Tommy (2014)

När kommer Tommy?

Månadens filmspanarträff gick av stapeln i lördags. Jimmy från Except Fear valde film denna gång och det blev den svenska thrillern Tommy. Jag har kluvna känslor inför svenska filmer. De två senaste riktigt bra är Låt den rätte komma in från 2008, och förra årets Hotell. Alltså hela fem år emellan de senaste två topparna. Därför var inte förhoppningarna så högt ställda inför denna film.

Efter visningen gick hela gänget ut och åt mat och skrålade i vinglasen och whisky till kaffet. Kvällen var speciell för mig för jag hade tillfrågats att hoppa in som ställis för Erik för ett avsnitt av filmpodden Har du inte sett den?. Det var fjärde gången jag var gäst hos Markus och killarna. Som vanligt är det jättekul att delta i poddningen samtidigt som en lätt nervositet infinner sig. Denna gång tänkte jag smörja tungan med en pinne till kaffet, men jag tror att den mest låste in en del filmnamn i hjärnan som behövts under inspelning. Aaron Sorkin, för bövelen!

Jag och Markus pratade igenom Tommy ordentligt i vår långa konversation som ni kan avnjuta via det poddlyssnarprogram ni själv valt så detta blogginlägg blir dels en länkning till sagda poddavsnitt, dels en repetition och sammanfattning av vad jag tycker om filmen. Har du inte sett den?-avsnittet som jag deltog i hittar du här.

Tommy har ett koncept som till en början verkar hyfsat intressant. Den spänner verkligen bågen, och det ska filmmakarna ha cred för, men tyvärr lyckas de inte speciellt väl. Det jag ofta tycker är kasst i svenska filmer är en svag dialog och teatraliska skådespelarinsatser. Här kan man fråga sig varför det inte finns en filmskådespelarskola på samma nivå som DI i Sverige?

Både dialog och skådespelarprestationer är dock faktiskt helt ok i denna film. Jag var speciellt nyfiken på sångerskans Lykke Li's insats i filmen. Hon spelar huvudpersonens lillasyster som är en ganska stor roll. Lykke klarar sig mycket bra, hon sticker inte alls ut på ett negativt sätt. Tyvärr såg jag för lite av den persona som jag sett på live-scenen de tre gånger jag sett henna uppträda. Men det är väl egentligen bara ett tecken på att hon är duktig som skådespelerska.

Nej, det stora problemen som denna film lider av är strukturen, "look and feel" samt vanvettigt stora logiska luckor i handlingen. Om vi börjar med "look and feel". Jag förstår inte varför svenska filmer måste se så gråa, skitiga och sunkiga ut. Det är som att filmmakarna vill visa den råa verkligheten och att det kan endast göras med dystra kamerasvepningar över höghusen i förorterna. Som en kontrast till snyggare film kan detta funka, lite då och då, men i Sverige är detta normen. Överraskningen är inte längre att ge oss det skitiga, överraskningen skulle vara en svensk filmmakare som vågade göra en film lite mer glassig. Men jag antar att de är för rädda, de graviterar mot "den sanna vägen". För att få produktionsstöd får man väl inte avvika från den svenska socialrealistiska gråa verkligheten som frodas i var och varannan polisfilm som går på TV4 på söndagskvällarna?

Strukturen... Jag hade hellre sett att denna thriller behandlades som en "simpel thriller". Gärna med en twist på slutet. Istället bygger de upp en spänning runt denna "Tommy". Alla råbusarna är jätterädda för Tommy och huvudpersonen Estelle utnyttjar det till fullo. För mig var det en rejäl besvikelse, lite av en pyspunka, när vi aldrig fick möta denna bad ass. Jag tror mig förstå filmmakarnas tanke, att denna MacGuffin kan bli ett verktyg för att få fram det drama som var deras huvudsakliga intresse. Men detta är inte en superdjup filosofisk film. För mig erbjuder den inget mer än en ordinär thriller och då förväntar jag mig en mycket bättre andra halva av filmen. Med tanke på att filmen har några grovt brutala scener (en avrättning och en tortyrscen med unhappy ending) borde den naturligtvis avslutas med ett våldsamt och spektakulärt slut. Detta fick vi inte alls.

