First Aid Kit - Cirkus, Stockholm (2012)

First Aid Kit, Cirkus, Stockholm, söndagen den 28:e oktober 2012

När vi gick mot konserten begrundade Lars-Ola den kommande upplevelsen. Kommer konserten överträffa förväntningarna, eller kommer den bli en besvikelse, eller kommer den bara bli "sisådär"? Vi hade verkligen ingen aning. Vi hade inte ens några förväntningar på förväntningarna. Desto fler konserter man har sett genom åren, desto svårare blir det att "drabbas" av ett framträdande som man gjorde när man var yngre och mer lättpåverkad. Det var länge sedan jag fick rysningar på armarna. Svar: Roger Waters The Wall på Globen häromåret.

Men ack, livet är för härligt. Det går att överraskas! Vilken höjdarkonsert gott folk. First Aid Kit skulle egentligen inte kunna existera. Det är ju helt absurt. De spelar den mest underbara country jag hört på länge, länge, alltid. De ser inte ut som ärrade gamla män med livserfarenhet i överflöd från Nashville eller västra Texas. De ser inte heller ut som tjejerna som prisas på Country Music Awards. Men First Aid Kit existerar. De är klädda i färgglada kläder, den ena i en svart klänning med en lång väst i klara (!) färger i rött och guld. Den andra i en guld-grön byxdress som tagen från Twiggys sextiotal. De existerar och det ska vi vara tacksamma för.

Systrarna gör allt man kan göra trots, eller är det på grund av, små medel. Längst fram står lillasyster Klara med gitarr och hon sjunger lead voice. Till vänster står storasyster Johanna och gungar bakom sin synth, hon sjunger med. Ofta är de helt ensamma på scen, ibland är trummisen med. Ibland är en fjärde musiker med, också han trummis. Det är helt crazy för det låter helt perfekt, det är så det ska vara. Trummorna är i de bästa partierna riktigt tunga och de skulle gärna fått vara ännu tyngre. Jag har kanske blivit så präglad av Lykke's konserter att jag alltid vill hänföras av trummor nu för tiden?

De spelar ca 75 minuter men det kändes som att de höll på längre för det var så intensivt hela tiden. Jag och L-O stod långt fram. Jag fotograferade med min mobil och bilderna blev helt ok tycker jag.

Som tredje låt kom en av mina favoriter Hard believer från första skivan. Klara tillägnade den till Richard Dawkins och jag kunde bara jubla och le med hela ansiktet. Här ett klipp av låten live med en liten intervju före: Hard believer.

Tre sånger senare plockade Johanna upp ett instrument som jag inte har en aning om vad det är. Hon kramade det ömt och spelade på strängar och tangenter. Klaras sång var förtvivlande bra i New year's eve.

Direkt efter den upplevelsen drog Klara ut sladden ur gitarren och de båda gick fram till scenkanten och sjöng Ghost Town helt urpluggat. Vi som stod långt fram fick se dem på ännu närmare håll. Jag antar att de som stod längre bak också fick se dem på närmare håll. Klara och Johanna sjöng lika vackert som killen bredvid mig sjöng dåligt. Uppmana inte pöbeln i publiken att sjunga med i ett sådant framförande! Ghost Town i Boston i våras.

Sen kom de igång med lite "ösigare" låtar. En av låtarna som passade bra med två trummor var den nya låten Wolf. En annan av konsertens höjdpunkter var deras cover av Fever Ray's When I grow up. Otroligt bra.

De sjunger väldigt synkat, och de sjunger för fulla lungor. Det är så skönt att höra. De går verkligen "all in" och jag låter sången strömma in i huvudet. Det är jakten på magiska ögonblick som gör alla mindre bra livekonserter värda, det gäller att söka upplevelser här i livet. Små som stora upplevelser. Igår var upplevelsen av "main event"-ordningen. Mot slutet av showen slängde de in sina hittar, Emmylou, The lion's roar, I met up with the king med Klaras brutna röst som är så underbar i slutet av den låten.

Som extranummer körde de Simon & Garfunkels America, The New Jersey Turnpike! Den ösiga Sailor song där det helt plötsligt blev till en head banging-fest. Som sista låt körde de nya skivans avslutning, den Dixie Chicks inspirerade King of the world och åtminstone jag blev lite överraskad då Howlin' Pelle Almqvist äntrade scenen och sjöng den sista versen som ska sjungas av en karl.

Efter konserten dök systrarna upp och signerade skivor, t-shirts, vinyler och annat. Älskvärt.

Jag fick kärlek av systrarna på mer än ett sätt denna kväll. Tack för en höjdarkonsert. Vi ses igen!

Så här tror jag att setlistan var men det är helt inofficiellt och allt annat än konfirmerat:

In the morning
Blue
Hard believer
Our own pretty ways
Marianne's son
This old routine
New Year's Eve
Ghost Town
To a poet
Wolf
When I grow up
Emmylou
I met up with the king
The lion's roar
---
America
Sailor song
King of the world