Chef (2014)

Chef är Jon Favreau's film helt och hållet. Han har skrivit manus, han har regisserat och han spelar huvudrollen. Detta var den ena filmen av två som jag och Jojje såg som handlar om matlagning och kockar där nere i Malmö (som känns så avlägset nu i höstmörkret).

Den andra filmen, den om stegen mellan Bombay och Paris var en film som passar hela familjen, regisserad av Lasse Hallström - tja du förstår vad jag menar. Den har underbart vackra scener från den franska landsbygden och fantastiska matkreationer. Chef däremot är en mer svettig latino-street-food-matkultur-film. Feelingen mellan filmerna skiljer sig. 100 steg från Bombay till Paris är reserverad och har finess, Chef är mer personlig, mera American Independent och helt enkelt mera salsa, samba och merengue.

Chef har två distinkta delar. Första delen utspelas i Los Angeles där Jon Favreau's Carl Casper är en hyllad chef. Denna del av filmen är ljuvligt bra, inte minst för att den behandlar problematiken för en man som arbetar i en bransch som lever på kundernas omdömen. Sociala medier, bloggar och twitter togs upp på ett mycket vederkvickande sätt. Låt oss säga som så att lika bra på att laga mat lika naiv är Casper över vad som händer om man ger sig in i ett twitter-krig med sin nemesis bland recensenter Ramsey Michel (Oliver Platt).

Andra halvan av filmen är en road movie och "finna sig själv och vad man egentligen vill göra med sitt liv"-film. Den halvan är också mysig men ändock snäppet lägre. Under hela filmen lagar Jon härlig mat. Vi såg filmen precis före vi skulle gå på onsdagsminglet och jag blev hungrigare och hungrigare allt eftersom filmen rullade på. Det måste vara ett gott tecken om något, att man blir hungrig när man ser en matfilm!

Jon Favreau är ju något av en innefigur i Hollywood och han har sannerligen samlat en känd skara skådespelare runt sig. Vad sägs om best buddy Robert Downey Jr, den lustfyllda Scarlett Johansson, åldersmannen Dustin Hoffman, the cool cat Dobby Cannavale och det perfekta klotet Oliver Platt? Till detta kommer en barnskådespelare som gjorde bra från sig, Emjay Anthony, en latinsk hottie som jag aldrig sett tidigare, Sofía Vergara samt en latinokille som jag trodde varit med i Six feet under fast det inte var han tydligen, John Leguizamo.

Chef är en mustig och köttig film. Den är den bättre av de två bra matfilmerna från Malmö. Jag ger Chef fyra spagetti med olja och vitlök av fem möjliga. Recept ovan.

Betyg: 4/5

Detta var sista filmen från årets Malmö Filmdagar. Precis som förra året var det helt underbara dagar då jag och ett antal av mina filmspanarkompisar och tillika filmbloggare levde i sus och dus i en egen liten filmbubbla. Länkar till övrigas revyer kommer nedan när de finns. Jag såg filmen tillsammans med kumpanen Jojjenito. Blev han lika läskad av alla maträtter som jag?
Jojjenito
Fiffis Filmtajm

Muren (2014)

Muren är den första filmen från Palestina som jag sett och bara det var ju lite spännande. Den handlar om den eviga konflikten mellan palestinierna och israelerna. Terrorister, antiterrorister, livsdrömmar, kärlek och svek blandas i en mortel och gnuggas ihop till en stor geggaa. Filmen handlar om Omar, en ung palestinier som är medlem i en terrorcell vars mål verkar vara att stiga i graderna inom sin "genre". Det som är mest annorlunda med filmen är att det är terroristens perspektiv vi får följa. I de flesta västerländska filmerna är det poliser eller andra man får lära känna, inte terroristerna. Denna gång är det the bad guy som är the good guy... Fast jag "hejjade" inte en sekund på Omar eller hans kompisar vilket skapar vissa problem med hur filmen faller på plats hos mig.

