fredag 4 oktober 2013

La Grande Illusion (1937)



Humanitarian.






Det är dåligt med krig. Vinnarna lämnar änkor och faderlösa barn efter sig. Förlorarna ruttnar bort i fångläger eller dödas när de försöker fly. Så är det i denna film i alla fall.

La grande illusion handlar om några franska officerare med le lieutenant Maréchal i spetsen i tyska fångläger under inledningen av första världskriget. Som tur var blev denna film bättre mot slutet för den var rejält tråkig i inledningen. Den började påminna mig om Bron över floden Kwai, och det är inte ett bra tecken i min bok. Trist, trist och tråkig. Vi får se hur fångarna äter, gräver flykttunnel och är nyfikna på nyheter från fronten. Trist, trist och tråkigt.

Maréchal droit.
Filmen är nästan två timmar lång och allt som är bra händer under sista halvtimmen. Då sker äntligen något både i handlingen och med karaktärernas relationer och individuella utvecklingar. Det är först när våra hjältar förflyttas till det tyska stenslottet och vi får möta Erich von Stroheim's karaktär La captaine von Rauffenstein som filmen kommer till liv. Före dess var det endast en burlesk cabaret där de franska fångarna dansade can can i kvinnokläder som höjde ögonbrynen på mig. Jag vet inte hur vanligt det var med män i kvinnokläder på 30-talet?

De tyska fångvaktarna behandlar sina kollegor (officerare) från Frankrike, Belgien, England etc med stor respekt. Filmen utspelas under första världskriget då kollegial samhörighet kanske fortfarande existerade? Filmens klart intressantaste karaktär är von Rauffenstein med sin brutna rygg och sorgsna uppsyn. Han och den franske kollegan Boeldieu pratar om en svunnen tid. Var krig bättre förr? Antagligen inte, men det framställs så här. Von Rauffenstein beklagar sig över att även gemene man kunde bli officerare nu för tiden. Och den adlige Boeldieu håller med, för att sedan offra sitt eget liv för dessa gemener.

Erich von Stroheim som von Rauffenstein.
I en modernare film hade det förekommit svek och knivhugg i ryggen, inom grupperingarna och dem emellan. Men här är alla parter schyssta och trevliga. Det är kanske i en sådan miljö som krigets meningslöshet påvisas än tydligare?

Jag föll inte för filmen till den grad som dess berömmelse hade fått mig att hoppas. De scener som stannat kvar hos mig kommer alla från slutet av filmen; Boeldieu's slut, flykten, pausen i de tyska bergen, avskedet och friheten. Filmen har en stark avslutning men ska det räcka för ett toppbetyg? Nej, men godkänt.

Jag ger La grande illusion två humanistiska tankar av fem.

Betyg: 2/5

Detta var minst sagt en intressant film. Kolla nu vad Movies-Noir respektive Jojjenito tyckte om filmen.


4 kommentarer:

  1. För egen del blev det underkänt. Jag tyckte faktiskt filmen inledde ganska lovande och var ett tag och nosade på en stark trea. Men när de började med sin cabaret och det hela inte ledde någonvart, ja då tappade jag intresset. Tyckte inte det blev särskilt mycket bättre när de förflyttades till stenslottet. Inte heller senare i bergen. Den saknade passion och var mest småtråkig rakt igenom.

    Intressant att både du och Jojjenito tyckte den var svagast inledningsvis och bäst sista halvtimmen...

    SvaraRadera
    Svar
    1. För mig låg den länge på en etta! Men med ett gripande slut segade den upp sig till en tvåa.

      Men, bästa filmen från 30-talet hittills! (första också...) :)

      Radera
  2. Ja, vi tycker ju lika om filmen. Jag kände att den istället för att berätta en bra story fokuserade på att få fram ett budskap.

    Intressant det du skriver om hur det hade sett ut i en modernare film. Är det så att vi inte är vana vid stilen i den här gamla filmen, att vi förväntar oss mer intriger osv. Tyskarna ska vara elaka, nån av fångarna ska samarbeta med tyskarna. Fast som sagt filmen fokuserar på budskapet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror mycket ligger i en ovana att se film från denna era i filmhistorien. Men min tes är att då gamla filmer är bra, då är de ruskigt bra. Så det är värt att testa och testa igen... :-)

      Radera