söndag 7 september 2014

Paper Moon (1973)



Addie Loggins: I want my two hundred dollars!

Det jag mest kände till om Paper Moon var att far och dotter Ryan och Tatum O'Neil spelar mot varandra i denna film. Tatum var 10 när hon spelade in filmen och hon än idag den yngsta skådespelaren som vunnit en oscar. Hon vann bästa kvinnliga biroll även om hon i mina ögon är huvudrollsinnehavare i filmen. Jag vet att en del av mina filmbloggsvänner har ett agg mot barn på film, men jag är helt neutral. Är de, barnen, dåliga ska de ha ris, är de bra ska de ha ros. Ett exempel för det förstnämnda är Hostage, det andra alternativet är In America. Ris respektive ros.

Addie: I want my 200 dollars!

Tatum O'Neill. Wow, hon är brutalt bra i denna film. Det är inte en barnskådespelarprestation hon gör, det är en skådespelarprestation punkt. Hon gör ta mig attans hela filmen. I de inledande minuterna är hon mycket passiv och jag undrar om hon verkligen är så bra som jag hört innan. Man vet ju aldrig med folks åsikter. Detta Decennierprojekt har ju dolt både fågel och fisk i sitt sköte. Långt från alla filmer är så bra som jag hoppats på, och filmvalen bygger ju på input från andra...

Men sedan kommer "I want my 200 dollars"-scenen och det är bara så djävla bra. Hon är stenhård.


Ryan O'Neill spelar Moses Pray, en småfifflare i amerikanska södern under tidigt 30-tal. Det är förbudstider och general depression. Vi möter honom när han oannonserad dyker upp på begravningen för en ung kvinna. På begravningen träffar han kvinnans nioåriga dotter Addie, spelade av Tatum O'Neill. Det framgår att Moses haft ett förhållande med Addies mamma och både flickan och vi i publiken undrar om han kan vara henne far. Hon har ju hans kind! Moses går motvilligt med på att köra Addie till hennes moster som bor i en annan delstat. Addie frågar gång efter annan om Moses är hennes far.

Moses Pray: I know a woman who looks like a bullfrog but that don't mean she's the damn thing's mother.


Filmen är otroligt bra! Den är rolig, jag skrattade högt fast tyst flera gånger då jag såg filmen på tåget ner till Malmö. Den är dramatisk och spännande i partier. Men framför allt är den inte så lite känslosam utan att bli smörig eller kletig. En solklar favorit bland sjuttiotalsfilmerna i detta projekt.

Det är framför allt dynamiken mellan Ryan och Tatum som är filmens behållning. Ryans Moses är den vuxne och han tror för det mesta att han bestämmer, men inte enligt Addie. Nej, det är hon som styr det mesta av den oväntade duons framfart i småbyarna. Moses kör småskaliga bedrägerier. Han har en favorit där han besöker hem där mannen i huset nyligen dött (han läser lokaltidningarnas dödsannonser). Framme hos änkan berättar han att maken har beställt en bibel med hennes namn ingraverat och att den döde maken beställt "the deluxe edition". Änkorna blir så glada att de gärna betalar 8 dollars. Detta är en ganska trevlig scam. Vid sidan av att han blåser änkan på lite pengar så får hon faktiskt ett snällt minne från sin döde man vare sig han ville det eller ej.

Moses Pray: I got scruples too, you know. You know what that is? Scruples?
Addie Loggins: No, I don't know what it is, but if you got 'em, it's a sure bet they belong to somebody else!


Addie rör dock om i grytan. Hon visar upp stora skills inom hustleriet (ärvda?). Med Addie som innovatör men också ofta som rekvisita drar duon in en massa mer pengar. Men med mer pengar kommer större affärer och större risker. Och givetvis kan inte allt gå bra. Filmen är som sagt spännande mot slutet. Det är lite svårt att gissa under filmens gång hur det skulle sluta och jag var på helspänn framåt slutet.

"The 20 dollars bill" scam.