Till sist finns det så många logiska luckor i denna film att man knappt kan ta den på allvar. Varför tog Estelle med sig askan till Sverige om nu hela hennes "play" bygger på att ingen ska få veta huruvida Tommy lever eller ej? Det första som händer är ju helt självklart just det som händer, polisen får tag på askan...

Nåväl, för en fylligare och fullare diskussion om Tommy, serien True Detective, Charlie Wilson's war, Enchanted, Hannah takes the stairs samt Doubt får du gå till podden och lyssna på avsnittet.

Jag ger Tommy två svaga "Keyser Söze" av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Mina tidigare inhopp som gäst i podden Har du inte sett den?:
1. Vi snackar heistfilmer.
2. Vi snackar andra dagen på Malmö Filmdagar 2013.
3. Vi snackar Her.

Men vad tyckte de övriga filmspanarna som har orkat plita ner sina tankar om filmen i fråga Tommy? Kolla här:
Har du inte sett den? (Markus poddar med mig som veckans gäst)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm
Har du inte sett den? (Johans blogginlägg)
Except Fear

Hannah Takes The Stairs (2007)

Hannah: You look for me. You look for my eyes. You look to make me laugh.

Några lösryckta scener jag kommer ihåg från Hannah takes the stairs:

• Hannah ligger i sängen och äter stora isbitar samtidigt som hon gör slut med sin kille Mike
• Hannah fikar med en flirt och leker med två magnetiska kulor, hon styr den ena kulan på kinden med den hon har i munnen. 
• Den konstiga killen som pratar i mobiltelefonen liggandes på trottoaren, till synes utanför filmmanus.   
• Hannah och Matt sitter nakna i badkaret och spelar trumpet.

Hannah takes the stairs är en extrem lågbudget, galen American independent och en av de första inom mumble core-genren. Dialogen är mestadels improviserad, trivian säger "Shot without a script". Den är inspelad hemma hos de som gjort filmen känns det som. Regissören Joe Swanberg och casten har skrivit manus on the fly som det verkar. Swanberg gjorde den hyllade Drinking buddies förra året (en bättre film för övrigt, mer vuxen).

Vi får följa Hannah som har ett praktikantjobb som manusförfattare på en tv-station. Egentligen händer inte så mycket i filmen. Istället har den en skön stämning, en quirky dialog och en massa bisarra scener. Filmen är som en lillasyster till 2013 års Frances Ha. Men denna har mycket lägre "production value" samt är tunnare i fler avseenden. Den är som ett provskott inför vad som komma skulle.

Greta Gerwig spelar huvudrollen i Hannah takes the stairs, precis som i Frances Ha, och jag misstänker att hon i princip helt själv skapat båda karaktärerna då de påminner mycket om varandra. Båda funderar på vad de vill göra i livet och båda funderar på relationer. Frances beskrev kärlek på ett otroligt bra sätt men jag har glömt citatet. Det var något om att möta blicken från sin själsfrände i ett fullsatt rum och tänka samma sak eller något sådant. Hannah gör detsamma i denna film då hon pratar om hur Matt söker hennes ögon och söker få henne att skratta. Fint beskrivet av något så verkligt och vanligt. Det kan kännas så sant i all sin banalitet.

Det är inte så svårt att söka hennes ögon då de i princip är filmen huvudrollsinnehavare. Greta har fascinerande och förhäxande ögon. Så vackra att man skulle vilja förlora sig i dem.

Det borde kanske inte vara så anmärkningsvärt... Men jag la självklart märke till att Greta var spritt språngande naken i tre scener i filmen, dvs en scen per pojkvän hon avverkar under filmens korta speltid. Och då pratar vi inte bara tutte utan hela faderullan, punani och allt. Också en av av de manliga skådespelarna var spritt språngandes, det var då de satt i badkaret och spelade trumpet, så en viss jämställdhet finns där. Jag funderade lite på varför de gjorde så där, speciellt Greta. Hon var ju i högsta grad involverad i skapandeprocessen så det kan inte varit förtäckt tvång. Kände hon att hon ville visa hur seriöst hon kände inför projektet? Eller var det för simpel publicitet och för att sälja biobiljetter? Filmen har en mycket intim ton och nästan alla scener utspelas i sovrum eller andra trånga, små rum så nakenscenerna känns naturliga, men det är ändå värt att notera.

