The Taking of Pelham One Two Three (1974)

Tony Scotts nyinspelning av denna film från 2009 med John Travolta verkade inget bra så den har jag inte sett. Men originalfilmen blev jag sugen på efter de två lyckade filmerna med Bronson. Actionthrillers från 70-talet har ofta en skön stämning och i denna ser vi Walter Matthau i huvudrollen. Den gamle Bondkombatanten Robert Shaw spelar skurken som iscensatt en stöt mot New York City. Shaw och hans tre kumpaner kapar helt enkelt ett tunnelbanetåg och kräver en stor lösensumma från stadens fjantiga borgmästare.




En sak jag gillar med filmen är att man kastas rakt in i handlingen. Ingen tid läggs åt att berätta bakgrundshistorier om vare sig skurkarna eller "de goda". Istället litar filmmakarna på att vi i publiken kan pussla ihop "varför" och "hur". Ibland känns det som att dagens producenter är allt för ängsliga och kräver att allt ska förklaras i detalj.

En annan lite lustig detalj är att det är "Jerry Seinfelds" pappa som spelar en av tunnelbanepoliserna. Kul att se honom lite yngre och i en mer seriös roll. En roll som inte behandlas lika seriöst är den ständigt skrikande koordinatorn för tunnelbanespåren. Han kallar sig railroad master eller något liknande. Han skriker som en förvirrad men likväl stucken gris mest hela tiden. Otroligt irriterande figur. Lyckligtvis får han en åthutning av Matthau till slut.



Filmen är lagom spännande. Det är inte en thriller i världsklass direkt, men den puttrar på lite lagom. Den har en hel del roliga detaljer. En kul scen med japanska kollegor på studiebesök, några roliga karaktärer bland de olyckliga som befinner sig i den kapade vagnen och en del underhållande dialog mellan kaparna. Plus en snubbe som olyckligtvis nyser mest hela tiden.

Filmens styrka är ändock dess tidskänsla. Det känns som ett svunnet och nedgånget New York. Rekommenderas till dem som gillar filmer från mitten av sjuttiotalet. Jag ger The taking of Pelham One two three tre nästan perfekta planer av fem.

Betyg: 3/5