Peter Bogdanovic har lyckats bra med regin. Filmen har ett härligt flow. Den sackar kanske lite i mitten när Addie konspirerar mot Moses nya "flickvän", men alla scener där Moses och Addie är ensamma är guld värt. Miljöerna är klanderfria och feelingen för tidseran är perfekt. Även om filmen utspelas under depressionen handlar den inte om depressionen specifikt. Denna historia skulle kunna utspelas under 40- eller 50-talen utan problem. Jag har ingen speciellt förutfattad mening om filmer som utspelar sig under depressionen, om någon kan jag kanske vara vagt skeptiskt till dem, men denna var ett lyckopiller. Lycko? Ja, då menar jag för att det är en så underbar FILM, även om handlingen i sig också är häli.

Fripp funderar: Varför filmen heter Paper moon har jag ingen aning. Filmplanschen är från en scen i filmen, men Moses och Addie tog aldrig fotot ihop. Addies besvikelse gjorde den till en av filmens sorgligaste scener. Jag har inte läst på om filmen på nätet, finns säkert svar där ute någonstans.



Jag ger Paper Moon fyra obesvarade frågor av fem möjliga.

Betyg: 4+/5 

Läs också Roger Ebert text om Paper Moon.



lördag 6 september 2014

Zabriskie Point (1970)



Zabriskie Point är en revulotionär kärlekshistoria i psykadelins och absurdismens tecken.

Jag måste erkänna att den enda anledningen jag ville se Antonioni's Zabriskie Point var för att det gamla favoritbandet Pink Floyd har gjort filmmusiken till filmen. Jag har sett skivan i Pinkans discography så länge att jag bara måste se filmen också kände jag.


Vad filmen skulle handla om hade jag inte en aning om. Det var något flum av något slag. Man vill ju undvika att bli allt för spoilad så jag hade väl inte letat efter filmens handling så speciellt engagerat heller. Under filmens inledning blir jag inte besviken över flummigheten. Den inleds med några ganska ostrukturerade scener från en spirande studentrevolution någonstans i Kalifornien. Det är i slutet av sextiotalet och ekona av fyra döda i Ohio ekar fortfarande. Vita och svarta studenter avser gå ihop och strejka samt samlas runt det gemensamma hatet för "the pigs" och "the man".



Efter ett tag utkristalliserar sig två frontfigurer i filmen. Dels ynglingen Mark (Mark Frechette) som inte vill inrätta sig i leden men egentligen bär på mer revolutionära känslor än de övriga, dels den ljuvliga studenten Daria (Daria Halprin) som jobbar tillfälligt som sekreterare för en affärsman.

En bit in i filmen korsas deras vägar då Daria är på väg i bil till Phoenix, Arizona för att träffa chefen och Mark har snott ett litet privat flygplan som han landat i öknen bredvid Daria. Jag fattar inte om det båda känner varandra sedan tidigare, det var för mig lite oklart. De två åker i alla fall på en utflykt till Zabriskie Point, en Badlands-liknande bergformation i öknen.


Vi detta laget blir filmen lika skön som ungdomarnas språk där "groovy" och "far out" är vanliga utrop. I filmens bästa scen springer de omkring i öknen och skriker. Man ser hur fri Daria är i umgänget med Mark. Sedan kommer en något psykedelisk kärleksscen där de tu blir fler och fler älskande par desto längre scenen lider. Only in the sixties!


Innan ungdomarna fortsätter mot sina slutdestinationen tar de chansen att måla hela planet i blommor och slagord som "He She It", "No War" och "No words".


Daria anländer till det "James Bond villain lair"-osande huset där hennes boss väntar.Jag ska inte avslöja slutet här men Mark åker tillbaka till Los Angeles med det stulna planet och Daria fortsätter mot sitt möte med chefen. Vad som sedan händer går mycket i takt med filmens teman, uppror mot etablissemanget och polisbrutalitet.


Filmen är bra mycket bättre än vad jag väntade mig. Vad skoj det är med överraskningar! I slutscenen kommer så den mest kända Floydlåten som spelas i filmen, en låt som finns på en av deras studioalbum. Hela sista scenen såg jag framför mina ögon sekunderna innan den kom. En förunderlig slutscen i en skum men bra film.

Jag ger Zabriskie Point oidentifierade skyttar av fem möjliga.

Betyg: 3+/5



fredag 5 september 2014

Five Easy Pieces (1970)


Catherine: You're a strange person, Robert. I mean, what will you come to? If a person has no love for himself, no respect for himself, no love of his friends, family, work, something - how can he ask for love in return? I mean, why should he ask for it?

