Blockers (2018)

En kvinnlig American pie? Tre tonårstjejer som går i pakt om att förlora sin oskuld på "prom night". Hinder på vägen! Tja, detta kan ses som en variant på American pie, fast inte lika rolig och en lägre ambitionsnivå.

Blockers är ändock en komedi som bjuder på överraskande mycket hjärta. Alla filmer som handlar om tonåringar och deras eventuella sexliv riskerar att falla i diverse fällor. De kan vara för pryda och få en uppfostrande ton. Men de kan å andra sidan också bli för extrema åt andra hållet och gå över gränsen till dålig smak och rena fånerier vilket humorn inte heller hjälps av.

Jag tycker att denna film på ett bra sätt balanserar mellan fallgroparna med något enstaka undantag. Scenen med "butt chugging" var kanske filmens svagaste. För orealistisk och för uppenbart effektsökande. Den var inte upprörande, bara tråkig.

Resten var roligare. Vi fick en kul variant av den klassiska konflikten mellan mor dotter och huruvida dottern kommer förstöra sitt liv genom att ha sex en gång... Vi har pappan som är överbeskyddande och bufflar sig mot dotterns pojkvän. Och så till slut pappan som försöker vara cool och smälta in bland ungdomarna.

Leslie Mann spelar mamamn vars handlingar eskalerar och till sist går över styr. Hon är bra i denna typ av komedi, en sub-genre som hon nästa mutat in som sin egen. Hon bjuder på sig själv till hög grad vilket är en förutsättning för att det ska kännas som att filmen har hjärtat på rätt ställe. Scenen i slutet när hon försöker torka läppen från tårar med sin tunga är hysterisk.

På tal om skådespelare som verkligen bjuder på sig själv har vi John Cena. Ni vet han som var det roligaste med Trainwreck? Här juder han på sig själv hela filmen igenom, via flertalet gråtattacker och en ölenema.

Sen har vi Ike Barinholtz. Mycket lik Mark Wahlberg!

En positiv överraskning var att alla tre tonårskillarna var schyssta mot sina dejter. Går tvärt emot det man förväntar sig... vilket är absurt egentligen. I vilket fall var kanske filmens höjdpunkt Gary Cole och Gina Gershon som Austins sexgalna föräldrar?

De unga damerna spelas av Kathryn Newton, Geraldine Viswanathan och Gideon Adlon vars mamma Pamela Adlon spelade Marcy Runkle i Californication. Filmen är regisserad av Kay Cannon som skrivit manus för Pitch Perfect-filmerna. Detta är hennes regidebut. Seth Rogen är en av filmens producenter.

Popkulturella referenser. Julie vill ha en perfekt natt då hon ska förlora oskulden och hon jämför med den "romantiska komedin" American beauty. LOL. Austin svarar: "You watched the whole thing?" LOL again.

Leslie Mann och John Cenas scen när hon peppar honom inför inbrotten. "Bottom of the third. Not much left of the game." ??? Han börjar opponera sig. "FOCUS!" "YES coach! One Hail mary pass..." LOL.

(Tupp) Blockers är helt klart en ganska underhållande komedi som funkar bra. Extra kul att så många stör sig på filmen på imdb's "user comments". Trångsinta idioter.

Jag ger Blockers tre aubergine-emojis av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Bound (1996)

Första filmen i på Decennier the 90's blir syskonen Wachowskis "Bound". Detta är en film som legat och rumlat runt i mitt huvud i evigheter känns det som. Filmen har stått där i hyllan och blängt på mig. Jag kunde höra ett viskande "Se mig, se miiiiiig" närhelst jag gick förbi hyllan. Och nu har jag sett dig.

"Bound" är syskonens debutfilm. Hela första veckan i Decennier the 90's kommer handla om debutfilmer. Tänk att de bara hade gjort en enda film när de klämde ur sig "Matrix"! Första scenen när filmens tre huvudkaraktärer Violet, Corky och Caesar möts i hissen och åker upp till översta våningen ger mig gåshud. Filmningen påminner så mycket om "Matrix". Fascinerande. Trots att detta inte är en action-sci-fi utan mer en svart neo-noir känner jag igen hantverket, kameravinklar och "look and feel".

Filmen är samtidigt grundad i film noir-genren och en modern saga där kvinnorna tar för sig mer än vad normalt är inom noiren. Den mörka Gina Gershon spelar småfifflaren Corky som just kommit ut ur finkan. Den underbara, underbara, Jennifer Tilly spelar Violet som är fast i ett förhållande med low level maffiabossen Caesar, förträffligt spelad av sliskige Joe Pantoliano. Antagligen pga Pantoliano påminner mig "Bound" också om "Risky business".

