Nights And Weekends (2008)

Mattie: I don't respond to sarcastic fun.

Nights and weekends var den andra mumble core-filmen med Greta Gerwig i huvudrollen jag såg inför 2008-listan. Denna film handlar om Mattie och James som har ett långdistansförhållande. Greta spelar Mattie och Joe Swanberg spelar James. Duon har både skrivit och regisserar den ihop. I biroller syns både Jay Duplass och Lynn Shelton.

Filmen påminner mig jättemycket om 28 hotel rooms i det att det två huvudpersonerna är med i alla scener i hela filmen, att de allt som oftast är i närbild och att scenerna utspelas i olika rum, till och med i ett hotellrum.

Nights and weekends är en otroligt intim film. I nya scener kommer vi ofta in mitt i en konversation eller gräl vilket adderar till känslan av att vara som en fluga på väggen som tittar in i James och Matties förhållande. Det känns nästan som att man kommer för nära karaktärerna, det känns naket och nästan lite förbjudet att "tjuvlyssna" på dem. Som vanligt näckar Greta, men också Joe drar sitt strå till stacken och visar sig naken, snabel och allt.

Första halvan fokuserar på några dagar då paret besöker varandra. Mattie besöker James i Chicago och sen besöker han henne i New York. Andra halvan utspelas ett år senare då deras förhållande förändrats.

Denna film är bra mycket bättre än Baghead men den har också en bra bit upp till 28 hotel rooms. I denna film har vi genomgående bra skådespleare och jag gillar framför allt Joe Swanbergs underspel i vissa känslosamma scener. Greta spelar den roll hon så ofta spelar, lite excentrisk, utåtriktad, orolig, med dåligt självförtroende. Hon har fortfarande mycket vackra ögon.

Även om Greta oftast är med i relationsdramer har hon helt klart en känsla för komedi. Det framkommer tydligt i en scen då hon övervattnar sina blommor och får små översvämmningar på halsen. Underhållande. Humor finns också i flera av de viktigaste scenerna. I slutet av filmen står Mattie och James i en hotellrum och pratar om gamla minnen från skoldanser. Greta klickar med munnen i en underbar liten reaktion. Joe's James lutar sig in för en kyss och Greta gör en lustig min. Jag skrattade igenkännande åt the awkwardness.

Joe och Greta leker med förhållandets bräckliga natur. Vem har övertaget i relationen varierar över tiden. Det kan svänga fram och tillbaka på ett ögonblick. Ett felaktigt ord eller en utebliven blick. Jag finner deras historia intressant hela tiden men efter film är slut är den slut. Den har inte så mycket att efterbehandla, inga djupare meningar som behöver funderas igenom, inga aha-moments.

Nights and weekends kan ses som ett steg i Joe Swanberg's och Greta Gerwig's respektive utveckling inom filmkonsten. Ett steg framåt men långt från framme.

Jag ger Nights and weekends tre relationsdödare av fem möjliga.

Betyg: 3/5 


Filmbloggarkompisen Fiffi har också spenderat en kväll, eller helg, att titta på denna lilla film. Se hennes tankar här.

Baghead (2008)

She is glowing. She glows.

American independent har en undergrupp som brukar kallas "mumble core". Det är en samling sköna men mycket simpla filmer. Oftast med betydelselös budget, frånvarande hifi-teknik, slarviga ljudtekniker och ljusskygga ljussättare. De är perfekta att avnjutas på filmfestival där publiken är både nördigt förlåtande och pretentiöst blinda för filmernas svagheter. Om man har tur har filmerna en massa känsla och "hjärta". Har man otur är det bara dåliga filmer.

Regissörer och skådespelare som brukar simma i mumble core-dammen är bröderna Mark och Jay Duplass, Lynn Shelton, Andrew Bujalski, Joe Swanberg och Greta Gerwig. Några filmer ur genren som jag sett är Hannah takes the stairs, Beeswax, Humpday och Drinking buddies.

Nu när året 2008 var i fokus tog jag chansen att se två mumble core-filmer med Greta Gerwig i huvudrollen. Hon var med i hela fyra långfilmer detta år. Den första jag såg var indie-skräckisen Baghead. Filmen är skriven och regisserad av bröderna Duplass. Eller skräckis förresten? Är det kanske mer en komediskräckis? Den är inte speciellt ryslig, snarare lite obehaglig.

Filmen handlar om fyra "struggling actors" som bestämmer sig för att göra en egen indipendent-film för att på så sätt slå igenom i Hollywood. De åker ut till en "cabin in the woods" för att skriva manus och där blir de terroriserade av en man med en papperspåse på huvudet.

Ja men den här filmen var ju inte så bra. Jag ser idén bakom filmen och den är inte helt oäven, men förutom Greta Gerwig är inte någon av de tre övriga skådespelarna speciellt speciella. De är också helt okända för mig; Steve Zissis, Ross Partridge och Elise Muller.