Dags för en gemensam film som Christian valde. Jag blev nyfiken på den då det är en film från 1970 med en ung Jack Nicholson. Han är en stor stjärna och under inledningen av mitt spirande filmintresse tyckte jag per default att han "är väl bra". Desto mer film jag såg och desto mer min egen smak formades insåg jag att jag inte gillar Nicholsons konstanta överspel, hans manér, hans grin och hans osympatiska aura. Han har elaka ögon.

Nu gavs så chansen att se honom ung och kanske ännu oförstörd på något sätt. Han spelar Robert Eroica Dupea, en ung man som flyr från allt och alla så fort det blir på allvar. Vi möter honom i inledningen av filmen då han arbetar på oljefälten i södra Kalifornien. Trots att han vuxit upp i en välbärgad akademisk och musikalisk familj har han hamnat i en white trashig trailer park. Antagligen hade han flytt dit då relationerna i familjen knakat. Det antyds i filmen att han haft en dålig relation med sin far.


Nicholson's Bobby är allt annat är en trevlig prick. Han är svinaktig och nedvärderande mot sin flickvän Rayette. Han umgås med losers som inte har speciellt höga ambitioner i livet.


Samtidigt som han får veta att hans far drabbats av en stroke blir hans sambo på smällen. Bobby och Rayette begers ut på en road trip med målet en ö utanför Washingtons kust i nordvästra USA. På resan plockar de upp två lustiga lesbianer som är på väg till Alaska för att där är det rent. Den mörka av de båda, Palm Apodaca har sett ett foto från Alaska och hon tyckte att det såg vitt ut. Bobby kommenterar torrt att det är vitt före allt töar. Hon beklagar sig sedan oavbrutet över konsumtionssamhället och allt "filth" som produceras i västvärlden. Hon var minst 45 år före sin tid för precis samma saker kan sägas idag om vårt överkonsumtionssamhälle.


Väl framme i Bobbys barndomshem kraschar hans gamla värld ihop med hans undflyende och lite saker sker. Till slut flyr han som han alltid gör.

Five easy pieces är en karaktärsstudie av Bobby. Det är det filmen i första hand är. Givetvis får vi lite sköna miljöer och kanske en liten vibb av en svunnen tid då könsrollerna på allvar definierade vad män respektive kvinnor kan göra.


Mest intressant att se vad Nicholson gör av sin karaktär. Jag blev lite förvånad över att se att han spelar på samma sätt i denna gamla film som han gör i nyare alster. Från första rutan kör han med sina grimaser och allmänna överspel. Jag såg filmen med filmspanarkompisen Jojje och efteråt snackade vi lite kort om filmen och den speciella scenen mellan Bobby oh hans stumme far kom upp. Det var en scen som tydligen Nicholson skapde själv med improvisation. Faktum är att det är den scenen som sticker ut filmens bästa scen. Kan det vara så att Nicholson ofta blir eggad att spela över av allt för ivriga och underdåniga regissörer? Kanske så. Jag kan i alla fall stänga boken om honom. Han är inte en favorit hos mig.


Svagheterna med filmen är att den är ganska seg och det är tämligen långt mellan de bra scenerna. Den är dock inte dålig, den har något speciellt och jag har allt tänkt en hel del på den, men den har en bit kvar till att bli en riktigt personlig favorit.

Jag ger Five easy pieces tre enkla vägar ut av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Vad tyckte Jojje om filmen då? Valde han det enklaste stycket eller spelade han något mer avancerat?
Decennierpolaren Christian har givetvis också sett filmen. Vad tyckte han?

Roger Eberts text om filmen. Lång artikel om filmen.

torsdag 4 september 2014

Marathon Man (1976)



Szell: Is it safe?


No, it's not safe! Den andra konspirationsthrillerfilmen på två dagar och detta var ett stort fall framåt. Jag gillar Marathon man mer än The Parrallax view. Nu är dock inte Marathon man lika bra som dess rykte eller plats i filmhistorien antyder.