En annan sak som gjorde mig kraftigt alienerad till filmens huvudpersoner och deras liv var kärlekshistorien i filmen. Kärlekshistorier kan vara mycket bra, men här spelas den upp i ett samhälle där kvinnor ses som ägodelar och närmast hanteras som boskap. Männen bestämmer vem som ska gifta sig med vem och om en tjej har haft sex men en annan man är hon så nedsmutsad att de "rakryggade" männen aldrig mer kan se på henne, och än mindre vara med henne.

Detta var en film där åskådaren antagligen skulle känna vilken svår situation Omar befann sig i. Både då han blir jagad av den israeliska säkerhetspolisen och då han kämpar med starka känslor för sin käresta och livsavgörande svek från någon i omgivningen. Jag kände inte detta och antingen betyder det att filmen inte var så bra eller så betyder det att jag var helt fel publik för denna film.

Var tog Omars framtidsdrömmar vägen? Det är en fråga som ligger i luften vid filmens slut. Jag undrar var den unge israeliska soldatens framtidsdrömmarna tog vägen? Han, den unge soldaten som Omar och hans kompanjoner mördade på ett fegt och totalt meningslöst sätt...

Filmen, som heter Omar internationellt, är bra gjord, det är det inget fel på. Men den saknar helt kritiska ögon på den människosyn och samhälle som underbygger den situation som Omar tvingas utstå. Och då menar jag inte det israeliska samhällets svagheter...

Jag ger Muren en svag tvåa.

Betyg: 2/5

Filmen sågs på Malmö filmdagar och den har premiär på vanlig bio idag. Vi får väl se om det dyker upp några fler revyer på denna film. Jag såg den med Jojjenito i vilket fall. Lyckades han ta sig över till andra sidan, eller var muren för hög för honom också?
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord

A Walk Among The Tombstones (2014)

A walk among the tombstones var en av filmerna vi såg på Malmö Filmdagar. Det var också en av två filmer som hade "embargo", dvs vi fick inte blogga eller twittra om filmen förrän ett visst datum (USA premiären?). Detta ledde till att vi genast började omnämna filmen med ett kodnamn - Taken 3. Japp vi har här en hårdkokt hämndfilm med biggus dickus Liam Neeson i huvudrollen.

Neeson spelar en före detta polis som är lite avdankad och sliten. Han jobbar som privatdeckare. En dag får han i uppdrag att hitta kidnapparna som mördat och bestialiskt styckat frun till en rik man. Uppdragsgivaren visar sig vara en knarkkung så uppdraget blir lite moraliskt känsligt för den förre polisen, men när han börjar inse att det antagligen handlar om två seriemördare som varit i farten igen åtar han sig uppdraget. Typ så.

Filmen är en helt ok thriller. Inte speciellt våldsam, ej heller unik eller extraordinär till innehåll eller stil. Egentligen är filmen ungefär som ett långt och bra avsnitt av CSI eller något sådant. Minus en massa karaktärer som känns igen (jag följer iofs inte CSI så det var kanske en dålig liknelse). Inom ett område stack denna film ut lite och det var att bovarna, seriemördarna, var ytterst elaka. Tillvägagångssättet de hade när de mördade kvinnorna var groteskt.

Taken 3 når inte upp i samma nivå som en Prisoners eller ens Taken (dess första tre fjärdedelar är ju riktigt bra!). Nej, den är en film man kan slötitta på en söndagskväll om man vill välja bort en generisk svensk kriminalare som Bläck, Wallanders, Van Vristuvlven och allt vad de nu heter.

Filmen har svensk premiär idag.

Jag ger A walk among the tombstones två helt ok små klockor av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Very bad men...

Malmö, Malmö. Denna film såg tillsammans med några av filmspanarna som var på plats där nere. Klicka på bloggnamnen så får du se vad de andra fann mellan gravstenarna:
Fiffis Filmtajm
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
The velvet café

L'enlèvement de Michel Houellebecq (2014)

Kidnappningen av Michel Houellebecq är en fransk dramakomedi som jag närmast kan beskriva som absurde cinema. Den visar vad som kunde ha hänt om författaren Michel Houellebecq kidnappats. En tänk om-film av och med den tanige, lille farbrorn.