Vad har vi på titeln då? Hannah takes the stairs? Det syns inte till några trappor i hela filmen. Nej, det handlar nog om att Hannah inte tar den lätta vägen, hissen, hon gnetar på i trapporna istället... Hur det sedan översätts till filmens handling är upp till åskådaren, men jag tolkar det som att det har att göra med hennes flackande med nya pojkvänner hela tiden. Hon är en drömmare och hon blir lätt uttråkad med nuvarande kille då vardagen gör sig påmind och hon ser hans skavanker och brister, medan nya flirtar alltid är spännande och fulla av potential. Men i slutändan blir det jobbigt för henne, precis som det kan bli om man går i trapporna ända upp till översta våningen i huset...

Jag gillar denna typ av film och detta är ett bra försök och en bra introduktion till mumble core, men den är inte lika fyllig som en film som Frances Ha.

Jag premierar dock modet och nya grepp inom en genre som jag redan gillar så jag ger Hannah takes the stairs en fyra! Wow, vilket högt betyg!

Betyg: 4/5 

PS, jag kan ha sagt något annat betyg på podden... Oklart då det blev både öl, vin och whisky under kvällen.

Enchanted (2007)

Prince Edward: I don't know what melodramatic means...

Vissa filmälskare menar på att Amy Adams mest gör romantiska komedier. Det kan förefalla lite underligt med tanke på att hon spelat i filmer som The Master, American hustle, Doubt, Sunshine cleaning och Charlie Wilson's war bland mycket annat. Är det kanske denna film som ligger till grund för missuppfattningen om miss Adams och romantiska komedier. Enchanted är i vilket fall en sådan. Och en väldans bra sådan. Den är romantisk, fast inte så mycket, men den har desto mer av komedi i sig. Det romantiska är mellan Adams och träbocken Patrick Dempsey. Jag följer inte Grey's Anatomy men kallas han inte för McDreamy från den serien? Sällan har jag skådat en tråkigare "love interest" i en film som aspirerar på romantikinnehåll. Vad håller ni på med kvinnfolk? McDreamy? Han? Ofattbart. Skärpning! Annars tappar ni all trovärdighet...

Komedin i denna film är däremot drömlikt och sagolikt. Enchanted är en otroligt festlig komedi om en prinsessa (ja just det Fiffi!) som förflyttas från sitt sagoland och blir förvisad till ett New York anno 2007 med allt vad det innebär. Prinsessan Giselle (Amy Adams), är van med att kärlek vid första ögonkastet och evig kärlek och en allt annat som gäller i sagornas värld. I den riktiga världen skiljer sig äkta makar till och med. Och det med hjälp av ivriga skilsmässoadvokater. Giselle's reaktion när hon får höra att ett par ska skiljas och att det är för alltid ser hon bestört ut och börjar helt sonika gråta. Otroligt lustig scen och den scenen är inte den enda som driver med alla överdrivna koncept som kommer från Disneys sagor om prinsessor. Giselle behöver en ny klänning. Vad göra? Jo, klippa ut tyg från gardinerna och sy en klänning åt sig själv med hjälp av de lokala duvorna, råttorna och kackerlackorna. Ännu en festlig scen bland många många andra.

Jag hade sett lite av slutet av denna film på tv någon gång. Nu satt jag mig ner och såg hela från början till slut. Detta är en sprudlande härlig och glad film. Den är fantastiskt underhållande och klart omtittningsbar. Alla utom Patrick Dempsey är bra, han är verkligen svintrist. Amy Adams bär filmen på sina axlar med en briljant tajming, en kristallklar ärlighet gentemot rollen och till det några sångnummer! Birollerna fylls på ett förträffligt sätt av Susan Sarandon som den elaka drottningen, James Marsden som den hysteriskt roliga prinsen som bara uttrycker sig melodramatiskt (vad det nu betyder ;-)...) samt Timothy Spall  som spelar Wormtail i Harry Potter-filmerna och som här spelar i princip samma roll.

Detta är en film för er som gillade The princess bride eller Stardust. Jag kan rekommendera denna förtrollade film å det skarpaste och ger Giselle och Enchanted fyra förgiftade äpplen av fem.

Betyg: 4/5 

Grace Is Gone (2007)

Stanley Phillips: Mission accomplished.

