Egentligen skulle Sweet home Alabama kanske inte varit med på Komiska söndagar men den passade helt enkelt då jag i söndags var rejält bakfull efter Buffy 21-år festen. Och i mitt bakfulla tillstånd behövdes något lättsamt och oförargligt. De övriga filmerna från 2002 som jag har spaning på är få och kräver en något högre grad av medvetande när jag tittar. Jag gissade redan före titten att filmen inte skulle vara så jättebra, men hoppet finns ju alltid att bli överraskad. Och skulle filmen komma i närheten av charmen och underhållningsvärdet i Reese Witherspoons film Legally blonde från året före skulle jag bli mycket nöjd. Nu blev så inte fallet, men jaja...
Typ av humor?
Detta är en renodlad romantisk komedi. Och som så många i denna genre är det mer fokus på det romantiska än det humoristiska. En film som denna lever då på sina skådespelares karisma och manus, dialogen mer än handlingen skulle jag vilja säga. Redan nämnda Legally blonde är ett bra exempel på en lyckad film i genren. Där är Reese bedårande charmig och rolig. En annan film som jag tänker på är Doc Hollywood från 1991. Den handlar också om en stroppig storstadsbo som blir nedtagen på jorden av folk på landet med resultatet att allt blir bra och mysigt. Den är najs.
Filmkvalité vs. humorkvalité
Filmen är inte jättebra varken som film betraktat eller för dess humorinnehåll. Den positiva överraskningen var att Patrick Dempsey inte spelade den största manliga huvudrollen vilket jag trott. Den negativa överraskningen var alla klichéer när Mel kom ner till södern från yankee-land uppe i New York. Där fördelarna med den lantliga miljön kändes äkta i Doc Hollywood känns det extremt krystat i Sweet home Alabama. Under vissa delar under första halvan känns det som att filmen är en spoof på filmer som lyfter fram södern som förträfflig men det visade sig att den menade allvar. Min känsla var länge att Mel på riktigt passade mycket bättre i New York och att allt i hålan i Alabama var inskränkt och "red neckigt". Allt som jag trodde var en
Neil Youngsk kritik till stil och åsikter i södern visade sig vara ärligt menat från filmen. Galet, jag väntade dock förgäves på en switch. Är kanske fördärvad av lyxen att sett på mycket av Joss som är en mästare på switchar?
Manus vs. skådespelare
Manus är riktigt uselt och tyvärr var det inte många roliga karaktärer heller. En av de mest kända namnen är Patrick Dempsey, han som kallas "McDreamy" från sin roll som läcker läkare i Grey's anatomy. Jag har inte sett serien men jag antar att många kvinnor tycker att han är sexig... Stämmer det verkligen? Jag har i vilket fall aldrig varit intresserad av honom som skådis. Tycker att han är ganska träig egentligen. Men på tal om sexighet är en mycket sexig kvinnlig skådespelerska med i rollen som kompis till Mel. Rona Mitra är läcker och hon ser ut som att hon vill göra barn mest hela tiden. Kan hon också kallas McDreamy kanske? Annars var Nathan Lee Graham och Ethan Embry de lustigaste skådespelarna. Båda spelade manliga homosexuella vänner till Mel, den ena från modevärlden i New York och den andra fortfarande i garderoben nere i södern. Till sist la jag märke till Candice Bergen som krävande mor till Andrew och demonisk politiker i NYC. Hon passade in i rollen väl.
SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)
En sensmoral: fanns inget vettig sådan i denna film.
Två stereotyper: Filmens två mödrar var båda stereotyper i högsta grad. Mel mor Pearl är den lite hispiga modern som inte vill att hennes dotter ska bli som sig själv (dvs fast i södern). McDreamys moder borgmästare Hennings är den kravställande som inte tycker att Mel är god nog för hennes son, eller hans politiska karriär. Tyvärr gjorde de väldigt lite av Candice Bergen och hennes roll. De hade kunnat göra mer roligt eller intressant av henne.
Tre tropes:
a. tropen från romantiska komedier med flashback till när de var unga eller barn och lovade sig till den andre. En uttjatad trope som inte adderar mycket.
b. självklart har vi tropen med en rik fästman mot en fattig man som tröttande nog givetvis är rik på artistisk talang...
c. känns som att filmen behandlar de två homosexuella männen ganska klichéartat. En trope med den överdrivet extravaganta posören, en annan trope med en "straight gay" med en hemlis som egentligen alla känner till.
Favoritkarakärer?
Gillade mest Tabatha, Bobby Ray och Frederick Montana.
Älskade unga Melanie spelade av Dakota Fanning. Ville se en hel film om henne.
Trivia
Neil Young var mycket kritisk till södern i låtarna Southern Man och Alabama från tidigt 70-tal. Sydstatsbandet Lynard Skynard blev ledsna och arga och skrev försvarslåten Sweet home Alabama som spelas två gånger i denna film. Lyssna på
låten och läs låttext här.
Neil skrev senare i sin biografi något som kan liknas vid en ursäkt eller i alla fall en fredspipa. Han säger att han
"richly deserved the shot Lynyrd Skynyrd gave me with their great record. I don't like my words when I listen to it. They are accusatory and condescending, not fully thought out, and too easy to misconstrue."
Omtittningspotential?
Med den Meg Ryan-frisyren? Njet!
Slutomdöme
Filmen är sannerligen inte bra rent objektivt sett. Men samtidigt har den en mysig stämning och ag gillar miljöerna. Det är som en svagare men varm Woody Allen-film som då skulle utspelats på Manhattan. Miljöerna och några karaktärer som man gillar kommer man en bit med. Carl lyfte klarsynt frågan hur denna relaterar till förra årets Home again? I den filmen spelar Reese Witherspoon åter igen som nyskild och kämpandes med kärlek och annat. Också Home again är svag men jag gillade även dess känsla. Jag såg den som en satir på genren, men det har inte bekräftats. Om den inte är en satir är den alldeles för snäll för min smak. Det är inte exakt samma kritik som Sweet home Alabama alltså. Sweet home Alabama är bara svag som film.
Betyg: 2/5
