Das Testament Des Dr Mabuse (1933)

Det enda jag kände till om Das testament des Dr. Mabuse var att den var gjord av den tyske mästaren Fritz Lang. När den så dök upp på både min och Movie-Noir's listor över tänkbara filmer att ta med från 30-talet blev den ett självklart val som tredje gemensamma filmen från detta decennium.

På imdb står det att filmen är en crime/fantasy/horror vilket låter ganska exalterande. Det visar sig snart att detta är något av en uppföljare till Lang's föregående film M. Båda filmerna handlar om polisutredningar med den jovialiske och rundhyllte inspektör Lohmann i spetsen. Vad trevligt att återigen få träffa Lohmann! Som tidigare spelas han av Otto Wernicke. Han påminner lite till utseende om engelske Inspector Morse, men mer fyllig. 

Inspektor Lohmann

Den gode Dr Mabuse spelas av Rudolf Klein-Rogge som spelade den galne vetenskapsmannen Rotwang i Metropolis. Crazy. Type casted?

Das testament des Dr. Mabuse har en ganska cool handling. Dr Mabuse sitter inspärrad på ett sinnessjukhus, men trots det verkar det som att han samtidigt styr och ställer bland de kriminella gängen i stan. Lohmann och hans poliser utreder ett försvinnande och snart några mord och de finner fler och fler konstigheter. Håller den galne Dr. Mabuse på att skapa ett kriminellt imperium vars enda syfte är att skapa kaos och lidande? En av Lohmanns tidigare anställda har försökt avslöja Mabuse men efter ett möte med någon (kan det vara doktorn) drabbas bundsförvanten av galenskap som resulterade i att han också kastas in i dårhuset.

Dr. Mabuse

Jag kan tänka mig att filmen uppfattades spännade och till och med skräckinjagande. Den är suggestiv i sina partier och Lang lyckas skapa scener där Mabuse vålnad går omkring som ett spöke. Han måste ha dubbelexponerat filmen på något märkligt sätt och specialeffekterna är ganska bra än idag (om man har låga förväntningar).

Dr. Mabuse i annan skepnad

Stilen och känslan, ja till och med vissa miljöer är identiska de ur filmen M. Det är ett Tyskland från tidigt trettiotal som är intressant att se. Kläder, möbler och bilar, allt är kul att se. I en av filmhistoriens första ordentliga biljakter får vi blanda annat en tydlig produktplacering då Mercedes-märket ligger i bild i flera minuter.

Mercan! Ser du?

Vad som skiljer Das testament des Dr. Mabuse från M är att här finns det med en ljuv kärlekshistoria, den mellan Kent och Lilli. Den bjuder på söta känslor som gör att domedagskänslan från M tynar lite. Det blir inte så sabla ödsligt bland känslorna. Båda filmerna har ganska abrupta slut, som väl antagligen får betraktas som lyckliga slut. Lang var mest intresserad av att berätta storyn och sedan var det bra med det. Inget daltande med karaktärerna i avslutande scener som kan vara lite mer vanligt nu för tiden.

Filmen är helt ok, men den lyfter inte helt för mig. Jag blir mer förstrött intresserad än hänförd. Kriminalgåtan kanske påminner något om ett mysterium som den gamle Sherlock skulle kunnat tampats med. Sidohandlingen med Kent och Lilli var smågullig. Det var en bra scen när de är fångade i ett rum som snart ska sprängas. Spänningen! Den olidliga spänningen!

Lilli och Kent

Nej, filmens behållning var nog ändå Inspektor Lohmann. En kul scen är när han ligger och sover och hans assisten kommer in för att väcka honom. Tala om en morgontrött polismästare. Det första han vill ha då han gäspat stort, rufsat sig i håret och vältrat sig ur sängen är en cigarr. Stenhård!

Jag tyckte att den var ganska bra, men inte super. I slutändan verkar Lang lägga mer fokus på stämning och handling än karaktärer eller dialog. De förstnämnda är helt ok, de senare är icke fullt utvecklade. Denna film är dock strået vassare än M, med ett bättre mysterium, mera av Lohmann och en bondskt galen super-skurk i Dr. Mabuse.