Michel spelar sig själv, känd men åldrande och kedjerökande författare i Paris. Han är cynisk och ganska livstrött som det verkar. Filmen inleds med en dokumentär känsla där vi får följa Michel under några vanliga och tämligen tråkiga dagar. Sedan tar filmen fart då han helt sonika blir kidnappad av tre snubbar och förd ut på vischan. Resten av filmen är mer som en traditionell dramakomedi. Michel lär känna sina kidnappare och värdparet. De bor alla i en av killarnas föräldrars hus ute på landet.

Filmen är lika delar torr och lite tråkig och lika delar hysteriskt rolig. Den bygger på en händelse som beskriv så här på wikipedia:

The film was inspired by a rumour which occurred while Houllebecq was promoting his novel The Map and the Territory. For some time, he appeared to give no signs of life, which made newspapers in France speculate that he had been kidnapped. In reality he only had some trouble with his Internet connection.

Michel engagerar sina kidnappare i filosofiska debatter, de lär mer om varandras innersta och utvecklas till en ganska härlig grupp som spenderar några veckor på landet. En av kidnapparna lär Michel MMA fighting. En annan ger Michel en stund med en prostituerad tjej som födelsedagspresent. Tonen i filmen absurd mest hela tiden. Michel uttrycker till exempel oro i början över att kidnapparna inte bär masker. Han konstaterar torrt att det brukar vara ett dåligt tecken, men en av kidnapparna föreslår att Michel kan ju låtsas att de hade masker på sig. Haha.

Ok, kan jag rekommendera denna film? Jo men visst, den är ganska rolig på sina ställen. Den växer under hela dess speltid. Inledningen är klart svagast så det finns risk att folk hemma i stugorna som råkar testa denna stänger av för tidigt. På visningen ner i Malmö var det ganska välbesökt och folk satt och skrattade högt i raderna. Men det lustiga var att vi alla skrattade på olika ställen. Absurd humor slår igenom på olika sätt hos olika åskådare.

Jag gillade denna lite skaviga och udda komedi. Jag ger Kidnappningen av Michel Houellebecq tre cigarettändare av fem möjliga.

Betyg: 3/5

     

The Skeleton Twins (2014)

Om en vecka släpps programmet till Stockholms Filmfestival och om en månad kommer festivalen vara i full gång. Den kommer tidigt i år. Den sektion jag älskar allra mest i festivalen heter American Independent och nu har en film premiär på svensk biografer som skulle passat mycket väl från just den sektionen. För alla er som likt jag älskar American Independent har vi The skeleton twins. För er som inte fallit för genren än kan den kanske vara en film värd att testa?

Min kompis Plymschen som jag varit bundis med ändå från Skövde-tiden hänger ibland med på festivalen och vi brukar gilla AI-sektionen. Efter några år på festivalen kunde vi sammanfatta tre grundelement som vi tyckte återkom ofta. Det är självmord medelst rakblad, homosexualitet och knarkande. Hehe, det är mest på skämt då vi säger att "alla " AI innehåller dessa tre element, men ofta är det faktiskt bara två av dessa som täcks in! Anledningen till att jag kommer att tänka på detta nu är att The skeleton twins har alla tre elementen! Genial!

Varför går då denna varma, mörka, sorgliga, förhoppningsfulla dramakomedi upp på bio kan man undra. Varför vågar det pengahungrande distributionsbolaget skicka ut just denna AI på turné? De brukar ju inte alltid gå upp på biograferna så att säga. Det kan vara på grund av kända skådespelare. Kristen Wiig från Bridesmaids och Bill Hader från Forgetting Sarah Marshall spelar tvillingarna och Luke Wilson från Home fries spelar en av de största birollerna. Alla AI-älskare ser också genast att filmen är producerad av bröderna Duplass. Tunga namn inom AI...

Nåväl, filmen handlar om två tvillingar, Milo och Maggie,som inte sett varandra på många år efter en incident när de var unga. Samma dag, dagen då filmen startar, funderar de båda på att ta livet av sig. Detta leder till att Milo flyttar hem till Maggie och hennes fästman som bor kvar i barndomsstaden. Sedan sker en massa härliga möten, dialoger och underfundiga situationer i god AI-anda. För oss åskådare blir det en resa med smärtsamt påträngande ingenkänningskänslor, leenden åt livets tokigheter, gapflabb åt huvudpersonernas underbara personkemi och komiska tajming samt en välkomnad tagg i hjärtat där det så erbjuds.

