Bound (1996)

Första filmen i på Decennier the 90's blir syskonen Wachowskis "Bound". Detta är en film som legat och rumlat runt i mitt huvud i evigheter känns det som. Filmen har stått där i hyllan och blängt på mig. Jag kunde höra ett viskande "Se mig, se miiiiiig" närhelst jag gick förbi hyllan. Och nu har jag sett dig.

"Bound" är syskonens debutfilm. Hela första veckan i Decennier the 90's kommer handla om debutfilmer. Tänk att de bara hade gjort en enda film när de klämde ur sig "Matrix"! Första scenen när filmens tre huvudkaraktärer Violet, Corky och Caesar möts i hissen och åker upp till översta våningen ger mig gåshud. Filmningen påminner så mycket om "Matrix". Fascinerande. Trots att detta inte är en action-sci-fi utan mer en svart neo-noir känner jag igen hantverket, kameravinklar och "look and feel".

Filmen är samtidigt grundad i film noir-genren och en modern saga där kvinnorna tar för sig mer än vad normalt är inom noiren. Den mörka Gina Gershon spelar småfifflaren Corky som just kommit ut ur finkan. Den underbara, underbara, Jennifer Tilly spelar Violet som är fast i ett förhållande med low level maffiabossen Caesar, förträffligt spelad av sliskige Joe Pantoliano. Antagligen pga Pantoliano påminner mig "Bound" också om "Risky business".

Storyn är enkel vilket i detta fall är helt rätt. All fokus ligger på karaktärerna. Jennifer Tilly är perfekt i rollen som den förföriska Violet. Är hon en dum blondin, eller spelar hon ett spel? Tilly är filmen stora behållning. Hon har varit med i en massa tv-serier och okända filmer. Jag har nästan aldrig sett henne på film. Däremot har jag sett henne på WPT, som pokerproffs. Hon är smart den tjejen. Ligger enligt internet på topp-25 över mest vinstrika kvinnor inom proffspoker.

Här är hon i alla fall helt perfekt. Gershon är jag inte lika betuttad i. Men visst hon är cool och tuff och hon passar bra in i rollen och det funkar helt ok. Filmen är ganska hård utan att helt gå in i mörkret eller något sådant, och mot slutet blir det rejält spännande. Jag gillar filmen! Gillar de två kvinnliga karaktärerna. Gillar att de försöker sig på att blåsa maffian på en stor hög med gröna lappar. Corkys plan är kanske inte i "Ocean's eleven"-nivå men det funkar bra ändå.

Detta var en positiv och fräsch start på Decennier the 90's. Hoppas du hänger med på resan. Imorgon blir det första gemensamma filmen där jag, Christian och vice sheriffen Johan bloggar om samma film.

Jag ger "Bound" fyra avklippta fingrar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

The Goonies (1985)

The Goonies? The Goonies? Goonies överallt. Hur ofta refereras det inte till The Goonies? Men vad var det för film nu igen? En barnfilm? Eller var det den där Phoebe Cates klättrar upp ur poolen? Det var helt klart i alla fall att den passade in i mitt decennier-projekt!

Nu visade det sig att det var den där mini-Indiana Jones-filmen. Steven Spielberg står för storyn, Chris Columbus (som senare gjorde Harry Potter 1+2) skev manus, Richard Donner (Dödligt vapen-filmerna) regisserade och Spielberg-folket Kathleen Kennedy och Frank Marshall producerade. Filmen passade perfekt som sällskap på flyget över till Mexiko och Montezumas hämnd.

Sean Astin spelar liten astma-bror och en ung Josh Brolin den äldre brodern. Pojkarna hittar skattkarta, letar efter skatt, kämpar mot hemska skurkar och räddar hela byn. Som ett Indiana Jones-äventyr i miniformat med barn i huvudrollerna. Filmen utspelas i samma låtsasuniversum som Gremlins och ET. Skurkarna är lite snällare, småstäderna är lite mer idylliska och barnskådespelarna är lite mer enerverande.

I denna film är det kompisgängets lille tjockis som står för de mest utmattande inslagen. Han äter och skriker sig igenom hela filmen. Kan man acceptera honom så kan nog filmen vara till belåtenhet, men jag kunde inte med gaphalsen. Usch och fy. Även Sean Astin är enerverande med sitt eviga puffande på astmamedicinen. Den extremt jobbige ungen från andra Indiana Jones-filmen är också med här, Short round, eller vad hette han? Kompisgänget är dock inte helt kasst. Det är alltid kul att se Corey Feldman och i denna film är han som vanligt lustig. The Fratellis är givetvis också underhållande i några scener.

The Goonies tror jag verkligen är en film som behöver ett nostalgins skimmer över sig för att helt uppskattas. Och den har verkligen en skön stämning. Man känner direkt att det är en Steven Spielberg-film. Vibben finns där från första filmrutan. Det är också ett gott hantverk, herr Spielbergs hand syns i det mesta; familjen, småstaden, problemet som ska lösas. Spielberg är filmvärldens motsvarighet till Stephen King i bokvärlden. De två kan som inga andra måla upp den lilla amerikanska staden och dess invånare.