Filmen kan delas in i tre delar kom jag på när jag försökte sammanfatta mina tankar. Den första tredjedelen där Roy Scheider har huvudrollen är filmens bästa del. Bara Scheiders grå kostym med stela slipsen som han bär i scenerna från Paris är värda biljettpriset. De hade ett ganska hysteriskt mode på sjuttiotalet! Filmen är i alla fall både spännande och intressant under inledningen. Jag fann mig sitta och försöka pussla ihop hur Dustin Hoffmans doktorand, Roy Scheiders kurir och William Devanes CIA-agent hängde ihop. La för övrigt märke till att President James Heller trots allt varit ung en gång i tiden.


Sedan kommer den svagaste tredjedelen, partiet i mitten av filmen. Jag började undra om jag av misstag fått i mig ett sömnpiller igen! Detta är delen med filmens mest ikoniska scen. Japp, jag tänker på tandläkarscenen. Visst, det är ganska kul att ha sett den i sitt sammanhang men tillåt mig att välja bedövning, så förbaskat bra var den inte. Under denna del av filmen tar Dustin Hoffman mycket stor plats och han är allt annat än bra i denna film. En av de största positiva överraskningarna i Decennier för sextiotalet var att Dustin Hoffman var så bra i den likaledes bra filmen The Graduate. Men här i Marathon man spelar han över eller vad det nu är. Jag kan inte med mannen i denna film. Vi förstår att du har ont i tanden!!!! Enough is enough! Dustin Hoffman är en ojämn skådespelare, begränsad och beroende av en bra regissör. There, I said it!


Sista delen, den med den korta uppgörelsen mellan Hoffman och brittiske gentlemannaskådisen Laurence Olivier är dock lite bättre igen. Jag skulle vilja utnämna scenerna med Die Weisse Engel på gatorna i de judiska kvarteren i New York som filmens bästa.

Marathon man är inte jättedålig men den är sannerligen inte en favoritthriller heller. Den lämnade mig ganska oberörd och rejält uttråkad. Good riddance, nu har jag sett filmen i alla fall! Objective achieved.


Jag ger Marathon man två diamanter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

onsdag 3 september 2014

The Parallax View (1974)





Idag tjuvstartar jag med Decennier - the Seventies. Det blir fullt med filmer så det är bäst att komma igång. Denna gång har jag och Movies-Noir bestämt att vi inte länkar till varandras filmer förutom på fredagarna. Men ta chansen och hoppa över till honom och kolla in vilka filmer han skriver om. Just idag har jag dock fått sällskap av Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord om dagens film, länk nedan.

Sjuttiotalet. Vad tänker du på om jag säger filmer från sjuttiotalet? Chanserna är ganska stora att du svarar konspirations- och paranoiafilmer. Därför tänkte jag starta Decennier 70-talet med två av mig osedda konspirationsfilmsklassiker. Först ut är The Parallax View med ingen mindre än Warren Beatty i huvudrollen. Den kände regissören Alan J. Pakula har dirigerat. Två år senare gjorde han den med rätta älskade klassikern All the presidents men med Dustin Hoffman och Robert Redford i rollerna som Bernstein och Woodward (killarna bakom avslöjandet av Watergate).


The Parallax view handlar också om den undersökande och näsvisa journalisten Joeseph Frady som via tips börjar ana en konspiration bakom mordet på en färgstark och omtyckt senator. Ingen tror på honom, framför allt inte myndigheterna eller hans chef på tidningen. Han kämpar på och när en efter en av vittnena till mordet på sentorn börjar dö under mystiska omständigheter får Frady mer och mer indikationer på att han är något på spåren. Till slut leder dem honom till ett stort superkonspiratorisk företag, Parallax.

Frady tillsammans med Lee Carter (Paula Prentiss)

En film som har sin huvudrollsinnehavare i nästan varenda scen är mycket beroende av att denna figur fungerar. Tyvärr tycker jag inte att Warren Beatty är en speciellt intressant skådespelare. Han är snarare på och över gränsen till tråkig. Det finns några intressanta andra karaktärer i filmen, tex Fradys journalistkollega Lee Carter spelad av Paula Prentiss, men scenerna med henne slarvas bort. Pakula har klippt filmen mycket konstigt. Hela historien är som fragmenterad och sönderhackad. Plötsliga klipp och hopp i tiden kan kanske vara artistiskt och effektivt i vissa lägen men det fick mig att gång på gång tappa det mödosamt uppbyggda intresset för historien. Ett exempel är när Lee besöker Frady i inledningen för att få hjälp. Hon känner sig hotad. Frady tror inte på henne, de pratar lite, Lee är uppriven och hon går ut på terrassen. Klipp till att hon ligger på bårhuset död. Denna typ av absurda klipp sker om och om igen. Det är som att man som åskådare inte ska få knyta an till någon karaktär förutom den tråkige Frady.


