fredag 18 oktober 2013

Das Testament Des Dr Mabuse (1933)











Det enda jag kände till om Das testament des Dr. Mabuse var att den var gjord av den tyske mästaren Fritz Lang. När den så dök upp på både min och Movie-Noir's listor över tänkbara filmer att ta med från 30-talet blev den ett självklart val som tredje gemensamma filmen från detta decennium.

imdb står det att filmen är en crime/fantasy/horror vilket låter ganska exalterande. Det visar sig snart att detta är något av en uppföljare till Lang's föregående film M. Båda filmerna handlar om polisutredningar med den jovialiske och rundhyllte inspektör Lohmann i spetsen. Vad trevligt att återigen få träffa Lohmann! Som tidigare spelas han av Otto Wernicke. Han påminner lite till utseende om engelske Inspector Morse, men mer fyllig. 

Inspektor Lohmann
Den gode Dr Mabuse spelas av Rudolf Klein-Rogge som spelade den galne vetenskapsmannen Rotwang i Metropolis. Crazy. Type casted?

Das testament des Dr. Mabuse har en ganska cool handling. Dr Mabuse sitter inspärrad på ett sinnessjukhus, men trots det verkar det som att han samtidigt styr och ställer bland de kriminella gängen i stan. Lohmann och hans poliser utreder ett försvinnande och snart några mord och de finner fler och fler konstigheter. Håller den galne Dr. Mabuse på att skapa ett kriminellt imperium vars enda syfte är att skapa kaos och lidande? En av Lohmanns tidigare anställda har försökt avslöja Mabuse men efter ett möte med någon (kan det vara doktorn) drabbas bundsförvanten av galenskap som resulterade i att han också kastas in i dårhuset.

Dr. Mabuse
Jag kan tänka mig att filmen uppfattades spännade och till och med skräckinjagande. Den är suggestiv i sina partier och Lang lyckas skapa scener där Mabuse vålnad går omkring som ett spöke. Han måste ha dubbelexponerat filmen på något märkligt sätt och specialeffekterna är ganska bra än idag (om man har låga förväntningar).

Dr. Mabuse i annan skepnad
Stilen och känslan, ja till och med vissa miljöer är identiska de ur filmen M. Det är ett Tyskland från tidigt trettiotal som är intressant att se. Kläder, möbler och bilar, allt är kul att se. I en av filmhistoriens första ordentliga biljakter får vi blanda annat en tydlig produktplacering då Mercedes-märket ligger i bild i flera minuter.

Mercan! Ser du?
Vad som skiljer Das testament des Dr. Mabuse från M är att här finns det med en ljuv kärlekshistoria, den mellan Kent och Lilli. Den bjuder på söta känslor som gör att domedagskänslan från M tynar lite. Det blir inte så sabla ödsligt bland känslorna. Båda filmerna har ganska abrupta slut, som väl antagligen får betraktas som lyckliga slut. Lang var mest intresserad av att berätta storyn och sedan var det bra med det. Inget daltande med karaktärerna i avslutande scener som kan vara lite mer vanligt nu för tiden.

Filmen är helt ok, men den lyfter inte helt för mig. Jag blir mer förstrött intresserad än hänförd. Kriminalgåtan kanske påminner något om ett mysterium som den gamle Sherlock skulle kunnat tampats med. Sidohandlingen med Kent och Lilli var smågullig. Det var en bra scen när de är fångade i ett rum som snart ska sprängas. Spänningen! Den olidliga spänningen!

Lilli och Kent
Nej, filmens behållning var nog ändå Inspektor Lohmann. En kul scen är när han ligger och sover och hans assisten kommer in för att väcka honom. Tala om en morgontrött polismästare. Det första han vill ha då han gäspat stort, rufsat sig i håret och vältrat sig ur sängen är en cigarr. Stenhård!

Jag tyckte att den var ganska bra, men inte super. I slutändan verkar Lang lägga mer fokus på stämning och handling än karaktärer eller dialog. De förstnämnda är helt ok, de senare är icke fullt utvecklade. Denna film är dock strået vassare än M, med ett bättre mysterium, mera av Lohmann och en bondskt galen super-skurk i Dr. Mabuse.

Das testament des Dr. Mabuse får tre hypnotiseringar av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Kolla nu vad biträdande inspektör Movies-Noir fått fram under hans förhör med den misstänkte.
Och sen kan vi se vad juniorutredare Jojjenito hittat för några ledtrådar i fallet.



6 kommentarer:

  1. Haha, gillade din avslutning där när du lämnade över till mig och Jojjenito ;)

    Men du, vi tycker väldigt lika om denna. Lohmann var största behållningen, filmen var ganska bra, men inte superbra. Däremot minns jag M som bättre än denna. Fast det var länge, länge sen jag såg den...

    SvaraRadera
    Svar
    1. LOL, man försöker roa sig...

      Jag tyckte denna var mer lekfull än M. Samt att det var kul att återse Lohmann. Och även om Peter Lorre var stark i rollen som mördaren i M var en galen Dr Mabuse snäppet intressantare som skurk. En skurk som i en Bond-film! :-)

      Radera
    2. Sant, tänkte faktiskt också lite på Bond där med Dr. Mabuse (fast utan vissa övernaturliga inslag då). Själva konceptet tyckte jag funkade och det var skönt att Lohmann bidrog med lite mer humor. Filmen har egentligen det mesta, men når inte ända fram ändå.

      Radera
    3. Nej, den når inte riktigt ända fram. Men mycket kul att ha sett några av Lang till slut. Helt plötsligt har jag sett tre av hans filmer! :-D

      Radera
  2. Haha, jag antar att det inte är några tveksamheter om vem som är senior huvudutredare? ;)

    Jag är med dig och M-N, charmig och intressant men inte direkt så att man blir bergtagen. Däremot blev jag överraskad av hur förhållandevis fräsch själva plotten kändes. Redan här fanns ju många klassiska egenskaper för kriminalfilmer. Vill jag minnas att jag tyckte i alla fall...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller helt med om att plotten är mycket aptitlig. Den höll hög klass. Men filmen saknar något för att nå högre. Den saknar en närvaro eller intensitet, tror jag. Men ganska njutbar ändå.

      Radera