In New Jersey anything can happen.
Jag blev lite besviken på Woody Allens "The purple rose of Cairo". Detta var en film jag hört så mycket om. Woodys kärleksförklaring till filmen som media. Temat är "film" som den verklighetsflykt den kan vara och Woody leker med vad som är äkta eller inte. Han behandlar den eviga frågan om människors drömmar om en bättre tillvaro, och flykten in i filmens värld. Det låter patetiskt, vem skulle göra något sådant?
I "The purple rose of Cairo" spelar Mia Farrow en fattig servitris i den stora depressionen i 30-talets Amerika, närmare bestämt New Jersey. Hon är gift med en suput och hustrumisshandlare som inte uppskattar henne för den hon är. När hon dag efter dag gått och sett samma film kliver en av filmens stjärnor helt plötsligt ned från duken och börjar tilltala henne. Magi, filmkyssar i verkliga livet som inte tonas bort, låtsaspengar som bara fungerar i filmens värld (rekvisita från filminspelningen duger inte "här ute"), Ginger Ale istället för champagne och till slut Ginger Rogers. Woody deltar inte som skådespelare i filmen, vilket han inte gör med jämna mellanrum. Jag vet inte om det betyder att han är mer intresserad av filmens idé än karaktärerna och dialogen i de fall han inte spelar själv.
Mia Farrow, en av Allens favoritskådespelerskor, i rollen som Cecilia är filmens svag kort. Jag förstår inte om hon ska spela en karikatyr på sin roll, eller om hon försöker gestalta en klumpig dagdrömmare som hamnat i en lite olycklig situation. Hon gör Cecilia helt orealistisk i alla fall. Det är inte bra om du som åskådare sitter och irriterar dig på huvudkaraktären, och sedan undrar om det var menat att du skulle irritera dig på henne eller falla för hennes "charm". Jag tror att det finns stor chans till olika syn på just denna figur, skriv in vad ni tycker i kommentarerna! Jeff Daniels i dubbla roller som filmkaraktären Tom och skådespelaren Gil är stabil. Bäst i filmen är nog Dianne Wiest som dyker upp i en liten biroll som glädjeflickan Emma. Hon är också med i flera av Allens filmer.
Cecilia: I just met a wonderful new man. He's fictional but you can't have everything.
Jag är mycket glad att jag äntligen tagit mig tid att se filmen. Jag har sett den dyka upp på listor som "De tio bästa filmerna om film". Filmen levererade dock inte fullt ut för mig. Jag kunde inte dras med i filmen lika mycket som filmens Cecilia drogs med av Gil i rollen som Tom i filmen inne i filmen! "The purple rose of Cairo" är en hyllning till filmkonsten och jag kan rekommendera den för den som är intresserad av film, och den får tre tropikhattar av fem.
Betyg: 3/5
Moviegoer: I want what happened in the movie last week to happen this week; otherwise, what's life all about anyway?
Lustig, alla one-liners lite irriterande, men det ar val hans stil. Forvanad att du tyckte hon var sa dalig, jag tankte intet slikt nar jag sag.
SvaraRaderaPassade betyget tycker du? Jag blev nästan galen på Cecilia, hon var ju så otroligt passiv...
SvaraRaderajo, lagom, kanske tva med din skala. jag tror hon var lite medveten overdriven, lite karikatyr pa trettiotalsperson, men anda ganksa realistisk for tiden; betank att vi har levt hela livet i postemancipation och kanske i viss man saknar referensramar. jag tycker de tva vi sett hittills bada har saknat djup men det kanske ar det som ar finessen? De kanske ar djupa pa ytterligare en niva som jag inte ser.
SvaraRaderaIt is what it is. Jag kanske var för snäll med trean? Fast det är ändå en film jag skulle rekommendera... Kolla in Roger Ebert's revy:
SvaraRaderahttp://rogerebert.suntimes.com/apps/pbcs.dll/article?AID=/19850301/REVIEWS/901069998/1023
Hm, jag laser ju av princip inga andra revyer an fripps; vill inte beflacka den rena upplevelsen, men ok eftersom du insisterar skall jag lasa denna.
SvaraRaderaSynd att du inte föll för den, Woodys budskap är lite ambivalent. Är verkligen filmen en räddning från vardagstristessen eller är filmen som livet självt; en besvikelse när man kommer den för nära? Många tankar, men så positiv är han inte.
SvaraRaderaFörstår vad du menar med Farrow, hon är inte lika självlysande som i andra filmer, exempelvis Broadway Danny Rose. Däremot tycker jag att Woody kunde ge karaktären lite mer trots. Hon kändes väldig medgörlig hela tiden. Hade velat se mer av Danny Aiello som maken Monk också.
adde: du kanske har grävt ett lager djupare? Intressant syn på filosofin i filmen.
SvaraRaderaMia Farrow har aldrig varit någon favorit och i denna var hon än mer oinspirerande.
Men en kul filmidé var det allt. Och en massa underbara quotes...