Ojojoj vilken dyster film detta var. Eller är det dyster jag menar? Det känns som att dyster inte täcker in hela beskrivningen. Det engelska "bleak" passar bättre. Idag skriver jag om William Friedkins remake på den franska filmen Le salaire de la peur, på engelska The wages of fear, från 1953. Friedkins film som kom ut 1977 mottogs inte så väl av kritikers när den kom ut men den har på senare dagar hyllats som ett mästerverk. Sanningen ligger väl någonstans mitt emellan om jag får säga mitt.
Filmen handlar om fyra män från olika länder som av olika separata anledningar gömmer sig i ett anonymt land i Sydamerika. De tar på sig ett uppdrag att köra två lastbilar fyllda med instabil nitroglycerin genom djungeln mot en stor summa pengar. Enda problemet är att om lasten skakas för mycket smäller dynamiten och männen i lastbilen dör.
Filmen är svettigt nervig och den har en tung stämning rakt igenom. Vi får först fyra korta vinjetter där vi får se varför de fyra männen tvinga fly. Det är sjuttiotal så att det skriker om det och jag påminns om estetiken och de döda och tunna färgerna i en film som The day of the jackal (1973). Under resten av filmen påminns jag mer av Werner Herzogs Fitzcarraldo (1982). Speciellt det fysiska inslaget i filmerna är likartat. Här är det två tunga lastbilar som ska igenom djungel, lera och vingliga träbroar. I Fitzcarraldo är det en hel hjulångare som ska transporteras över ett berg.
De fyra männen dominerar filmen. Alla skådespelare gör ett bra jobb men de två karaktärer jag gillar mest är smågangstern Scanlon (Roy Scheider) och förskingraren Victor (Bruno Cremer). Speciellt Scheider får till den där exceptionellt förvildade blicken några gånger. Männen ställs inför den ena utmaningen efter den andra och deras desperation över att först och främst bara överleva och i andra hand få ut sin lön för mödan så att de kan fly landet kommer fram väl.
En stor styrka med filmen är det grymma soundtracket av tyska syntgruppen Tangerine Dream. Det är så bra att man gärna kan lyssna på det helt stand alone.
Nej, detta är inget mästerverk i mina ögon men den är ändå klart värd att se. Jag ger Sorcerer tre jubileumsklockor av fem möjliga.
Betyg: 3/5
Nähäru! Den gubben går inte! ;-)
SvaraRaderaDet här känns som Friedkin-prettodynga av tråkigaste sort. Hehe...
Men musiken klarar sig med den äran! Det ger jag rullen.
Smaken är som baken... Delad! :-D
RaderaBra musik från de tyska syntarna!
Håller med dig om att det inte är något mästerverk, men inte heller så att den förtjänade den kritik den verkar ha fått när den kom.
SvaraRaderaMusiken av Tangerine Dream är som du säger riktigt vass och det höjer på egen hand (som deras musik i princip alltid gör). Håller även med om att Scheider och Cremer är bäst. Den är riktigt tät ett par gånger, inte minst där på hängbron. Känns väldigt autentiskt och med en tryckt stämning. Sånt man inte ser i dagens filmer (väldigt sällan isf). Sen håller jag med om att det är lite grått och trist med färgerna i många 70-tals filmer. Avslutningsvis, bra jämförelse med Fitzcarraldo där.
Så här skrev jag om Sorcerer senast jag såg den. Stark trea till svag fyra.
Håller med om att stämningen var en styrka hos filmen. Det fanns flera scener där skådespelarna var intressanta att se. Tänker på när Scheider såg helt förvildad ut.
RaderaHoppar över och läser din text nu. :-)