The skeleton twins är en mycket bra American Independent. Om du vet att du gillar genren ska du söka upp denna film. Om inte får du fan skärpa dig och tänka om.

Jag ger The skeleton twins fyra förväntningar av fem möjliga.

Betyg: 4+/5

Jag listar en bra AI från varje år jag besökt SFF:
The anniversary party (2001)
Love Liza (2002)
The shape of things (2003)
The beautiful country (2004)
Thumbsucker (2005)
Little miss Sunshine (2006)
Waitress (2007)
The brothers Bloom (2008)
Adam (2009)
happythankyoumoreplease (2010)
50/50 (2011)
Hello I must be going (2012)
Enough said (2013)


Jag kommer inte ihåg om någon av mina medresenärer såg denna film nere i Malmö, men om det dyker upp revyer på filmen länkar jag till dem här:

Hallonbåtsflyktingen (2014)

Hej igen. Låt oss återvända till sensommaren trevliga resa till Malmö Filmdagar. På fredag har tre filmer premiär som jag såg förhandsvisningar av där nere i Skåne. Idag skriver jag om den nya svenska romantiska komedin Hallonbåtsflyktingen, imorgon blir det American independen-dramakomedin The skeleton twins och på lördag blir det fransk cinema absurde...

Hallonbåtsflyktingen är Jonas Karlsson och Josephine Bornebusch's nya romantiska komedi. Karlsson spelar finnen Mikko som under hela sitt liv velat vara svensk. Han får chansen att byta identitet med Mikael, en deprimerad svensk man. Väl på plats i Sverige måste han försöka övertyga Mikaels syster (Bornebusch) och gamla mor (Suzanne Reuter) om att han är Mikael. Något sånt var det tror jag.

Suck, detta var som förväntat. Det var ett bra tag sedan jag såg filmen nu men jag kommer i alla fall ihåg vad jag tyckte om skådespelarnas insatser. Nu var nog alla inblandade skådespelare av tämligen hög kaliber så jag tror att mycket av skulden till denna films svagheter bör läggas på manuskriptet.

För det första har vi en farsartad historia som är så hejdlöst over the top osannolik att den inte inte ens är värd att kritisera. Kvar blir då en meningslös historia som endast kan räddas av skådespelarnas förmåga att göra roliga, dramatiska eller känslosamma sketcher. Tyvärr är det glest mellan dem också. Det finns några roliga scener från Mikkos uppväxt i Finland om den lille pojken som emot sin fars vilja hejjar på Sverige i hockeyn och så vidare.

I filmens nutid inleder Mikko en krystad kärlekshistoria med Frida Hallgrens karaktär Lotta. Den gav mig inte mycket heller. Alla scener med Jonas Karlsson slaktas av hans försök att spela finne som försöker spela svensk. Japp, hans försök till lustig dialekt förstör allt nöje av hans annars avsevärda talang inom humorområdet.

Den enda som klarar sig med hedern i behåll är Josephine Bornebusch som faktiskt tar med oss på en antydan till resa där hennes karaktär utvecklas och lär sig något. Hon har dessutom en otroligt bra tajming i humorsketcherna. Bra jobbat där.

Suzanne Reuter spelar gamla modern med dålig hörsel och vass tunga. Hon borde hållit sig borta från detta projekt.

Handlingen i övrigt? Sorry guys, jag kommer knappt ihåg något från handlingen i filmen. Jag väntade för länge med att skriva denna text.

Josephine är alltid fin på duken, det måste jag erkänna, och jag ger därmed Hallonbåtsflyktingen två njurar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Övriga filmspanare som skrivit om filmen:
Fiffi
Jojjenito

Boyhood (2014)

Richard Linklater är en varm filmskapare. Jag gillar hans stil och känsla. Before-trilogin är bland mina absoluta favoriter. Nu har hans magnifika 12-åriga filmprojekt slutförts och filmen Boyhood ligger för våra fötter. Imorgon har den premiär.

