lördag 19 oktober 2013

The Thin Man (1934)



Nick Charles: I'm a hero. I was shot twice in the Tribune.
Nora Charles: I read where you were shot 5 times in the tabloids.
Nick Charles: It's not true. He didn't come anywhere near my tabloids.


Den store Frans var på besök förra helgen. Docent Niklasson dök också upp förresten, men Frans redan på fredagen och på sagda kväll tänkte vi ta oss an en film för mitt Decennier-projekt. Jag föreslog den romantiska komedin It happened one night med Clark Gable och Claudette Colbert. Men det tog inte en lång stund innan vi båda upptäckte att filmen var rutten. Sablans vilken trist och träig huvudperson. Bläh. Vi bytte film och jag kastade in en annan komedi, The thin man. Nu trodde jag att det var den film som jag senare identifierade som My man Godfrey, men, men, nu blev det film med William Powell och Myrna Loy. Detta visste jag inte då, men nu vet jag vilka som var huvudpersonerna i filmen.

Nora, Asta och Charles
Det tog nämligen ett tag för mig att förstå att våra hjältar faktiskt var det lustiga och till synes ständigt berusade paret Nick och Nora Charles. Nick är en före detta polis som gift sig rikt med sin Nora och de glider omkring på olika cocktail-partyn och lever ett sötebrödsliv. I inledningen av filmen trodde jag att den handlade om vetenskapsmannen Wynant och hans familj; dotter med fästman, son, före detta fru och hennes nye, nuvarande flickvän samt hans advokat. Betänk här att jag inte har koll på vilka som var de mest kända skådespelarna på 30-talet. Om jag ser en modern film kan jag ju ofta gissa vem som är huvudperson om de heter saker som Bruce Willis eller Julia Roberts...

Men nej, filmens huvudkaraktär är alltså inte vetenskapsmannen. Han försvinner illa kvickt och filmen utvecklar sig till en klassisk "vem har gjort det"-mordgåta, där en efter en blir dödade och där alla andra är mer eller mindre misstänkta. I filmen förekommer också en del skurkar och en enveten polisman. Allt under humoristiska toner. Jag gillar sånt.

Efter knock-out:en
The thin man var nämligen en riktigt kul film. Jag älskade Charles och Nora. Vilka mustiga karaktärer! Och de hade en fantastisk personkemi mellan sig. De spelar ett jämlikt par där båda parter ger och tar gliringar likväl som kärleksbetyg. Kvinnan är inte bara ett kuttersmycke utan en helt egen person. Det var mycket uppfriskande att se.

Av oklar anledning trodde publiken och kanske filmbolaget att det var Charles som var "the thin man". Visserligen är han lång, smal och man, men han pratar om den försvunne Wynant som "the thin man". Men i vilket fall fick denna film hela fem uppföljare med Powell och Loy i huvudrollerna och alla de filmerna heter något med "thin man" så jag antar att filmbolaget tog benämningen och sprang med den...

Martinis!
The thin man är regisserad av W. S. Van Dyke och han har gjort ett riktigt bra jobb. Jag fick vibbar om mästaren Hicthcock. En lekfull Hicth som i A lady vanishes till exempel. Själva mysteriet påminde mig mer om Agatha Cristie och hennes Hercule Poirot. I slutet samlas till och med alla på en middag och en av gästerna är den skyldige. Och precis som Poirot kunde Charles på ett mästrande men mästerligt sätt avslöja den olycklige. Cahrles är nästan brittisk i sin torra humor av och till.

Nick Charles: The murderer is right in this room. Sitting at this table. You may serve the fish.

Jag har under detta projekt gjort några upptäckter. Charlie Chaplins briljans är en av dem. Denna film är en annan. Humorn, glimten i ögat och dialogen mellan Charles och Nora var så vederkvickande att jag gärna skulle spendera lite mer tid med dem. Jag ska nog ta och kolla vidare på deras filmer. Och då hoppas jag på än mer drickande...

Jag ger The thin man fyra knock-outs av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Samma dag i en annan del av Stockholm publicerar Movies-Noir sina tankar om ännu en beröring av Lubitsch...

6 kommentarer:

  1. Jättekul att du gillade den! Jag har inte sett den på år och dar så minns inte exakt, men vet att jag också gillade Charles och Nora (och hunden, väl?). Detta är en klassiker värd namnet och blandar humor med mordgåta på ett smart sätt. Har sett någon av uppföljarna, men de kom inte upp i samma fina klass. Kanske beror på vilken man ser iofs.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hoppas att uppföljarna om inte är lika bra i alla fall har samma sköna stämning mellan Charles och Nora. Ska ge någon av dem chansen i alla fall...

      Jovisst, hunden var väl kul. Eller? Jag tänkte inte så mycket på den, men den var med mest hela tiden.

      Radera
  2. Alldeles oavsett betyg skulle jag kunna tänka mig att se den här enbart tack vare den charmiga foxterriern :) Dags för ny genre -- foxterrierfilm?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehe, den är charmig och heter Asta.

      Jag visste inte att du hade denna fetisch! ;-)

      Radera
    2. Som fd foxterrierägare (förvisso släthårig, men ändå) måste man vara lojal mot sin ras. Du skriver på kontrakt när du köper jycken ;)

      Radera
    3. Självklart! Jag kom inte ihåg att du haft en foxterrier. För visst måste väl det diskuterats på någon av alla träffarna?

      Och då har du ännu en anledning att se filmen, oavsett betyg! Just do it! :-)

      Radera