Das testament des Dr. Mabuse får tre hypnotiseringar av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Kolla nu vad biträdande inspektör Movies-Noir fått fram under hans förhör med den misstänkte.
Och sen kan vi se vad juniorutredare Jojjenito hittat för några ledtrådar i fallet.

M (1931)

 

Johan skrev lite om sin upplevelse med La grande illusion. Han hade satt sig ner och tittat på den utan att veta någonting om filmen. Jag har tagit mig an de flesta av filmerna i projektet på samma sätt än så länge. Jag hoppas varje gång att jag ska sugas in i filmen och bli hänförd. Nu har jag dock sett tre filmer i rad från 30-talet som jag inte alls fattat storheten i. Jag hade kanske för stora förhoppningar på dessa filmer efter den stora framgången med 20-talsfilmerna där nästan alla på ett eller annat sätt överraskade mig positivt? Dessutom är de flesta filmerna i detta projekt taggade som klassikers i det allmänna filmmedvetandet. Klart att förväntningarna är höga.

M var lyckligvis den bästa av de tre första 30-talsfilmerna, men jag var länge mycket frågande till vad det var jag såg. Lang var tydligen motståndare till ljudfilmen, talkies. Men efter ett drygt års uppehåll med filmskapande blev M hans första talkie. Den behandlar två för tiden aktuella frågor. Just runt 1929-30 terroriserade en barnamördare den tyska staden Stuttgart. Inspirerad av de händelserna handlar Lang's film om en pedofil som har ihjäl barn samt polisens jakt på honom. En annan viktig vinkling är allmänhetens reaktioner och frågan om vigilanter, dvs medborgare som tar lagen i egna händer och straffar kriminella utanför samhällets struktur.

Att detta var en tidig talkie syntes tydligt. Filmen har ingen score, ingen musik alltså. Dessutom är den ljudlös i flera scener, som om Lang inte klarat av eller brytt sig om att lägga in bakgrundsljud från trafiken, fotsteg eller liknande. Jag störde mig inte på det ojämna ljudet, men det var en intressant iakttagelse tyckte jag.

Filmen är ganska brutal i sin handling, även om man inte får se någon av brotten i bild. Men bilderna på små flickor i sjuårsåldern som lockas med godis eller leksaker och leds bort av den onde mannen är tuffa nog. Jag antar att filmen i sig var bra för att "utbilda" föräldrar om att barnen inte får följa med den okände mannen... Nu för tiden tror jag att barn i den åldern vet detta.

Österrikaren Peter Lorre spelar den psykopatiske barnamördaren. Väldigt bra. Han är helt klart filmens behållning om vi tittar till skådespelarinsatserna. Hans ögon, oj, mycket intressant ansikte. Han spelar Hans Beckert, en man med en svart demon inom sig, en dark passenger som tvingar honom att döda. Herr Beckert erkänner i filmens bästa scen att han inte kan sluta döda och att han hemsöks av offrens och deras mödrars demoner. Han jagas av demonerna dag och natt och får frid endast när han dödar. Han dödar för att få frid men skapar då ännu en demon som hemsöker honom. En omöjlig spiral... Beckert är som Dexter Morgan fast ond!

Efter jag sett filmen började jag lyssna på kommentarspåret på Criterion Collection-utgåvan och det verkade som en intressant lyssning. Två filmteoretiker pratade om Fritz Lang och hans film. De grottar ner sig i symboliken, klockan, skuggorna, osv. Men det var torrt och lite trist. Jag stängde av efter en kort stund.

Vad tyckte jag då? Jo men, jag är absolut glad att jag tog mig tid att se filmen. Det är kanske den film från 30-talet som jag flest gånger gått och tänkt att jag "borde" se någon gång. Men jag tycker bara att den var helt ok, inget mer. Vissa scener i filmen var bra och den tog sig mot slutet. Det är den bästa av de tre först sedda från 30-talet, även om  konkurrensen inte varit så hård än så länge. Vi får hoppas på bättre tur nästa helg!

Jag ger M två förtvivlade mödrar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Movies-Noir har studerat ett annat monster för denna söndags blogginlägg.

I mars 2023 såg jag om filmen och gav den då betyget 3/5 mest på grund av den starka inledningen och det starka slutet. Jag och Måns pratade om filmen i Shinypodden Filmskolan.

Metropolis (1927)

The mediator between head and hands must be the heart.

