52 Directors: Richard Donner

Vad har vi på Richard Donner? De där filmerna, och den där och den där. Ok. Jag älskade Dödligt vapen-filmerna när jag växte upp. Damn, de är fortfarande bra. Sen har Donner några härliga 90-talsactionfilmer, den med Mel och Julia och den med Sly och Banderas.



Without further ado...

5. Leathal weapon 4 (1998)

Riggs och Murtaugh kämpar mot kinesiska triadnazister.
Martin och Lorna ska få barn. Uncle Benny är en plick. Jet Li är en bad ass.

4. Assassins (1995)

Sly Stallone och Antonio Banderas tävlar om vem som är den bästa lönnmördaren och så kommer Julianne Moore emellan. Härlig 90-talsaction.

3. Lethal weapon 2 (1989)

Diplomatic immunity!
Riggs och Murtaugh kämpar mot sydafrikanska nazister.
Martin blir sugen på Patsy Kensit men hon blir fiskmat. Roger går på toaletten.

2. Conspiracy theory (1997)

Mel Gibson spelar konspirationsteoretiker som råkar snubbla på en konspiration. Han hjälper och hjälps av Julia Roberts. Action, thriller och komedi i en.

1. Lethal weapon (1987)

Riggs och Murtaugh kämpar mot amerikanska militärnazister.
Martin är självmordsbenägen och går psykologen på nerverna. Martin blir torterad med el och vatten.



Jag har sett nio 21 av Richard Donners filmer:

1. Superman (1978)
2. The Goonies (1985)
3. Lethal weapon (1987)
4. Lethal weapon 2 (1989)
5. Lethal weapon 3 (1992)
6. Maverick (1994)
7. Assassins (1995)
8. Conspiracy theory (1997)
9. Lethal weapon 4 (1998)

Hoppa nu över och kolla in Mr Christians tankar om Carol Reed. Den första mannen? Nej. Den andra mannen? Nej.

Nästa vecka blir det action utav hela slanten, Quentins bästis. Vet du vem det är?

Lethal Weapon (1987)

Dödligt vapen... Den gamla actiondängaren. Vad var det som gjorde att jag tyckte att denna var så bra att jag hade med den på min topplista? Nu har jag sett den igen, denna gång med mina mer erfarna och kanske mer kritiska ögon. Låt oss se vad vi har på Lethal weapon. Producerad av Joel Silver, skriven av Shane Black och regisserad av Richard Donner.

Filmen är helt klart duglig. Filmens inledning med Amanda Hunsackers död är sober och allvarlig. Sedan har vi de tydligen obligatoriska åttiotalstypsnitten. Hysteriskt. Men filmen är långt från lika fånig. Det är en action mer än en komedi.

Som första film i en serie får vi en hel del karaktärsintroduktion. Martin Riggs (Mel Gibson) galenskap visas upp inte en, inte två utan tre gånger. Först är det när han haffar knarksäljarna vid julgransförsäljningen, sen är det då han plockar ner en presumtiv självmordshoppare från ett hustak och till sist är det när han pressar Murtaugh att trycka av avtryckaren på pistolen och skjuta honom.

Senare i filmen får vi fler allvarliga scener från Gibson. Filmens bästa scen är efter Riggs varit på middag hos familjen Murtaugh och han berättar om när han sköt en kille från 1000 yards i Laos. Lite känslor där. Givetvis finns det också några scener där Gibson spelar pajas, men det var mindre av den varan i denna första film än vad jag väntat mig. Gibsons långa hår, på gränsen till en hockeyfrilla imponerar dock. Mäktigt.

En detalj som jag saknade i denna film. Och som jag var helt säker skulle vara med var att Riggs skulle trycka sin axel ur led för att komma loss då han var kedjad. Jag hade precis för mig att han gjorde den stunten i alla fyra filmerna, men där misstog jag mig tydligen.

Riggs nya partner är Roger Murtaugh spelad av Danny Glover. Jag har alltid tyckt att Glover mer eller mindre suger i denna roll. Det blir tjatigt med hans "I'm too old for this shit" och hans nojja över åldern, familjen, bilen, båten osv. Men denna gång störde jag mig inte alls på honom. Han är helt ok. Inte en karaktär som gör filmen för mig, men han drar inte ner heller.

Skurkarna då. Där måste filmen få pluspoäng då vi ser galningen Gary Busey som Mr Joshua. Han är alltid kul att se. Den mannens galenskap går rakt ut genom rutan. Mitchell Ryan spelar The General men han är en mer generisk militärskurk.

Som actionfilm är Dödlig vapen helt ok. Den når inte upp till nivåer som vi vant oss vid efter Bourne-filmerna, men den håller i alla fall duglig 80-talsklass. Humorn i denna film är nedtonad och ger mer ett glitter i mina ögon än fulla gapskratt. Som helhet är filmen bra men inte så majestätisk som jag kanske en gång i tiden tyckte. Den fick plats på min nostalgitoppluista, men efter denna omtitt skulle den faktiskt ramla ut från listan.