Konspirationsinnehållet då? Nä, inte speciellt intressant. Jag tror inte ens att man fick veta vad Parallax var ute efter. Lönnmord? Allmän konspiration? Vad är då det? Däremot är det inget tvivel om att detta är en konspirationsthriller. Filmens enträgna musik ger ingen chansen att missförstå. Det är nästan lustigt vilken spänningsmusik som slängs in parti och minut. Men spänning i filmen det får man tyvärr leta efter.

Vad har vi då som är bra? Själva sjuttiotalsfeelingen med miljö, kläder och bilar är det inget fel på och om man gillar det bör man känna sig hemma. Den redan omnämnda Paula Prentiss var bra men tyvärr försvann hon innan jag hann lära känna karaktären. Sen måste jag nämna att jag gillade slutscenen. Den var kanske filmens bästa, men då var det liksom lite för sent. För övrigt hade jag nog gillat filmen mer om den inte ryggat tillbaka från att handla mer om filmens karaktärer. Istället anslås en nästan helt anonym och opersonlig ton. Filmen har ett mörkt slut, och det får den pluspoäng för, men fullt genomslag uppnås inte hos mig då jag inte brydde mig så mycket om Frady...

Som taget ur en Bondfilm

Detta är en av de svagaste konspirationsfilmer jag sett från eran. All the presidents men är bästa filmen från eran medan 3 days for Condor är i samma klass som Parallax, dvs ganska svag. Pakula's 90-talskonspirationsfilm The Pelican brief är klart bättre än denna och samma sak med Enemy of the state samt Conspiracy theory. Jag ger The Parallax view två konspirationer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Kolla nu in om Sofia klarade sig helskinnad genom filmen eller om hon också trillade av pinn...

tisdag 2 september 2014

Underworld: Evolution (2006)



På pappret skulle Underworld-filmerna kunna vara ganska bra. En furiös kamp genom århundraden mellan sofistikerade vampyrer och brutala varulvar. Klassiskt. Men på något sätt missar Underworld att fånga mig. Det gäller både första och andra filmerna. Historierna är episka men jag känner inte av storslagenheten. Turerna mellan de gamla gubbarna, vem är äldst, vem gjorde vad mot vem och så vidare blir bara ett suddigt gytter. Handlingen är för mig tämligen obegriplig.


Istället för en bra handling verkar filmseriens största tillgång vara att Kate Beckingdale springer omkring filmerna igenom i någon supertajt och supertät BDSM-läderdress. Den är förvisso spektakulär men nyhetens behag lägger sig ganska snabbt. Däremot har hon en mycket sexig röst med all sin brittiska accent, och att jag skulle gilla den var otippat! Jag ogillar ju allt som oftast den dryga brittiska accenten...


Är dessa filmer spännande då? Nej, absolut inte. Tvåan var precis som ettan uteslutande inspelad under nattetid då vampyrerna inte gillar solen. Det är mörkt, det är blodigt och våldsamt men allt detta blir bara som en exotisk dans i kulisserna. Regissören lyckas inte skapa "stakes" (pun intended). Jag skulle vilja jämföra dessa filmer med välproducerade musikvideos. Ibland för snabbt klippta, ibland snygga som attans, men aldrig riktigt upphetsande.


Jag vet inte ens varför jag ser dessa filmer och det finns väl minst två till i serien... Dels är jag en filmserie-junkie. Jag gillar dem, filmserierna! Dels är det skönt att ibland se hjärndöda men snygga actionfilmer som avbrott mot bra filmer. Om man bara såg liknande filmer hela tiden skulle variationen snart saknas. Ibland kan jag också känna att jag inte orkar ta mig an en tyngre, men ofta bättre film. Då kan en film som denna underhålla som alternativ till att slötitta på "Vem vet mest?".

Vidare mot nya filmäventyr! Jag ger Underworld: Evolution två svaga vampyrer av fem möjliga.

Betyg: 2/5