onsdag 22 mars 2017

The Neon Demon (2016)

  
Tillit?

Nicholas Winding Refn är en filmskapare man inte kan lita på. Det står klart för mig efter att jag sett hans senaste film The neon demon. Det är kanske inte en aspekt av filmtittande som diskuteras ofta, men när jag ser en film och en bit in i filmen känner att regissören gör bra val om och om ingen kan jag känna en stor glädje och lycka över den trygghet som infinner sig. Ibland kallar jag sådana filmer för "riktiga film-filmer". Men när det omvända sker blir smärtan stor, Jag brukade gilla Kevin Smiths alster mer eller mindre utan förbehåll. Men det var före hans film Tusk. I den bevisade han att jag inte kunde lita på honom som filmskapare längre. Tilliten hade försvunnit i och med de katastrofala val han gjorde under andra halvan av den filmen. På samma sätt är det nu med Winding Refn...


Var ska jag börja? Detta är den värsta sortens pretto-smörja man kan se på bio. Filmen är yta, yta,yta och innehållet är spekulativt och uselt. Jag brukar bli förtjust över filmer som man får brottas lite med och som det tar ett tag innan man helt får greppet på och förstår. Men detta är inte en sådan film. Under titten satt jag och jämförde den med en psykedelisk film från 1970 av någon LSD-trippande filmmakare. Döm om min förvåning när Winding Refn tackar Alejandro Jodorowsky i eftertexterna till filmen. Spot on.

Filmen handlar om Jesse (Elle Fanning), en ung flicka på rymmen som försöker slå sig in som modell i drömmarnas stad Los Angeles. Hon möter där sliskiga modefotografer, gudalika designers, kyliga modellagenturfolk och andra flickor som hotas att ramla ner från toppen av de yngre och smalare sötnosarna som hela tiden utmanar nedifrån. Filmen ska väl visa vilket hårt liv modellerna har framför sig och vilka risker det för med sig. Vi får också veta av Winding Refn att det inte är bra att vara 13 år och rymma och ta in på sliskiga motell.


Filmens struktur och fokus på snygga bilder stämmer väl in med filmens tematik och budskap, men jag hade hoppats att filmen hade haft något mer intressant att säga. Det känns som att Winding Refn skrapar på ytan av någon intressant och spännande, men det är som att han inte vet hur han ska få ur sig det han vill säga. Den enda figuren i filmen som lockar till lite nyfikenhet är Ruby (Jenna Malone), men den karaktären krossas under Winding Refns absurda konstnärliga ambitioner i en scen i slutet som kan vara en av de mest groteska jag sett på år och dag. Och det, kära vänner, var inte en "bra" grotesk scen, den var bara grotesk för chockeffektens skull. Som om han vet att hans förmåga att skriva bra manus saknas och han känner att han måste göra något annat "over 9000" för att nå fram i mediebruset. Det är den scenen som slutgiltigen informerar mig om att filmen är "anus", och att jag inte kan lita på Winding Refn. Jag behöll tålamodet uppe efter hans tveksamma Only God forgives. Men efter detta är det slut mellan oss. Jag måste ha en gnutta självrespekt kvar! Damn it!

Spegel, spegel på väggen där - säg, vem som skönast i landet är? 

Jag ger The neon demon två speglar av fem möjliga.

Betyg: 2/5


3 kommentarer:

  1. Tvåa ändå. Låter som ett snällare betyg än vad texten först indikerar. ;-)

    Tack för varningen för övrigt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, jag var kanske lite för generös med betyget. Han är dock en kapabel regissör och filmen hade en del spännande koncept. Bara synd att han låter "tåget" spåra ur, så att säga. Den är bättre än en helt menlös film dock.

      Radera
  2. Hehe, kul text. :)

    Jag vet inte om den funkade för mig så bra för att det liksom slog slint i huvudet på mig. Det slog över och blev roligt mitt i all yta och chockeffekter.

    SvaraRadera