En av de filmer jag var allra mest sugen på inför mitt minimaraton över 2007:or var detta delikata drama med John Cusack i huvudrollen. Grace is gone behandlar vad som händer när mamman i en helt vanlig familj dödas i tjänstgöring i Irak. Mycket starka känslor förväntades och jag var nyfiken på skådespelarprestationer, både hos Cusack och hos de två flickorna. Det är ju mer vanligt att papporna åker iväg och potentiellt dödas så filmen är lite intressant med avseende på de ombytta könsrollerna. Hey, pk! Eller?

Min kompis Frasse hade för några år sedan en John Cusack-månad då han såg en Cusackfilm per dag i en dryg månad och detta var Cusack's bästa skådespelarinsats av alla, japp ALLA. Med min gamla man crush på Cusack i bagaget var jag givetvis mycket sugen.

Cusack's Stanley Phillips har två döttrar på 8 och 12 år. Filmen utspelas de två-tre efterföljande dagarna efter Stanley fått det så fruktade besöket till familjens lilla villa. Två stränga militärer ringer på dörren och framför budskapet och tackar å presidenten och nationens vägnar. Scenen när Cusack sätter sig i fåtöljen direkt efter han fått budskapet var nog det starkaste jag sett med den gode John. Filmljudet låter som i en tunnel och jag har för mig att man får känslan av att han får svindel. Frasse har helt rätt, detta var en mycket bra film om man ser till Cusack's skådespeleri.

Stan klarar inte av att berätta för döttrarna om vad som hänt deras mor så istället tar han med dem på en road trip till yngsta dotterns favoritnöjespark ända borta i Florida. Till slut faller dock fasaden och det oundvikliga måste ske. Filmen är känslosam, to say the least. Men jag hade hellre sett mer fördjupning. Nu blir det lite för lite av de känslostormar som jag förväntat mig. Hur reagerade döttrarna på lite längre sikt och hur klarade han av hela situationen? Jag hade önskat en lite längre film. Nu tog det slut efter ca 85 minuter precis efter han berättat för döttrarna. Det var bra men ofullständigt.

Barnskådespelarna är helt ok. Den äldre dottern är orolig och inlyssnande, den yngre är sprallig och lyckligt ovetande av den konstiga stämningen i bilen. På resan stannar de på ett motell och vid motellets swimming pool ligger en kvinna på en solstol med ryggen åt kameran. Hon är med i mindre än fem sekunder, kameran sveper bara förbi. Kvinnan spelades av Marisa Tomei såg jag i eftertexterna och på imdb... Konstigt tyckte jag, så känd men att man inte fick se henne. Bortklippta scener undrar man då.

Allt som allt en stark om än kort film. Jag ger Grace is gone tre starka känslor av sorg av fem möjliga.

Betyg: 3+/5

True Detective - Season 1 (2014)

Martin: You wonder ever if you're a bad man?
Rust: No I don't wonder Marty. The world needs bad men. We keep the other bad men from the door.

Oh yeah, awesome! Detta är så bra! Ibland kommer det en film, en bok eller en tv-serie som ändrar på allt, en game change hel enkelt. Nu har en sådan tv-serie kommit och segrat. True detective. Fasen vad bra den är!

Jag tycker att det varit en trend en längre tid att tv-serier närmat sig långfilmer i form och uttryck. Bättre koncept, manus, regissörer och skådespelare figurerar i tv-serier nu för tiden. Kanaler som HBO, Showtime och nyligen Netflix har gjort denna utveckling möjlig. True detective's första säsong är mer som en lång film uppdelad på åtta entimmesbitar än en traditionell serie där man kan missa ett avsnitt eller två och ändå hänga med i handlingen.

True detective är ett polisthrillerdrama och vid en jämförelse slår den nog allt jag sett tidigare i genren, inklusive klassiska thrillers som Seven, När lammen tystnar och förra årets Prisoners. Allt från fotot och scenografi till skådisar, manus och regi är i samma klass som eller bättre än de "seriösa" filmerna. Det görs med precision och excellens i True Detective. Denna serie kan på många sätt jämföras i stil med vår svenska Millenium-trilogin, men True detective är otroligt mycket bättre. Oceaner bättre.

Här kommer en spoilerfri sektion där jag tar upp några av de saker som är så bra med serien. Jag antar att du känner till grundelementen i serien; Delstatsdetektiverna Marty Hart (Woody Harrelson) och Rusty Cohle (Matthew McConaughey) jobbar med ett mordfall 1995, har en incident år 2002 vilket leder till att båda lämnar polisyrket. Nutid utspelas år 2012 då två andra poliser från Rust och Marty's gamla organisation intervjuar dem om vad som hände 1995 respektive 2002.