Men eftersom jag inte kan ta del av de nostalgiska känslorna för denna film föll den lite platt för mig. Lite för mycket skrikande barn helt enkelt. Det får bli två piratskatter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Fugitive (1993)

Dr. Richard Kimble: I didn't kill my wife!
Gerard: I don't care!

Jag hade precis för mig att det fanns fler tågscener i The fugitive men det är ju faktiskt inte så många. Dr Kimble startar sin flykt efter den spektakulära kraschen mellan ett tåg och den buss han och några andra fångar transporteras i. Senare under filmen finns där en minnesvärd scen med Dr. Kimble och den enarmade mannen på ett tunnelbanetåg. Det är där The janitor från Scrubs dyker upp som tågpolisen. Ni har väl sett det Scrubs-avsnitt då de pratar om hans roll i The Fugitive? Meta.

Jag såg om denna film i alla fall inför tågtemat men filmen fick till slut inte plats på listan. Hade jag då sett om filmen i onödan? Nej, det tycker jag verkligen inte. Den är fortfarande en helt ok thriller. Harrison Ford är bra som Kimble även om han i vissa scener verkar gå på autopilot. Tommy Lee Jones vann en oscar för den till synes kallhamrade polisen U. S. Marshal Gerard som jagar honom. Jag tyckte dock att han var coolare när jag såg filmen för första gången. Nu upplevde jag jargongen i Gerards team lite på den töntiga sidan. Det är mycket viftande med händer och fingrar som ska visa hur samspelta de är och hur de kommunicerar utan att behöva prata. Jag fann det häftigare förr. Ändock gillar jag denna typ av sammansvetsade gäng, men det går lite överstyr i denna film. Nu när jag ser om filmen tycker jag inte att Lee Jones är värd en oscar för insatsen.

Bästa birollen står istället Jeroen Krabbé för i rollen som dr. Charles Nichols. Han är lustfyllt lysande i denna film. En annan stjärna tändes i denna film - Julianne Moore. Hon var väl inte direkt purung när hon gjorde denna film, runt 33 år, men det var väl ändå hennes genombrottsfilm. Senare under året kom Short Cuts och då var hennes läppar på allas läppar. Så att säga.

Här i The fugitive var hon så bra i den lilla rollen som dr. Anne Eastman att hon upptäcktes av självaste maestron Steven Spielberg och därefter fick hon en roll i hans andra Jurrasic Park-film. Så kan det gå.

Som slötittarfilm håller The fugitive mycket bra. Som thriller är den helt ok och om det inte vore för vissa lite fåniga manér från polisgänget hade den kunnat varit från i år och inte hela två decennier gammal.

Jag ger The fugitive tre konspirationer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

  

Midnight Run (1988)

Jack Walsh: I've known you for all of two minutes and already I don't like you.
Mardukas: Gee that's too bad because I really like you.

Inför det stundande tåg-temat, publicerades igår, kändes det rimligt att kolla några gamla tågfilmer. Första filmen blev denna klassisk film från 80-talet och en av de första jag kom att tänka på när temat blev Tåg. Men detta är givetvis inte bara en tågfilm, det är en av de bästa och smartaste Buddy-movies som finns.

Robert De Niro spelar prisjägaren Jack Walsh som ska föra Charles Grodin's Mardukas från New York till Los Angeles så att borgenssumman inte fryser inne. Samtidigt är FBI, maffian och en konkurrerande prisjägare, Marvin!, på jakt efter dem. Det blir en resa med tåg, buss, bil, flyg och tåg igen.

Charles Grodin är här exceptionellt bra. Vad blev det av honom? Varför fick han inte en större karriär i filmbranschen? Jag undrar. Robert De Niro är helt ok men jag fattar inte om han gör sin roll på allvar, eller om han gör parodi på sin egen person eller rollfigur.

Filmens styrka ligger i den trivsamma humorn och den sköna känslan den har. Jack och Mardukas är så mysiga tillsammans och detta drivs på av Grodins genomärliga tjuv. Samtidigt tafatt och klarsynt, samtidigt passiv och pådrivande. Jag har inte sett filmen sedan den var ny och jag kom fortfarande ihåg Grodin. Och för en gång skull var minnet korrekt. Han gör filmen.

Bland birollsfigurerna sticker Marvin ut. Han spelas av Sgt Taggart från Beverly Hills cop, John Ashton. Marvin har en skön jargong och med den lustige FBI-agenten Mosley som spelas av skurken från Live and let die Yaphet Kotto har denna film två mycket starka och komiska bifigurer.

Om du söker en rolig aktionkomedi med sköna låtar från 80-talet och med en friskare dialog än vad en film som denna egentligen förtjänar kan Midnight run vara ett bra val för dig.

Jag ger Midnight run fyra Marvins av fem möjliga.

Betyg: 4/5