I Boyhood får vi följa en pojkes uppväxt på nära håll i uppspeedad "realtid". Det är en spelfilm men Linklater har spelat in 20-30 minuter per år i tolv år med samma skådespelare. Vi får följa pojkens uppväxt med föräldrarnas skilsmässa, flyttar, byte av skola och mammans nya pojkvänner. Scenerna glider in i varandra utan förvarning när det gått ytterligare ett år. Långsamt åldras föräldrarna medans barnen förändras mer såklart. Det är som att se Daniel, Emma och Rupert växa upp på film men allt detta komprimerat till en långfilm på nästan tre timmar.

Vilket magnifikt projekt! Det är mästerligt och vansinnigt att ta sig an ett filmprojekt som detta. Jag blir alldeles till mig bara av tanken. Det är rysligt spännande. Om filmen blir bra kommer projektets storskalighet addera till känslan av filmen, men om filmen blir dåligt kommer det inte vara långt till tankar om storhetsvansinne, poserande och pretto. Linklater spände verkligen bågen med detta projekt. Modigt!

Men precis som i Linklaters fantastiska Before-trilogi funkar detta suveränt. Obemärkt har Linklater integrerat skådespelarnas personligheter med filmens karaktärer. Pappan spelas av Ethan Hawke, som är van med detta angreppssätt från Berfore-filmerna och mamman spelas ypperligt av Patricia Arquette.

Pojken spelas av den tidigare helt okända Ellar Coltrane. Systern spelas av Linklaters dotter Lorelei Linklater. Hon tjatade sig till rollen, ville hoppa av i mitten men fortsatte och fullföljde projektet till slut. Ellar Coltrane visade vara en naturbegåvning. Nu kanske han inte väljer att fortsätta inom filmbranschen, han är tydligen en lovande fotograf också, men han skulle säkert kunna lyckas där om han bara ville. Det är annorlunda att se honom växa upp framför ögonen i en enda lång långfilm. Och det faktum att han utanför filmen levt hela sin uppväxt som en vanlig pöjk, när han samtidigt är en filmstjärna i danande är fantasieggande och unikt.

Filmupplevelsen var magnifik. Jag märkte knappt av den långa speltiden. Det kändes som att de 165 minuterna bara flög iväg. I en scen mot slutet tänkte jag plötsligt att här skulle filmen kunna vara slut och en sekund senare började eftertexterna rulla. Magisk ögonblick då jag som åskådare kände mig helt i synk med filmmakaren och då känslan av perfekt mättnadsgrad infunnit sig. Jag var varken sugen på mer eller övermätt. Richard Linklater är överlägsen Steven Soderbergh!

Boyhood var så mäktig och jag var så inne i historien att jag efter visningen nästan inte kom ihåg filmen. Detaljer, favoritögonblick eller kritik sköljde över mig och försvann lika fort som när man bläddrar genom ett familjefotoalbum. Vad ska man ta fasta på? Helheten eller detaljerna? I detta fall är helheten det jag kommer ihåg och då är filmen magnifik. Jag borde kanske dock se om den minst en gång för att kunna ge den fulla poäng betygsmässigt? Jag vill se om den nu! Och det är ju ändå så att när jag tänker tillbaka på filmen blir jag alldeles varm inombords. Ok Magen, jag förstår...

Jag ger Boyhood fem fantastiska filmprojekt av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Läs gärna om pappans (Ethan Hawke) The Black album, post-Beatles mix tape inkluderat sånglistan.

Jag tror allt att flera av mina filmspanarvänner också kommer skriva om denna film. Var de lika förtjusta i Linklaters projekt som jag?
Johan
Fiffi
Sofia
Jonas
Carl

20,000 Days On Earth (2014)

En av mina tweets från när jag var på Malmö Filmdagar 2014... "20.000 days on Earth. Bästa musikfilmen jag sett. Bästa dokumentär jag sett. Bästa filmen jag sett på mycket länge. 5/5". På fredag har denna förunderliga dokumentär om musikern Nick Cave premiär. Jag blev helt "blown away" av filmen. Ok, bästa filmen på mycket länge var kanske en mening skriven i affekt men denna film är väldigt, väldigt, väldigt bra.