Jag älskar strukturen på serien. I de första fem avsnitten beskrivs historien via återblickar som vi får se under intervjuerna. Eftersom vi vet att Marty och Rust lämnat polisen och har civila jobb år 2012 blir de inledande avsnitten som att lägga ett pussel. Vi får också reda på tämligen direkt att de fångade mördaren redan 1995. Spänningen vad som pågår och hur allt hänger ihop är så djäkla tät. Inledningen på serien är sanslöst bra och det kulminerar i och med femte avsnittet. De tre sista avsnitten utspelas i "nutiden" efter intervjuerna och då vet vi inget om vad som komma skall. Vi har inte längre kolla på var karaktärerna kommer hamna. Jag gillar det skarpt att seriemakarna väljer att ändra på konceptet mitt i serien. Det blir som två delar och jag gillar båda.

Seriens styrka är dess skådespelare som är fantastiska. Woody Harrelson gör ett bra jobb, men seriens stjärna är Matthew McConaughey i rollen som Rust Cohle, kanske tv-serievärldens bästa karaktär alla kategorier. Rust Cohle är helt enkelt bad-ass.Det är också så snyggt hur de jobbat med karaktärernas åldrande. Det är ju 17 år mellan 1995 och 2012 och även om Rust har en ny frisyr så syns denna tid mest på hans kroppshållning och hur sliten han är i allmänhet. Han ser helt enkelt fårad ut i ansikte och lekamen. Seriemakarna har lyckligtvis valt att inte använda proteser eller smink för att visa på vilket år som en scen utspelas in (1995, 2002 eller 2012). Rust börjar som en vass och "fräsch" ung detektiv 1995, till en luttrad och något desillusionerad veteran 2002, till en nedgången lodis år 2012.

Slutet av serien är otroligt spännande och slår motsvarande scener i När lammen tystnar eller The shining (enligt åsikt i en tv-krönika jag läste). Jag frågade Fiffi om det var lika spännande som i moderna skräckisarna som Sinister och hon menade att detta var mer spännande. Jag satt som stelfrusen i filmrummet under andra halvan av sista avsnittet så jag kunde lätt tro på henne om det.

Men det var inte slut efter den spännande scenen. Nedan följer några tankar om slutet-slutet vilka då givetvis per definition blir spoilers. Vänligen läs inte texten nedan om du inte sett serien än.

Spoiler alert.

Ok, "True detective"? Varför singularis? Är namnet på serien mer generellt för att lämna utrymme för framtiden, eller ska man läsa in att bara en av de två poliserna är en "riktig detektiv"? Om det är det senare måste skaparen väl ändå tänka på Rust. Han var den som såg mönstret, han gav sig aldrig och fortsatte utreda morden långt efter han till och med lämnat polisen. Rust Cohle, a "True detective".

Slutet, slutet, slutet... Jag hade kanske kunnat tycka att det varit än bättre om en speciell karaktär faktiskt fått sätta livet till. Det hade gjort serien så otroligt mörk och det var det som jag önskade i ögonblicket. Men med lite eftertanke tycker jag nog att det slut som nu blev var ännu bättre. Under hela serien har Rust stått för den realistiska, ateistiska och pessimistiska livssynen. Marty har varit en lögnare och bedragit sin fru, men han har ändå stått för sans, sunt förnuft och den traditionellt religiösa mannen. I slutscenen har de helt bytt roller. Rust får via sin nära döden-upplevelse en religiös touch. Och Marty framför väldigt bittra åsikter om samtidens elände. Han verkar inte ens tro på att de någonsin kunde kommit åt högdjuren i sekten. Han var mycket negativ. Istället är Rust den mer positiva nästan, som om han blivit lite omvandlad av erfarenheterna. Eller är det bara så att en stor sten lyfts från hans axlar? Hans avslutande ord värmde och slutet var ändå ljuvligt med en fördjupad "bromance" dem emellan som pricken över i:et.

Rust: Once there was only dark. If you ask me, the light's winning.

Betyg: 5/5

PS, sitter du och undrar över Rusts filosofi...?