Den mest givna filmen som jag ville se från 20-talet var Fritz Lang's Metropolis. Jag vet inte vilken av alla versioner som finns på dvd som är den som man borde se, men jag valde den långa versionen där man försökt återskapa originalversionen. Filmen klockar nu in på cirka 2,5 timmar. Detta skulle vara en av de mest inflytelserika och ikoniska sf-filmerna. Vad tyckte jag då om detta? Wow, jag älskar den. Den känns helt självklar i ett filmbibliotek.

Redan tidigt i filmen när den futuristiska staden Metropolis visas upp ser vi arkitektur som så ofantligt påminner om den i Blade runner. Eller är det tvärtom?? LOL.

Metropolis

Blade runner

Filmen handlar om kampen mellan den rike industrimannen Joh Fredersen och proletariatet som arbetar i hans fabriker under staden. De olyckliga arbetarna söker tröst och ledning hos den fromma Maria. Joh Fredersen's grymma plan går ut på att lura pöbeln med en ond robot-Maria skapad av den galne vetenskapsmannen Rotwang. Hans plan riskeras dock då hans egen son Freder med hjärtat på rätt ställe kommer arbetarna till undsättning. 

Freder

Joh och Rotwang med robot-Marias innandöme i bakgrunden

Filmen är fantastiskt imponerande. Scenografi och uppbyggda miljöer är en fröjd för ögat. Allt från de rikas exesser uppe i Metropolis till arbetarnas umbäranden i fabrikerna. De håller igång en stor maskin som driver hela staden. Filen innehåller flera psykedeliska scener där arbetarna kämpar mot maskinen, den onda guden, Moloch.

 

Filmens har flera intressanta karaktärer. Joh Fredersen spelas mycket bra av Alfred Abel. Han är den onda men han framställs inte som super evil, mer som kallhamrad och oberörd över andras lidande. Hans son Freder står för samvetet och hjärtat i filmen. Han springer mycket i filmen. Han springer på ett roligt sätt. Maria spelas förträffligt av Birgitte Helm. Den riktiga Maria är en vänlig själ och därmed helt ointressant för mig. Men robot-Maria är mycket underhållande. Som ond robot en ikonisk antagonist som återkommer i sf-film efter sf-film. Jag är glad att jag fått möta en av de första som fanns på film. Kanske den allra första till och med?

Robot-Maria

Robot-Maria lyckas elda upp arbetarna till ett förvirrat uppror till takterna av Marseljäsen. I sin iver till revolution förstör de dock maskinen och åsamkar en översvämning så att alla deras egna barn riskerar gå under. En intressant liten detalj i handlingen. Det är bara Freders heroiska insats som räddar barnen.

Arbetarna på väg in till nästa 12-timmarspass

Definitionen av ett dåligt jobb?

Miljöerna i Metropolis påminner mig mycket av vissa av Isaac Asimov's böcker. Många moderna sf-filmer har uppenbarligen lånat av Metropolis med Blade runner, Dark City och Star Wars som några exempel.

Metropolis

Blade runner

Över 25.000 statister användes i filmen. 500 undernärda barn användes i översvämmningsscenen. Filmprojektet är majestätiskt. På något sätt känns det naturligt att denna film kommer från Tyskland pre-WWII.

Metropolis var en av Adolf Hitler's favoritfilmer enligt imdb. Vidare finner man denna lilla trivia:

Much to Fritz Lang's dismay, Adolph Hitler and Joseph Goebbels were big fans of the film. Goebbels met with Lang and told him that he could be made an honorary Aryan despite his Jewish background. Goebbels told him "Mr Lang, we decide who is Jewish and who is not". Lang left for Paris that very night.

Rotwang's hem, gammeadags i allt det moderna. Varför?

The mediator between head and hands must be the heart.

Jag är lycklig över att ha sett denna sf-klassiker. Filmen var lång men intressant hela tiden. en ovanlig känsla infann sig när jag såg filmen. Det påminde mer om upplevelsen av att läsa en bok. Konstig känsla.

Jag ger Metropolis fyra mekaniska händer av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Detta är ett inlägg i projektet Decennier. Hoppa över och kolla vad Movies-Noir har tittat på. Jag tror bestämt att han sett en annan tysk film från 20-talet.

Han har skrivit om Metropolis också.