We talked into the night. The kind of talk that seemed important until you discover girls.
En tydlig känsla av längtan tillbaka till barndomen spirar genom kroppen. Det är en nostalgisk längtan som genom minnenas tidsresa tar mig tillbaka till åren då jag lekte med samma kompisar varje dag. Tiden då vi inte ens bestämde att vi skulle ses dagen därpå, det var givet. Mötesplatsen var kanske landhockeybanan, pingisrummet, kojan i trädet eller stranden. Det var en enklare tid. Inga bokade möten, ingen planering som dödar fantasin och aldrig besvikelse över en lunch i ensamhet då sällskapet fått förhinder.
Stephen King (bok) och Rob Reiner (regi) har fångat känslor som jag hade gömt någonstans djup inne i mig. Känslor som visst fanns där, och som bubblar upp till ytan då jag ser filmen. Handlingen blir nästan hel oväsentlig. Stämningen är allt. Är det pojkarna i historien jag följer, eller är de avatarer för mig själv och min barndoms vänner?
Bra film ska ha förmågan att tala till oss på flera plan. En film som man inte kan relatera till blir ofta oförståelig och undflyende. Stand by me talade till mig som om den vore inkopplad direkt på min hjärnbark, till centrum för minnen och känslor från barndomen.
Stand by me har länge varit en film som gäckat mig. Jag hade en vag bild om vad den handlade om och jag trodde inte att jag skulle uppskatta den så mycket. Det är så ibland, det är min svaghet men också strategi. Nu när vi skulle tänka på barndomen kände jag att det var dags för mig att ge filmen en chans, och för det är jag tacksam. Filmen är jättebra, ja faktiskt mysig ta mig tusan.
Jag ger Stand by me fyra bästa kompisar av fem möjliga.
Betyg: 4/5
