fredag 25 oktober 2013

The Scarlet Pimpernel (1934)



They seek him here, they seek him there,
Those Frenchies seek him everywhere.
Is he in heaven? Or is he in hell?
That damned elusive Pimpernel!


The Scarlet Pimpernel. Är detta en perfekt film? Eller är jag förblindad av nostalgiska känslor när jag ser filmen? Jag såg denna för länge, länge sedan och jag har alltid kommit ihåg den som suverän. Till slut hittade jag den på dvd och jag köpte då utgåvan omgående. Nu har jag tagit tillfället i akt att se om den i det pågående decennier-projektet.

Några år efter den franska revolutionen. Blodet rinner fritt på gatorna i Paris medan aristokratin i England förfärat läser nyheterna och darrar lite med lillfingret när de dricker sitt afternoon tea. Aristokraten Sir Percy Blakeney (Leslie Howard) lever ett dubbelliv. På dagarna är han den modeintresserade gamängen Sir Percy som ingen tar på allvar. På natten är han The Scarlet Pimpernel som räddar franska aristokrater ur bödelns händer. Han är gift med den bedårande Margerite (Merle Oberon), en före detta hyllad fransk skådespelerska. Den stora fienden är Citizen Chauvelin (Raymond Massey) som är sänd till England av Citizen Robespierre som den franska republikens nya ambassadör.


Vilka har rätt? England eller Frankrike. Under filmens gång spelas båda ländernas nationalhymner. Den franska spelas till det barbariska giljotinerandet medan den brittiska spelas när vi ser våra hjältar. I andra filmer må den franska revolutionens söner och döttrar visas upp som hjältar men i denna film är de korrumperade och maktgalna som slaktar kvinnor och barn. Floder av blod till pöbelns jubel. Trots att filmen går i svartvitt ser vi allt det röda, det kletiga. Grevar och baroner motas som boskap mot giljotinen och de små adliga barnen tittar med skräckslagna ögon på när huvudena faller medan de avancerar i kön...

Leslie Howard bär filmen på sina smala axlar. Han är lika suverän som den oförarglige Sir Percy som den stenhårde Scarlet Pimpernel, och det är i växelverkan mellan dessa två roller som hans storhet ligger. Howard går mellan gamängen till den seriöse motståndsmannen i ett ögonblick och jag blir lika imponerad av hans skådespeleri varje gång. Just det faktum att hans alter ego är på allas läppar och hyllas som en hjälte, men att han i sitt officiella jag förlöjligas och hånas är den extra krydda som gör denna hjältesaga ännu bättre. I modern tid prövade Bruce Wayne att spela samma spel som Sir Percy gör här. Publikt sedd rik och loj, men i det dolda en tjänare för det högre syftet. En av många som blivit dragna vid näsan av Sir Percy's skådespeleri är den paddliknande brittiske prinsen. Han är mycket lustig när han vänder sig till Percy för råd om en ny kavaj.

Prince of Wales: Why, damn me, Percy, you're brainless, spineless, useless: But you do know clothes!

Sir Percy och Citizen Chauvelin
Sir Percy misstänker att hans egen fru har förrått några av hans franska vänner och han stone wallar henne under en stor del av filmen. Han är så hård mot henne att det skär in i mitt hjärta, trots att vi från inledningen av filmen vet att han älskar henne...

Lady Marguerite Blakeney: Can't you rise above trivialities for once?
Percy Blakeney: Can't rise above anything more than three syllables, my dear - never could.

Marguerite och Percy, frostigt...
Javisst, filmen har en hög halt romantik. Men den är också riktigt spännande. Katt och råtta-leken mellan Sir Percy och Citizen Chauvelin når sin höjdpunkt på en stor bal i slutet av filmen där spioneri och förräderi serveras till konjaken. En av filmens höjdpunkter utspelas i biblioteket vid midnatt.

Filmen består av en för mig perfekt blandning av drama, spänning, humor och romantik. Leslie Howard är sagolik i rollen som den mångfacetterade Sir Percy. Jag blev än en gång översköljd av varma känslor för filmen, historien, karaktärerna, den torra humorn och ENGLAND! Filmen är nog perfekt ändå. Jo, så är det.

Jag ger The Scarlet Pimpernel fem lösnäsor av fem möjliga.

Betyg: 5/5


Jag tror att The Scarlet Pimpernel och hans mannar har försökt rädda Movies-Noir och Jojjenito från en plötslig död i giljotinen. Hoppa över och kolla om de kom fram till tryggheten i England med huvudena på plats.

Stenhård
Not 1: Filmen bygger på en pjäs från 1903 skriven av Baronessan Orczy. Den har filmatiserats många gånger, bland annat med Anthony Andrews respektive Richard E. Grant i rollen som Sir Percy. Jag har dock valt att inte kolla in dem eftersom jag tycker att Leslie Howard gör rollen till fulländning och jag vill inte att en mer fånig tolkning skulle förstöra bilden av karaktären som jag har i huvudet.

Not 2: Min dvd-utgåva såg snygg ut på utsidan men ljud- och bildkvalitén var under all kritik. Man får kanske låtsas att den bleka bilden och det skrapiga ljudet passar in i en gammal film som denna? Jag skulle gärna se en renare version.

8 kommentarer:

  1. Åh, jag har också ljuva minnen av Leslie Howard. Men ditt omdöme om köpeversionen låter inte så roligt -- man kanske borde satsa på BR? Eller blir det kanske bara tydligare skrap då?

    SvaraRadera
    Svar
    1. En restaurerad version på BR vore sagolikt. En snabb sökning på amazon verkar tyda på att någon sådan finns ej... Attans.

      Radera
  2. Härligt med en femma! Jag kan fullt förstå att du gillar filmen mycket, speciellt när det ligger nostalgiska element i leken. Jag tyckte den var mysig och klart trevlig, men det var lite teatraliskt på sina håll. Jag gillade alla karaktärer och "leken" mellan dem där Sir Percy hela tiden låg steget före.

    Helt klart glad att ha sett den, så tack för tipset/valet :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du är så välkommen. Jag var glad över att återse filmen efter så många år och positivt överraskad över att den klarade testet. Så himla många filmer man såg för länge sedan är ju inte alls bra då de ses om nu för tiden. Överraskningen kanske förstärkte betyget ett aning, men jag tycker att Leslie Howards insats är väl värd det.

      Radera
  3. Kul att filmen levde upp till sitt rykte. :)

    Hmm, det där röda och kletiga du skriver om kände jag inte tyvärr. Kändes mer som fars trots att det var huvuden som kapades. Hmm, märkligt.

    Håller med om balen, spänningen och biblioteket. Scenen med lappen var spännande den med. Fasiken också, hur kunde jag hamna på en tvåa. Nå, det var helt enkelt så jag upplevde filmen när jag sett den. Nu tänker jag liksom bara på höjdpunkterna.

    Var det bara jag som tyckte medborgare Chauvelin var lik Alex Schulman?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag levde mig kanske in mer i scenen från det franska fängelset med alla kvinnor och barn? De kammade håret på ett barn. Sådana scener griper alltid tag i mig. Som om de ville vara fina när de skulle vallas ut på gården...

      Jo, din tvåa var ganska absurd, men du kanske ser om filmen en vacker dag och höjer betyget ett snäpp eller två. Vem vet?

      Betygen på våra bloggar är vad de är. En känsla som man fick när man såg filmen. Det är det som är så bra och intressant med att läsa era andras bloggar. Vore inte kul om alla skrev lika och "den rätta åsikten". Som vi snackade om igår efter filmen...

      Tänkte inte på likheten men du har säkert rätt om du såg den.

      Radera