Permanent (2017)

När det gäller filmer från sektion American Independents på Filmfestivalen så blir jag sällan riktigt besviken. Men eftersom det är så svårt att i förväg gissa sig till vilka de riktiga pärlorna är så brukar jag försöka planera in så många som möjligt, "beat them in numbers" så att säga. Permanent var en av de filmerna från AI-sektionen som jag valde på en ren chansning. Rainn Wilson och Patricia Arquette i rollistan och en film som utspelas under 80-talet räckte för mig.

Jag och Johan S såg filmen på festivalens första dag. Vi hade redan sett del Toro's The shape of water och efter en liten kort promenad ner till Saga inrättade vi oss i gigantiska sal 1. Det var inte många där i publiken men med tanke på den muntra stämningen under hela visningen tyckte nog de flesta att detta var en mysig och underhållande film.



Det är 1982 någonstans i Virginia. Familjen är på dekis, pengarna tryter och relationer knakar. Dottern vill plötsligt permanenta håret för att bli mer intressant. Låt oss säga att håret behövde några veckor på sig att "stilla sig" efter "the perm job". Dottern Aurelie spelas förträffligt av unga nya ansiktet Kira McLean. Vad tänkte föräldrarna på när de gav henne det namnet? På amerikanska uttalas det "orally" vilket de nya klasskompisarna snart inser. Häcklandet har inga gränser. Barn kan vara så elaka.

Mamman Jeanne är kort och tjock och påminner om Dolores Umbridge till kropp men inte till personlighet. Hon är en välmenande mamma som dock känner sig trängd i livet. Som vi alla har hon drömmar och förhoppningar, många som inte slagit in i livet. Hennes man Jim är inte elak egentligen men han är allt annat än observant för Jeannes behov i livet. Jim har förlorat jobbet och han kämpar mot en falnande självkänsla symboliserad av hans flintskallighet. Med en fasansfull tupé försöker han återuppliva ungdomens glansdagar. Och mitt i allt har vi Aurelie. Hon har det inte lätt, men detta är lyckligtvis inte en film som intar offermentatliteten. Aurelie är frejdig på sitt egna sätt. Hon tar inte skit.



Filmen är mysig och ganska rolig titt som tätt. Den är helt klart godkänd men den slår inte igenom taket. Den är kanske lite för försiktig eller så hittade inte Colette Burson den där extra lilla detaljen i handlingen som gör att filmen lyfter. Filmens slutscener är supergulliga och berörande men med lite distans kan man konstatera att den följde den givna mallen för denna typ av underdog-film. Lite för enkelt kan tyckas.

Samtidigt har flera lustiga scener och situationer poppat upp i huvudet på mig sedan jag såg filmen och jag känner att den var riktigt kul. Som andrafilm en vardagskväll under filmfestivalen var den helt ok och den var värd den förlängda tiden nere på stan.

Jag ger Permanent tre afrofrisyer av fem möjliga.

Betyg: 3/5