Rustin Cohle: I'd consider myself a realist, alright? But in philosophical terms I'm what's called a pessimist... I think human consciousness is a tragic misstep in evolution. We became too self-aware. Nature created an aspect of nature separate from itself - we are creatures that should not exist by natural law... We are things that labor under the illusion of having a self, that accretion of sensory experience and feelings, programmed with total assurance that we are each somebody, when in fact everbody's nobody... I think the honorable thing for our species to do is to deny our programming. Stop reproducing, walk hand in hand into extinction - one last midnight, brothers and sisters opting out of a raw deal.

Shotgun Stories (2007)

Jeff Nichols är en ung och extremt intressant skrivare och regissör. Med filmer som Take shelter (5/5) och Mud (4/5) som andra och tredje film kan man inte kalla honom annat. Men redan 2007 släppte han sin första film, Shotgun stories. Detta var en av de filmer jag vill ge chansen inför min årsbästalista för 2007.

Shotgun stories är som en yngre bror till Take shelter och framför allt Mud. Gillar man dem är sannolikheten att man gillar denna hög. Michael Shannon spelar huvudrollen precis som han gjorde i Take shelter. Shotgun stories är en ganska dyster historia där två brödragrupper är i konflikt med varandra. De är alla halvbröder med samma far, olika mödrar.

Shannon spelar Son Hayes, storebror i en skara om tre bröder där pappan övergav dem när de var små. Son och hans två bröder, Boy och Kid, ligger i fejd med sina halvbröder som vuxit upp i pappans nya, rika, familj. Vid pappans begravning tar Son till orda och håller ett kort men kärnfullt anförande som inte faller i god jord hos halvbröderna.

Filmen utspelas i white trash miljö från sydöstra Arkansas. Filmen är otroligt stämningsfull och ljuvligt långsam. Fokus ligger på konflikten och hur de olika karaktärerna reagerar inför den, speciellt Son, Boy och Kid. Spänningen i filmen stegras allt eftersom, men det är inte fokus på våldet. Nichols verkar mer intresserad av vad som händer i de lugna stunderna mellan våldsutbrotten och den rädsla som byggs upp inom grupperingarna.

Efter att nu ha sett Nichols alla tre filmer skulle jag vilja påstå att den sinnesstämning han är mest intresserad av är just rädsla. Han är också en modern mästare på att göra stämningsfulla filmer, ofta en tät obehaglig stämning.

Skådespelarna i Nichols filmer är som alltid utsökta. Han är både bra på att casta rätt skådespelare och sedan regissera dem. I Shotgun stories står Michael Shannon ut i den för övrigt duktiga skaran av för mig tämligen okända skådisar.

Shotgun stories är en perfekt film att se ensam mitt i natten. Utan andra intryck färdas man mentalt till staden där de bor. Man kan nästan känna vägdammet i näsan efter en het dag. Det är inte en speciellt lycklig film.

Jag ger Shotgun stories fyra vendettor av fem möjliga.

Betyg: 4/5  

King Of California (2007)

Charlie: In questions of science, the analysis of 1000 is not worth the humble reasoning of a single individual! Galileo.

Denna film tänkte jag se redan på 2007 års Filmfestival men den fick inte plats i mitt schema. Jag tror att min gode vän Frasse någon gång nämnde att den var en skön film. Jag kan ha fått den indikationen från någon blogg nära mig också. I vilket fall gav jag den en chans nu. Den var faktiskt första film ut till och med. Detta är en liten, liten, fin, fin film. Den målas med ytterst små penseldrag, inga överdrifter här inte. Evan Rachel Wood spelar den tonåriga Miranda som växt upp med sin psykiskt instabile far. Mamman drog åt fanders när flickan var ung och har inte synts till på ett tag. Pappan Charlie spelas av en skäggprydd Michael Douglas.

Snyggt skägg!

Filmer om psykisk ohälsa och hur det påverkar människor runt omkring är lika känsliga och fragila som människorna de berättar om. Det är lätt att det blir melodrama eller för konstgjort och overkligt. Andra filmer från Filmfestivalen som behandlat psykisk eller fysisk sjukdom som jag sett är Smart people, 50/50, The Sessions och Adam. De är alla sköna filmer och några är riktigt bra. King of California är också en bra film även om den kanske ger en lite mer junior än senior känsla, i filmsammanhang. Detta är regissören Mike Cahill's första och hittills enda film. Den lovade gott och han skulle säkert kunna göra en än bättre film nästa gång.