Filmen är lite småruggig av spänningen med mannen som attackerar våra fyra vänner. Men mest av tiden spenderas, som vanligt i filmer från denna genre, med att sitta i soffor, på sängar eller på golvet och prata om relationer. Han är intresserad av henne men hon ser honom som en god vän, som en "bror". Hon är istället sugen på den andre och de hade en fling för ett tag sedan men han är kompis med den först så han vill inte vara illojal mot sin kompis. Och den andra hon är svartsjuk på den första hon om den andre han. Och så vidare.

Som vanligt i dessa filmer klär Greta Gerwig av sig naken. Det adderar en liten voyeuristisk krydda, men det gör inte filmen bättre. Inte sämre heller för den delen. Vad som alltid adderar till filmens styrkor är hennes vackra ögon och underliga personlighet. Allt det finns där i denna film. She IS glowing.

Jag älskade inte denna film, men den är bra mycket bättre än många filmer med mångdubbel budget som finns "out there".

Jag ger Baghead två filmidéer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Hannah Takes The Stairs (2007)

Hannah: You look for me. You look for my eyes. You look to make me laugh.

Några lösryckta scener jag kommer ihåg från Hannah takes the stairs:

• Hannah ligger i sängen och äter stora isbitar samtidigt som hon gör slut med sin kille Mike
• Hannah fikar med en flirt och leker med två magnetiska kulor, hon styr den ena kulan på kinden med den hon har i munnen. 
• Den konstiga killen som pratar i mobiltelefonen liggandes på trottoaren, till synes utanför filmmanus.   
• Hannah och Matt sitter nakna i badkaret och spelar trumpet.

Hannah takes the stairs är en extrem lågbudget, galen American independent och en av de första inom mumble core-genren. Dialogen är mestadels improviserad, trivian säger "Shot without a script". Den är inspelad hemma hos de som gjort filmen känns det som. Regissören Joe Swanberg och casten har skrivit manus on the fly som det verkar. Swanberg gjorde den hyllade Drinking buddies förra året (en bättre film för övrigt, mer vuxen).

Vi får följa Hannah som har ett praktikantjobb som manusförfattare på en tv-station. Egentligen händer inte så mycket i filmen. Istället har den en skön stämning, en quirky dialog och en massa bisarra scener. Filmen är som en lillasyster till 2013 års Frances Ha. Men denna har mycket lägre "production value" samt är tunnare i fler avseenden. Den är som ett provskott inför vad som komma skulle.

Greta Gerwig spelar huvudrollen i Hannah takes the stairs, precis som i Frances Ha, och jag misstänker att hon i princip helt själv skapat båda karaktärerna då de påminner mycket om varandra. Båda funderar på vad de vill göra i livet och båda funderar på relationer. Frances beskrev kärlek på ett otroligt bra sätt men jag har glömt citatet. Det var något om att möta blicken från sin själsfrände i ett fullsatt rum och tänka samma sak eller något sådant. Hannah gör detsamma i denna film då hon pratar om hur Matt söker hennes ögon och söker få henne att skratta. Fint beskrivet av något så verkligt och vanligt. Det kan kännas så sant i all sin banalitet.

Det är inte så svårt att söka hennes ögon då de i princip är filmen huvudrollsinnehavare. Greta har fascinerande och förhäxande ögon. Så vackra att man skulle vilja förlora sig i dem.

Det borde kanske inte vara så anmärkningsvärt... Men jag la självklart märke till att Greta var spritt språngande naken i tre scener i filmen, dvs en scen per pojkvän hon avverkar under filmens korta speltid. Och då pratar vi inte bara tutte utan hela faderullan, punani och allt. Också en av av de manliga skådespelarna var spritt språngandes, det var då de satt i badkaret och spelade trumpet, så en viss jämställdhet finns där. Jag funderade lite på varför de gjorde så där, speciellt Greta. Hon var ju i högsta grad involverad i skapandeprocessen så det kan inte varit förtäckt tvång. Kände hon att hon ville visa hur seriöst hon kände inför projektet? Eller var det för simpel publicitet och för att sälja biobiljetter? Filmen har en mycket intim ton och nästan alla scener utspelas i sovrum eller andra trånga, små rum så nakenscenerna känns naturliga, men det är ändå värt att notera.

Vad har vi på titeln då? Hannah takes the stairs? Det syns inte till några trappor i hela filmen. Nej, det handlar nog om att Hannah inte tar den lätta vägen, hissen, hon gnetar på i trapporna istället... Hur det sedan översätts till filmens handling är upp till åskådaren, men jag tolkar det som att det har att göra med hennes flackande med nya pojkvänner hela tiden. Hon är en drömmare och hon blir lätt uttråkad med nuvarande kille då vardagen gör sig påmind och hon ser hans skavanker och brister, medan nya flirtar alltid är spännande och fulla av potential. Men i slutändan blir det jobbigt för henne, precis som det kan bli om man går i trapporna ända upp till översta våningen i huset...

Jag gillar denna typ av film och detta är ett bra försök och en bra introduktion till mumble core, men den är inte lika fyllig som en film som Frances Ha.

Jag premierar dock modet och nya grepp inom en genre som jag redan gillar så jag ger Hannah takes the stairs en fyra! Wow, vilket högt betyg!

Betyg: 4/5 

PS, jag kan ha sagt något annat betyg på podden... Oklart då det blev både öl, vin och whisky under kvällen.