Jag ger Lethal weapon tre ylande saxofoner av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Lost Boys (1987)

Låt oss fundera lite på vad nostalgikänslor för en film är... Funderar du? När känner du dig nostalgisk över en film? För mig har det alltid handlat om en skön film från förr, en favorit som man har så där varma bubbliga känslor för. Nu har jag upptäckt en helt ny sida av konceptet. Jag missade The lost boys från 1987 när den var ny. Det var ett år jag såg mycket lite film. Första halvan bodde jag ute i havsbandet i Bohuslän och andra halvan av året var jag en nolla på Teknikum i Uppsala med allt vad det innebar (en massa festande och en massa pluggande). Jag har länge vetat att jag nog skulle kunna gilla The lost boys, men det har aldrig blivit av att se den.

Nu när Halo var uppe och hälsade på för lite musikalisk underhållning hann vi med inte bara en utan två åttiotalsfilmer och detta var den första vi såg. Att se filmen var som att göra en tidsresa. Jag kände mig som jag var då, i slutet av åttiotalet. Det kändes overkligt, att samtidigt som jag som mitt 2014-jag kände att filmen inte var mer än helt ok, kände mitt 1987-jag att detta var en film som jag gillade skarpt. Hela storyn och etableringen av vampyrteorin var skön. Jack Bauer som tonåring, nej jag menar givetvis Kiefer Sutherland. Den, på den tiden, omåttligt sexiga Jami Gertz (vilket osande). Den lustiga Corey Feldman som vampyrjägare (målbrottet!). Under filmen slets jag mellan hopp och förtvivlan. Skulle Max visa sig vara ond eller god?

Trots att jag inte sett filmen förr kände jag direkt en nostalgisk känsla då jag såg filmen: Det var en nostalgi över mig själv och vem jag var då, den händelserika hösten 1987. Film kan uppenbarligen fungera som tidsresor på många sätt!

Filmen är producerad av Richard Donner och regisserad av Joel Schumacher. Det är kända namn som står bakom mången bra film från åttio- och nittiotalen. Personligen har jag alltid trott att det var Rob Lowe som spelade huvudrollen i The lost boys. Kolla in filmpostern! Men det var tydligen någon som heter Jason Patric. Han var väl sisådär.

Lite spänning, en hel del humor, en het mörkhårig skönhet och ännu en "blind spot" som jag nu kan lägga till handlingarna. Jag ger The lost boys tre vampyrregler av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Quiz: hur många filmer spelade Corey Haim och Corey Feldman ihop?

Trivia: Jag misstog Jason Patric för Rob Lowe. I filmen syns Rob Lowe på en väggplansch i Sam's pojkrum...

The Goonies (1985)

The Goonies? The Goonies? Goonies överallt. Hur ofta refereras det inte till The Goonies? Men vad var det för film nu igen? En barnfilm? Eller var det den där Phoebe Cates klättrar upp ur poolen? Det var helt klart i alla fall att den passade in i mitt decennier-projekt!

Nu visade det sig att det var den där mini-Indiana Jones-filmen. Steven Spielberg står för storyn, Chris Columbus (som senare gjorde Harry Potter 1+2) skev manus, Richard Donner (Dödligt vapen-filmerna) regisserade och Spielberg-folket Kathleen Kennedy och Frank Marshall producerade. Filmen passade perfekt som sällskap på flyget över till Mexiko och Montezumas hämnd.

Sean Astin spelar liten astma-bror och en ung Josh Brolin den äldre brodern. Pojkarna hittar skattkarta, letar efter skatt, kämpar mot hemska skurkar och räddar hela byn. Som ett Indiana Jones-äventyr i miniformat med barn i huvudrollerna. Filmen utspelas i samma låtsasuniversum som Gremlins och ET. Skurkarna är lite snällare, småstäderna är lite mer idylliska och barnskådespelarna är lite mer enerverande.

I denna film är det kompisgängets lille tjockis som står för de mest utmattande inslagen. Han äter och skriker sig igenom hela filmen. Kan man acceptera honom så kan nog filmen vara till belåtenhet, men jag kunde inte med gaphalsen. Usch och fy. Även Sean Astin är enerverande med sitt eviga puffande på astmamedicinen. Den extremt jobbige ungen från andra Indiana Jones-filmen är också med här, Short round, eller vad hette han? Kompisgänget är dock inte helt kasst. Det är alltid kul att se Corey Feldman och i denna film är han som vanligt lustig. The Fratellis är givetvis också underhållande i några scener.

The Goonies tror jag verkligen är en film som behöver ett nostalgins skimmer över sig för att helt uppskattas. Och den har verkligen en skön stämning. Man känner direkt att det är en Steven Spielberg-film. Vibben finns där från första filmrutan. Det är också ett gott hantverk, herr Spielbergs hand syns i det mesta; familjen, småstaden, problemet som ska lösas. Spielberg är filmvärldens motsvarighet till Stephen King i bokvärlden. De två kan som inga andra måla upp den lilla amerikanska staden och dess invånare.

Men eftersom jag inte kan ta del av de nostalgiska känslorna för denna film föll den lite platt för mig. Lite för mycket skrikande barn helt enkelt. Det får bli två piratskatter av fem möjliga.

Betyg: 2/5