Dunkirk (2017)

En ny film från Christopher Nolan på 70 mm. Klart benen bar oss till biografen, mig och Johan. Nolan är känd från filmer som Inception, Memento och The Dark Knight Rises och vi vet vad vi har oss att vänta. Dunkirk är precis lika briljant rent teknisk som man kunde vänta sig och precis lika kall och opersonlig som man kunde frukta.

Som vanligt verkar Nolan som besatt av tiden och olika tidsperspektiv. Vi får följa tre perspektiv som intrikat vävs ihop och där vi får se samma händelser flera gånger under filmen från de olika perspektiven. Vi hoppar både i tid, rum och perspektiv alltså. Vi har männen på stranden, hoptryckta mellan tyskarnas pansarbeskjutning och vidderna, de våta stora. Vi har den ädle piloten som ser döden i vitögat men likt en kapten från Amerika kastar sig in i farorna utan dödsångest och så har vi den fina lilla historien om en gammal man och havet.



Man rycks med i de mest intensiva scenerna. Fotot av Hoyte Van Hoytema var jättebra och scoren var mer en maffig ljuddesign än musik och det maffiga och höga ljudet gjorde sitt till för att förflytta oss i tid och rum till den lilla franska kustbyn i juni 1940. Med några få undantag är detta en film som intresserar sig av de stora händelserna. Det finns endast några få karaktärer som vi får lära känna närmare, men egentligen är detta inte en sådan film. Jag gillade Kenneth Branaghs skildring av den absurt gentlemannamässiga brittiska amiral, en sådan stereotyp som knappast fanns i verkligheten men som gör sig bra på film. Sen gillade jag Mark Rylance och hans son som gav filmen en gnutta mänsklighet i alla fall.

Nolan är inte känd för att göra filmer med glimten i ögat men här har han lyckats väl med en något bisarr och mycket mörk humor. Jag tänker såklart på den stackars soldaten vi fick följa från första bildrutan som gång på gång försökte lämna stranden men alltid trycktes tillbaka av ett eller annat skäl. Han kämpade hårt och lyckades till slut.



Nolan har på ett imponerande sätt återskapat miljöerna och känslan från stranden, båtarna och i luften. Det verkar som att överlevande från händelsen i mestadels uttryckt bifall. Någon sa att filmen är mer högljudd än vad det var i verkligheten. Detta är filmens styrka, känslan av det är på riktigt.

Under nästan hela filmen köper jag den som en så autentisk beskrivning man rimligen kan begära. Tyvärr krackelerar illusionen i de sista scenerna. Jag gillar inte serietidningshjälteslutet som Tom Hardys pilot får. Han tog flera aktiva beslut att offra sig själv istället för att flyga hem planet och tanka upp. Det beslutet hade varit det rätta, om än inte lika heroiskt, då Storbritannien var i skriande behov av de få flygplan de hade under inledningen av kriget. När Nolan låter piloten flyga omkring utan bränsle fram och tillbaka över stranden tas jag ut ur illusionen filmen försatt mig i. Det kändes onödigt, scenen hade funkat i en annan sorts film, men inte i just denna film som bygger på att vara autentisk.

Dunkirk är inte en film som omedelbart blir en "favvis", den gjorde mig inte så engagerad helt enkelt. Den gör mig snarare mycket imponerad över Nolans hantverk och mästerliga handlag bakom kameran. Och jag gillade den brutna tidslinjen som han jobbade med. Det var coolt.

Jag ger Dunkirk tre Sankt Georgsflaggor av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Om vi har tur:
Har du inte sett den - Johan