Tombstone (1993)

Tombstone är en av många filmer om den legendariske sheriffen Wyatt Earp (1848-1929). Jag vet att jag sett filmen tidigare eftersom jag så tydligt kommer ihåg Val Kilmers porträtt av den lungsjuke Doc Holliday. Ett porträtt som än idag är fantastiskt. Filmen är från 1993 och jag var vagt undrande om jag efter denna titt skulle behöva uppdatera min topplista för året i fråga.... Men oroas icke. Det kommer sannerligen inte behövas.

Detta är en sablans lång film... kändes det som. Den är bara två timmar och tio minuter. Det är egentligen en biografi förklädd till western. Den första timmen är helt ok om än väldigt utdragen. Bröderna Earp slår sig ner med fruar (inga barn dock i denna film) i Tombstone och blir snart indragna i ett bråk med den ökända ligan som går under benämningen "The Cowboys" med bland annat Johnny Ringo som en av ledarfigurerna. Detta banditgäng lever dock helt öppet i samhället oavsett hur många brott de begår. Lite som Liberty Valance och hans hejdukar gjorde för övrigt.

Tombstone är framför allt för lång. Den innehåller långa partier om Wyatts sugenhet på en mörkhårig skönhet vid teatern (spelad av Dana Delany som vi såg i The housesitter). Hans fru är en osympatisk opiumjunkie, skådespelerskan Dana Wheeler-Nicholson såg vi för övrigt i serien Friday Night Lights också. Om de hade klippt ner filmen till cirka 90 minuter hade den blivit bättre tror jag.

Den stora svagheten är att första timmen spenderas till att bygga upp spänning inför en förväntat explosiv avslutning. Earp-bröderna och Doc Holliday gnabbas och småbråkar med Curly Bill, Johnny Ringo, Ike Clanton och The Cowboys mest hela tiden. Men under andra halvan blir vi lurade på konfekten. Vi får en långt från tillfredsställande slutfajt mellan Doc och Ringo men i övrigt sker det mesta av våldet i dåligt klippta collagesekvenser, ofta med närbilder så att man inte ens kan se vilka som blev skjutna.

Mitt i filmen får vi se incidenten vid O. K. Corral utan att den scenen får speciellt mycket plats eller betydelse. Sen finns en scen när Wyatt stormar hals över huvudet över en flod får att förgöra Curly Bill. Men i övrigt är detta en pratfilm. Som biografi är den dessutom ganska tunn.

Det som filmen gör bra är en enda sak, eller en skådespelare rättare sagt - Val Kilmer. Hans Doc Holliday är till och med otroligt bra. Filmens bästa scen var den i spelsalongen då Johnny Ringo mästrade med sina pistoler och Doc efteråt förlöjligade honom genom att härma honom med ett spritglas.

Men vad tusan tog Kate vägen? Docs flickvän. Klipptes hon bara bort under andra halvan eller? Drog hon med pengarna? Oklart.

Filmen kommer inte hota någon av mina toppfilmer från 1993. Som ibland händer i Hollywood har denna film en tvilling i Kevin Costners Wyatt Earp som kom året efter. Den är groteskt nog ännu längre och klockar in på tre timmar och tio minuter. Jag är mycket osäker på om jag har sett den, men jag får väl ta mig an den någon gång antar jag. Speltiden gör att jag tvekar dock.

Tombstone hade en del bra scener, fler i inledningen bland annat, men tempot dras ner om och om igen under de partier då den mer liknar ett kärleksdrama, ett svagt sådant.

Jag ger Tombstone två snygga mustascher av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Killer Joe (2012)

Killer Joe Cooper: We never discussed the possibility of a retainer.

Disturbing! Jag kom inte på något bättre ord att ropa ut i rymden efter jag sett denna film. Vilket är det passande svenska ordet för att beskriva denna film? Upprörande? Uppslitande? Oroväckande? Som du förstår berör denna film. Oavsett om du gillar den eller hatar den kommer du ha väldigt svårt att inte bli uppspelt. Och det är anledning nog för att finna denna film intressant.

Matthew McConaughey gör en grym insats som Killer Joe Cooper. Han är mycket underhållande att se och han är helt klart på väg uppåt i favoritlistan. Kille Joe verkar långt utanför moralens gränser i en tillika omoralisk white trash värld. Han blir involverad på fler sätt än ett med en riktigt risig familj, en familj som det är lätt att skratta åt. Men det är också lätt att känna med dem, kanske inte igen sig dock.

Pappan Ansel, superbt spelad av Thomas Hayden Church, är inte den vassaste kniven i lådan, snarare helt stenkorkad, och det vet han om. Han har den initiativrika med riktigt odugliga sonen Chris, spelad av Emile Hirsch. Sen har vi den orakade djävulen i klänning till styvmor, spelad av Gina Gerhson. Och till sist har vi den naiva och till synes förvirrade tonårsdottern Dottie som spelas av Juno Temple.

