tyvärr.

Sedan undrar jag igen hur detta kan definieras som skräckis? Det är ju inte rysligt en enda gång. Jo, kanske förresten. En gång, precis i början har den kvinnliga huvudpersonen en mardröm och då fick vi en "scare jump". Men intet mer.

Jag har nu i alla fall sett dessa tre filmer och jag kan nu referenserna till denna värld ganska bra. Mission accomplished!

Jag ger Day of the dead två söderhavsöar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Dawn Of The Dead (1978)

Zombie: Aaargh, aaargh.

Jag såg George A. Romero's debutfilm Night of the living dead i detta projekt. Den var uppfriskande om än inte jättebra. Självklart ville jag då följa upp detta med att ta mig an den så hyllade uppföljaren Dawn of the dead från 1978. Filmen verkar ta vid där den förra filmen avslutades. De långsamma men ack så hungriga zombisarna sprider sig över den amerikanska kontinenten. Vi får följa två tv-stationsanställda, vara den ena har tillgång till en helikopter samt två poliser som ingår i ett team som rensar hyreshus från zombies. De fyra flyr i helikoptern och hamnar till slut i en övergiven shopping mall.

Efter att våra hjältar Fran, Stephen, Peter och Roger landat i shoppingcentrat tar det inte lång stund förrän de låst in sig och sedan rensat utrymmet på zombisar. Vad händer nu då? Vänta ut de odöda? Oklart vad planen är men de bygger upp en liten fristad och mår ganska gott efter omständigheterna. Men säg det paradis som varar för evigt. Ondska och elakheter letar sig ju alltid in, speciellt i en ironisk film som denna. Det är de elaka motorcyklisterna som bryter sig in och därmed öppnar fördämningarna...

Jovars, detta var väl ganska kul lite då och då. Skräckfilm? Nej, knappast även om det är halvtaffliga specialeffekter där hallonsaft och ketchup sprutar åt alla håll. Nej, detta är en satir och komedi. Tydligen finns det många versioner av denna film. Romeros director's cut är mer inriktad mor humorn. Den version jag såg var nog Dario Argento's europeiska version med musik av Goblin. Det är lite synd för jag hade kanske hellre sett Romeros version som fokuserar på skräck och humor än denna action-inriktade. Men förhoppningsvis är inte skillnaderna så stora ändå.

Skräcken i filmen är skrämmande ospännande. Satriren är kul, men lite väl tunn för att kunna hyllas vitt och brett. I denna film uppstår inte konflikten inom människogruppen som i den förra filmen. Istället får massmedia sig en rejäl släng av satirsleven och mot slutet är det människans sämre sidor som är i skottgluggen. Det ska väl anses som ironiskt att den fristad som våra hjältar byggt upp inne i köpcentrat raseras av andra människor. Men insikten är faktiskt inte speciellt upprörande om vi ska vara helt ärliga. Om man vill förkovra sig i den problematiken bör man titta på den lite nyare filmen The road istället.

Humorn är det som räddar denna film. Vid sidan av inledningsscenerna från tv-stationen kommer humorn fram allt mer desto längre filmen rullar. Flera zombisar är hysteriska. Men framför allt är våra manliga hjältar alla roliga på sina egna sätt. Min favorit är Scott H. Reininger i rollen som Roger. Han är superintensiv. Hans stridsposer med geväret i högsta hugg är underbara. Tyvärr blir han lite väl slarvig där mot slutet. Nåväl, vila i frid Rog! Peter (Ken Foree) står för filmens sans och vett. Romero verkar gilla att ha afroamerikaner i den rollen. Kul med omväxlingen. Stephen (David Emge) och Francine (Gaylen Ross) gjorde inte lika starkt intryck på mig. Det enda överraskande var kanske att Stephen inte visade sig vara ett asshole och förådde de övriga. Han hade lite "Carter Burke"-aura going där ett tag tyckte jag. Karaktären Francine tilldelas rollen som svag tjej samtidigt som hon är en tjej som kräver lika delaktighet i gänget på samma gång. Komplext? Det finns säkert någon som skrivit en avhandling om denna karaktär.

Dawn of the dead var inte så bra som Halo lovade. Fy på dig. Eller är det fy på mig? Nu är bara frågan, skulle jag kanske gilla Zack Snyders nyinspelning från 2004 mer?

Jag ger originalversionen av Dawn of the dead tre långsamma zombiesar av fem möjliga.

Betyg: 3+/5

LOL

Night Of The Living Dead (1968)

 

Ben: Now get the hell down in the cellar. You can be the boss down there, but I'm boss up here!

Fram till för inte så länge sedan hade jag inte sett en enda zombiefilm i hela mitt liv. Min ingång till genren blev via komedier som Shaun of the dead, Zombieland, Warm bodies och The World's End. När jag dessutom fullkomligt älskade förra årets World War Z började jag tänka att jag kanske skulle ta och se några av klassikerna ur genren.

Nu när jag betar av missade filmer från sextiotalet kändes George A. Romero Night of the living dead som ett bra val. Sagt och gjort, snart startade den stämningsfulla inledningsscenen i sprakande svartvitt med den stora jänkaren som kommer gungandes längst den lilla landsvägen.

Den första scenen var lite spännande men så snart zombien dök upp var all spänning som borta från filmen. Istället var det en lätt road nyfikenhet som dominerade mitt sinne. Efter ett kort tag började jag undra om detta var en film som klassas som en skräckfilm eller det kanske var en komedi? Det var för mig lite oklart. Jag undrade också om detta var den första zombiefilmen som gjorts och efter några snabba sms till två förväntade experter ur filmspanargänget hade jag två svar.

Jojjenito svarade att White Zombie är före men att Night of the living dead kanske är den första där zombiesarna kommer till liv. Jojjenito lyfte också upp att filmen inte bara är en dramaskräckis men också innehåller en hel del samhällskritik. Jag antar han menar i form av kontemporär samhällskommentar.

Sofia menade att Night of the living dead är först om man menar i den moderna zombiebemärkelsen men hon hävdade att den fått mycket inspiration från I am legend. Hon pekar också på en blandning av skräckis och samhällskritik och då speciellt gruppdynamiken som spelas upp.

Jag ser filmen mer som ett drama än skräckis och de lustiga inslagen var kanske inte menade. Gruppen vi får följa instängda i huset över natten är intressant där givetvis det faktum att det är den svarte mannen som tar befälet och är starkast som kanske var mest uppseendeväckande när filmen kom ut i slutet av sextiotalet. Jag antar också att det faktum att mannen slår den vita hysteriska tjejen var uppseendeväckande. Bra grejjer det, man ska gå mot normer och gällande pk-pinnar.

Skräck eller actioninnehållet är inte speciellt upphetsande. Förutom det faktum att folk dör lite till höger och vänster. Däremot var slutet mycket intressant.

Skådespelarna är helt ok men långt ifrån det man skriver hem om från denna film. En del av situationerna var mycket humoristiska och man hoppas att de var planerade som det, kanske i form av satir över det som var förhärskande inom spänningsfilm vid den tiden.

Det var kul att ha sett filmen, men jag hoppas på bättre spänning från uppföljarna... Vi ska ju i sinom tid jobba vidare till sjuttiotalet.

Jag ger Night of the living dead två långsamma zombies av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Movies-Noir avslutar sextiotalet med en riktigt rivig western signerad Sam Peckinpah...