Storyn är enkel vilket i detta fall är helt rätt. All fokus ligger på karaktärerna. Jennifer Tilly är perfekt i rollen som den förföriska Violet. Är hon en dum blondin, eller spelar hon ett spel? Tilly är filmen stora behållning. Hon har varit med i en massa tv-serier och okända filmer. Jag har nästan aldrig sett henne på film. Däremot har jag sett henne på WPT, som pokerproffs. Hon är smart den tjejen. Ligger enligt internet på topp-25 över mest vinstrika kvinnor inom proffspoker.

Här är hon i alla fall helt perfekt. Gershon är jag inte lika betuttad i. Men visst hon är cool och tuff och hon passar bra in i rollen och det funkar helt ok. Filmen är ganska hård utan att helt gå in i mörkret eller något sådant, och mot slutet blir det rejält spännande. Jag gillar filmen! Gillar de två kvinnliga karaktärerna. Gillar att de försöker sig på att blåsa maffian på en stor hög med gröna lappar. Corkys plan är kanske inte i "Ocean's eleven"-nivå men det funkar bra ändå.

Detta var en positiv och fräsch start på Decennier the 90's. Hoppas du hänger med på resan. Imorgon blir det första gemensamma filmen där jag, Christian och vice sheriffen Johan bloggar om samma film.

Jag ger "Bound" fyra avklippta fingrar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Killer Joe (2012)

Killer Joe Cooper: We never discussed the possibility of a retainer.

Disturbing! Jag kom inte på något bättre ord att ropa ut i rymden efter jag sett denna film. Vilket är det passande svenska ordet för att beskriva denna film? Upprörande? Uppslitande? Oroväckande? Som du förstår berör denna film. Oavsett om du gillar den eller hatar den kommer du ha väldigt svårt att inte bli uppspelt. Och det är anledning nog för att finna denna film intressant.

Matthew McConaughey gör en grym insats som Killer Joe Cooper. Han är mycket underhållande att se och han är helt klart på väg uppåt i favoritlistan. Kille Joe verkar långt utanför moralens gränser i en tillika omoralisk white trash värld. Han blir involverad på fler sätt än ett med en riktigt risig familj, en familj som det är lätt att skratta åt. Men det är också lätt att känna med dem, kanske inte igen sig dock.

Pappan Ansel, superbt spelad av Thomas Hayden Church, är inte den vassaste kniven i lådan, snarare helt stenkorkad, och det vet han om. Han har den initiativrika med riktigt odugliga sonen Chris, spelad av Emile Hirsch. Sen har vi den orakade djävulen i klänning till styvmor, spelad av Gina Gerhson. Och till sist har vi den naiva och till synes förvirrade tonårsdottern Dottie som spelas av Juno Temple.

Miljön är en trailer park i utkanterna av Dallas, Texas. Ständigt regn. En skällande kamphund utanför trailern. Och en tv på högsta volym som visar Monster trucks shower. Känner vi inte igen oss alla i den miljön?

Son och far beställer ett mord på barnens biologiska mor av Killer Joe. Planen är att de ska casha in hennes livförsäkring och med pengarna bland annat betala av sonens skuld till den lokala knarkhandlaren. Som i många filmer i denna genre går väl inte planen precis som tänkt. Filmen har jämförts med bröderna Coens Blood simple, men detta är en grisigare och naknare film. Mig påminner den lite om en favorit bland våldskomedier, filmen Thursday från 1998 med Thomas Jane, Aaron Eckhart och Mickey Rourke.

Men detta var Killer Joe. Det är en mörk b-filmsaktig våldskomedi. Den har redan blivit berömd för att det är så mycket naket. Och slutet av filmen är redan med rätta omtalad. Jag vet inte riktigt hur det kan beskrivas utan att begå en av de största synderna en filmbloggare kan begå - spoilerage, så jag avstår helt. Jag undrar dock stilla om filmen bara är en provokation och ren manschauvinism eller om det döljer sig någon sanning under ytan?

Huvudpersonen i filmen är Dottie. Hon beskrivs i början som naiv och hjälplös. Kille Joe är som ett rovdjur runt, på och i henne. Under första hälften av filmen blev jag illa berörd över vad som hände henne. Speciellt en lång scen med en klänning var tuff för min sinnesro. Men allt som filmen flyter på blir Dottie starkare och starkare på något obemärkligt sätt. Jag vet inte om man kan säga att hon får sista ordet, men jag tror det.

Denna film var môcke intressant. Den var svår att smälta och "bena ut". Jag tror jag gillar den, men jag är himlans glad att jag såg den i min ensamhet. För denna gång var det bättre att se den utan att behöva bry sig allt för mycket om hur chockade eller störda medtittare skulle bli. Jag garvade högt flera gånger åt det absurda i situationerna som flimrade förbi på duken. Antagligen var det inte "pk" alls att skratta åt denna film. Men filmen låter sig inte glömmas. Bra jobbat!

Jag ger Kille Joe fyra kycklingben från KFC av fem möjliga.

Betyg: 4/5