Dokumentärer kan ofta vara mycket bra om man menar intressanta, lärorika eller upprörande, men de kan sällan konkurrerar med "vanlig" film med mer än sitt faktainnehåll. För att en dokumentär verkligen ska sticka ut för mig måste den göra lite mer med filmformatet. Annars kan man ju lika gärna ta del av innehållet i dokumentären via radio eller i textform, om ni förstår vad jag menar. En dokumentär som jag direkt kommer att tänka på när man pratar om dokumentärer som gör något extra är Exit through the gift shop. Precis som med 20.000 days on Earth är det en magisk realism som lockar och pockar mig som åskådare.

Vad handlar då 20.000 days on Earth om? Filmen dokumenterar Nick Cave's 20.000-onde dag på jorden. Det betyder när han är drygt 54 år gammal. Nu får vi egentligen följa honom under en idealdag från hans liv just nu. Det blir en komposition av de saker han fyller sitt liv med. Han åker till studion, han pratar med sin terapeut, han äter lunch hos sin gamle vän Warren Ellis, han pratar om gamla minnen, han besöker ett lustigt gäng entusiaster som basar över ett fotoarkiv över hans liv. Till sist sitter han och äter pizza och kollar på tv med tvillingsönerna. Och under och emellan scenerna får vi Nicks tankar om livet, karriären, relationen till sin far och så vidare.

Filmen är mer flödande och poetiskt än de flesta dokumentärer jag sett. I en scen när Nick åker omkring i Brighton i sin bil börjar han prata om en sångerska han spelade in en känd låt med för många år sedan. Helt plötsligt sitter hon i baksätet och de har en kort dialog. Lika plötsligt är hon inte där längre. I en annan scen har Nick plötsligt sällskap av en för dagen filosoferande skådespelare. Scener som dessa passade perfekt in i filmen och de var en stor anledning till att filmen höjer sig lite över en "torr" dokumentär. Magisk realism i en dokumentär, klart man gillar't.

Som musikfilm då? Jo, jag har aldrig lyssnat specifikt på Nick Cave. Länge hade jag bara hört någon enstaka sång på radio. Jag blev lite nyfiken på hans musik när den magiska Oh children användes på ett mycket bra sätt i sjunde Harry Potter-filmen. Trots att jag alltså lyssnat mycket lite på Nick Cave blev jag otroligt påverkad av de musikaliska inslagen i denna film. Man får se några scener från studion och ett fåtal klipp från liveframträdanden, båda gamla och nya. Och för varje scen med livemusik blev jag mer och mer peppad på hans musik för att nästa bryta ihop och börja böla i sista låten. Det är en fin scen från en spelning på operan i Sydney där han spelar tillsammans med en stråkorkester och en gigantisk barnkör. Den musikscenen var majestätisk. Gåshud!

Filmen är alltså en jättebra dokumentär och överraskande stark musikfilm, men det gör väl ingen 5/5? Nej, kanske inte. Men filmen hade en tredje del som höjer den över mängden. Det är såklart Nick Cave själv, hans personlighet och hans tankar. Med en lugn röst pratar han om sina drömmar och funderingar över livet. Även här blev jag otroligt förvånad. Jag vet inte om det var pretto eller högtravande på något sätt, men jag skiter helt i vad andra tycker. I många scener och speciellt i filmens allra sista scen på stranden nedanför strandpromenaden i Brighton var det som att han pratade direkt till mig. Det var inte mitt "intellektuella jag" som lyssnade, utan han pratade rakt in i min själ. Det kändes så starkt att jag knappt kunde sitta stilla.

En film som genererar sådana känslor kan inte få något annat än fem tankar av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Jag tror nog att några av filmspanarna blev inspirerade av mina lyriska lovord över filmen och de tog chansen att se filmen under sista dagen där i Malmö. Tyvärr tror jag att de inte såg samma film som jag såg...
Jojjenito
Fiffi