Personligen höll det inte riktig ända hem för mig trots allt. Evan Rachel Wood är en av de där "kalla skådespelarna" som jag så ofta har lite svårt med. Hon underspelar sin Miranda något våldsamt, inga tonårsutbrtt här inte, bara ledsna ögon. Michael Douglas är däremot mer varm än kall men även han underspelar så gott det går när man spelar en manodepressiv överintelligent fånge i ett för litet liv.

Filmen bjuder på en angenäm resa i det lilla California, långt från de stora kända städerna och gatorna. Och den har ett starkt slut. Jag var mycket nöjd över filmen, men den är inte topplistevärdig.

Jag ger King of California tre drömmar om ett annat liv av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Filmspanarna Tema #18: Överdrifter

Månadens filmspanartema blev alltså Överdrifter. Utan att överdriva lät det som ett kul tema. Jag började fundera på en lista som vanligt, och hur jag skulle formera den. Men hur jag än vände och vred på frågeställningen var det om och om igen en film och en speciell skådespelare som mina tankar drogs till, likt en stålkula som rullar i ett stuprör mot avloppshålet.

A number one! You're the Duke. You're the Duke.

Jag insåg snart att detta var väldens mest perfekta ögonblick att återse en av de allra första barnförbjudna filmerna jag såg på bio. Jag skulle se om Flykten från New York, eller Escape from New York som den också kan kallas.

USA's president kraschlandar på Manhattan som gjorts om till ett livstidsfängelse i en nära framtid och hjälten Snake Plissken skickas in för att hämta ut presidenten. Donald Pleasence spelar Herr President med ett briljant överspel. Speciellt de avslutande scenerna när presidenten skjuter ihjäl The Duke of New York, A-Number-1, the Big Man har etsat sig in i mitt minne som det ultimata överspelet alla kategorier.

Jag såg filmen i helgen som gick och det är ta mig tusan världens bästa film alla kategorier. Den höll väldigt bra trots att jag förväntat mig att sitta och klia mig i skägget över pinsamheterna. Visst jag har extremt mycket nostalgiska känslor runt denna film. Flykten från New York och The Road warrior var länge de två bästa filmerna jag någonsin sett.

Mr President

Men faktum är att filmen håller än idag. Redan under förtexterna fick jag gåshud då den underbara filmmusiken sätter igång. John Carpenter är en allkonstnär och han har skrivit filmmusiken. Är detta filmhistoriens bästa film score? Ja, det är det! Utan tvekan.

Actionscenerna är bäst i hela världen. Filmen är spännande och actionfylld, men den är inte sönderklippt som så många filmer är i dagens MTV-era. I denna film tillåts scenerna andas och ta form och åskådaren hinner ta in stämning, spänning och karaktärer. Scenen då Snake slåss i en boxningsring mot den starke mannen är ett bra exempel på en scen som får andas och växa.

"Help"

En film kan inte vara speciellt bra utan bra karaktärer och Flykten från New York har filmhistoriens bästa galleri av dem. Samt Hollywoods skådespelarelit som spelar dessa guldkaraktärer. Vad sägs om Kurt Russel, Harry Dean Stanton, Lee Van Cleef, Donald Pleasence, Isaac Hayes och Ernest Borgnine? Hey, classic line up.

Snake Plissken är den coolaste hjälten som visat sig på duken. Precis som Max säger han inte så mycket men det han säger gäller! Scenerna mellan Snake och Hauk (Van Cleef) är monumentala. Inne på Manhattan kryllar det av lustiga karaktärer. Denna film toppar till och med Blade Runner, The warriors och Aliens när det gäller bifigurer och där är den väsande och ormlike Romero A Number One.

Romero

Flykten från New York är helt enkelt en perfekt film. Inget går att förbättra. Det var därför jag valde den för just detta tema!

Jag tippar att du nu vill springa ut och skjuta dig själv i benet med ett armborst så att du kan halta lika coolt som Snake, men ta istället och kolla in vad de övriga filmspanarna har hittat på för bidrag till temat:

Except fear
Fiffis Filmtajm
Filmparadiset
Flmr
Har du inte sett den?
Jojjenito - om film
Rörliga bilder och tryckta ord