Miljön är en trailer park i utkanterna av Dallas, Texas. Ständigt regn. En skällande kamphund utanför trailern. Och en tv på högsta volym som visar Monster trucks shower. Känner vi inte igen oss alla i den miljön?

Son och far beställer ett mord på barnens biologiska mor av Killer Joe. Planen är att de ska casha in hennes livförsäkring och med pengarna bland annat betala av sonens skuld till den lokala knarkhandlaren. Som i många filmer i denna genre går väl inte planen precis som tänkt. Filmen har jämförts med bröderna Coens Blood simple, men detta är en grisigare och naknare film. Mig påminner den lite om en favorit bland våldskomedier, filmen Thursday från 1998 med Thomas Jane, Aaron Eckhart och Mickey Rourke.

Men detta var Killer Joe. Det är en mörk b-filmsaktig våldskomedi. Den har redan blivit berömd för att det är så mycket naket. Och slutet av filmen är redan med rätta omtalad. Jag vet inte riktigt hur det kan beskrivas utan att begå en av de största synderna en filmbloggare kan begå - spoilerage, så jag avstår helt. Jag undrar dock stilla om filmen bara är en provokation och ren manschauvinism eller om det döljer sig någon sanning under ytan?

Huvudpersonen i filmen är Dottie. Hon beskrivs i början som naiv och hjälplös. Kille Joe är som ett rovdjur runt, på och i henne. Under första hälften av filmen blev jag illa berörd över vad som hände henne. Speciellt en lång scen med en klänning var tuff för min sinnesro. Men allt som filmen flyter på blir Dottie starkare och starkare på något obemärkligt sätt. Jag vet inte om man kan säga att hon får sista ordet, men jag tror det.

Denna film var môcke intressant. Den var svår att smälta och "bena ut". Jag tror jag gillar den, men jag är himlans glad att jag såg den i min ensamhet. För denna gång var det bättre att se den utan att behöva bry sig allt för mycket om hur chockade eller störda medtittare skulle bli. Jag garvade högt flera gånger åt det absurda i situationerna som flimrade förbi på duken. Antagligen var det inte "pk" alls att skratta åt denna film. Men filmen låter sig inte glömmas. Bra jobbat!

Jag ger Kille Joe fyra kycklingben från KFC av fem möjliga.

Betyg: 4/5

John Carter (2012)

Virginia.

Jag tänkte att Andrew Stantons första live action-film John Carter kunde passa en kväll när jag var trött och hängig. Att den kanske kunde vara det där lättsamma äventyret som piggade upp lite. Men ack så fel jag hade. Djävlar vad dålig den var! Jag såg halva filmen först men kunde inte se klart. Det var för dåligt. Såg resten en söndagsmorgon med kaffekoppen i handen.

Andrew Stanton från Pixar. Vad har du gjort? Jag har givetvis inte läst Edgar Rice Burroughs böcker. Det var den gubben som skrev om Tarzan också. Det verkar som att hans böcker om John Carter har en massa fans, jag hoppas att det är av nostalgiska skäl. Fascinerad av filmens uselhet kollade jag några minuter på en bakom-filmen dokumentär och den inleddes med att Stanton och andra pratade om hur mycket de älskade böckerna som barn. Jag får en känsla av att det är den värsta typen av manschauvinistiskt sci-fi-fantasy, den typen av böcker som fick sci-fi att gå från en erkänd litterär genre till trashig pulp fiction, kiosklitteratur.

En anledning till att jag valde att se filmen var huvudrollsinnehavaren Taylor Kitsch, allas vår favorit - 33:an. Jag kan inte bedöma hans insats, då filmen är så undermålig att alla intentioner hos skådespelarna går om intet. Filmens få ok scener är de som utspelas på Jorden, men de är ack så korta. Filmens enda bra scen är en återblick som John Carter har där han minns hur han finner sin döda fru och dotter i ett nedbrunnet hus och den efterföljande begravningen. Men den scenen är kanske två minuter. Filmen är 132 minuter, dvs 130 minuter skräp. Dålig ratio.

Vad är det då som är dåligt med filmen? Allt som sker på Mars är så fånigt, så urbota dumt. Töntigt och fånigt kan vara jättekul och bra, men här verkar det som att de tagit storyn på allvar. Fånigt och töntigt utan humor eller glimten i ögat är allt som oftast vedervärdigt tycker jag. Handlingen är tunnare än vårisen en varm majdag. Personkemin mellan John Carter (Taylor Kitsch) och Dejah Thoris (Lynn Collins) är obefintlig. Lynn Collins må vara bildskön, men het är hon inte. Mitt engagemang för karaktärerna var lika mustigt som en soppa kokad på en spik.

Jag ger John Carter ett för högt betyg med en Jar-Jar Binks av fem möjliga.

Betyg: 1/5