Wonder Wheel (2017)

Woody Allen är en produktiv herre med ungefär en film per år. Sedan 1982 har han kommit ut med minst en film per år! Det är inte svårt att då förstå att kvalitén varierar ganska häftigt. Årets film Wonder wheel som också var filmfestivalens avslutningsfilm är den starkaste från honom sedan Midnight in Paris från 2011. Japp, så tycker jag. Det som inledningsvis uppfattas som en dramakomedi är egentligen en dramathriller där de komiska inslagen är glesa. I mina ögon är detta ett mörkt drama om en olyckligt gift och deprimerad kvinna.

Filmen inleds med att berättelsens ciceron Mickey (Justin Timberlake) talar rakt in i kameran och förkunnar att detta är en melodrama med "larger than life"-karaktärer... Och så slängs vi in i nöjesparken på Coney Island under 50-talet. Precis som Mickey berättat är alla karaktärer förstärkta som om det vore teater. Det tar ett tag för mig att ställa in de filmiska receptorerna till denna stil men allt eftersom filmen rullar på desto mer indragen i historien blir jag.



Filmen handlar om trängda och olyckligt gifta Ginny (Kate Winslet), hennes man Humpty (Jim Belushi), hennes son från tidigare äktenskap Richie (Jack Gore), Humptys dotter från tidigare äktenskap Carolina (Juno Temple) och så den levnadsglade livräddaren Mickey. Ginny har en affär med Mickey och börjar fantisera om ett bättre liv där hon kan kasta förklädet från syltan hon serverar på och åptergå till skådespeleriet vid teatern, Carolina är på flykt från maffian och sin make som Humpty hatar, Richie är jävligt jobbig och lider av pyromani, Humpty vill bara ha lugn och ro och Mickey har författardrömmar.

Filmen är fotad och ljussatt på ett otroligt häftigt sätt. Speciellt ljussättningen används för att förstärka känslor hos karaktärerna. Varma orangea färger när de är lyckliga eller förälskade, kalla och gråa när de är ledsna och förtvivlade. Denna effekt tar också en viss tid att vänja sig vid men slutresultatet blir en mycket tydlig känsla i filmen. Den är inte realistisk utan lever sitt liv i en egen bubbla. Åter igen som kan liknas vid bubblan som skapas i teatersammanhang.

Skådespeleriet är ypperligt och Kate Winslet dominerar. Jag undrar stilla om hon varit bättre förr? Jim Belushi har en grund karaktär och det mest intressanta med honom är kanske att han är förvillande lik en något yngre John Goodman. Jag trodde först att det var Goodman som klev in i scenen när vi träffade Humpty för första gången. Också Justin Timberlake är bra, damn, han är riktigt bra och perfekt castad i denna film. Sen gillar jag givetvis Juno Temple också, hon är väl bra i alla filmer? Det känns så även om jag inte sett mer än en handfull. Till sist, vad kan man säga om sonen Ritchie förutom att jag bara ville dränka honom i en regntunna hela filmen igenom? Hans problem med tändstickorna var något form av budskap från Woody, som ett sista förtydligande att familjen inte var lycklig. Killen som spelade honom var antagligen ganska bra med tanke på den avsky som jag kände inför karaktären.

Wonder wheel kändes som en förvrängd verklighet, kanske lika förvrängd som livet inne i en nöjespark är jämfört med det grådaskiga vardagliga diskbänkslivet är utanför. Jag älskar bildspråket och efter ett tag dialogen och karaktärerna också. Jag ger Wonder wheel fyra fisketurer av fem möjliga.

Betyg: 4/5