Knife Fight (2012)

 

To win, you have to bring a gun to a knife fight.

Efter den härligt udda filmen Wrong var jag tvungen att skynda mig till nästa film. Detta år hade jag försökt undvika schemakrockar då det är för stressigt att jäkta mellan biograferna. Så detta var ett undantag. Lyckligtvis skulle jag se nästa film med Vanessa och hon var där i god tid och tog plats för mig. Filmen i fråga var den politiska dramakomedin Knife fight. Min tjugoandra film på festivalen(!!).

Som gammal fan av tv-serien The West Wing var detta en tidig julklapp. Rob Lowe spelar Paul Turner, en Josh Lyman-liknande figur som arbetar för ett antal senatorer och kongressmän inför ett uppkommande val. Han är specialist på valstrategier och att hantera media efter de ofrånkomliga skandaler som ständigt poppar upp i valkampanjerna.

Till sin hjälp har Paul Dimitris, en PI som arbetar i skymningslandet mellan vad som är lagligt och ej, han letar upp skit på motståndarna till exempel. Dimitris spelas av Richard Schiff, vår gamle vän Toby Ziegler från The West Wing. Åh, det var helt underbart att se dem tillsammans igen. De spelar inte exakt samma roller som de gjorde i The West Wing, men de hade fortfarande den härliga kemin, och det var tydligt att de hade jätteskoj under inspelningen.

Efter filmen dök regissören Bill Guttentag upp på en mycket intim och trevlig F2F. Han beskrev hur filmen kom till och lite om inspelningen. Tydligen finns flera cameos av riktiga politiker och folk från den politiska arenan med i denna film. Bland besökte valstrategen för John McCain 2008, Steve Schmidt filminspelningen, dvs han som tog in Sarah Palin (ett  misstag som han erkänt mycket publikt efter valet 2008).

Jag gillade filmen starkt. Den har ett högt tempo och det är en pratig film. På så sätt påminner den om The West Wing. Det är som ett längre och lite mer lättviktigare avsnitt från tv-serien. Framför allt var det kul att se Lowe och Schiff. Andra notabla skådespelare är Julie Bowen och Carrie-Ann Moss.

Är The West Wing den bästa tv-serie som någonsin visats?

Jag ger Knife fight fyra golddiggers av fem.

Betyg: 4/5 

Wrong (2012)

Inför nästa film mötte jag upp med Fiffi utanför Zita. Vi skulle se den galne fransosen Quentin Dupieux's nya film Wrong. Det var den 21a (!) filmen på festivalen för mig. Fiffi hade talat sig varm om Dupieux's film Rubber och jag var sugen att se vad uppföljaren kunde bjuda på. Den upp-och-nedvända planschen var skön och såg helt fel ut. Jag var förberedd på en absurd film.

Filmen startar med en brinnande skåpbil ute i öknen. På den öde landsvägen står några brandmän. Ingen verkar bry sig om att bilen brinner. En av brandmännen tar en tidning i handen och stegar fram mot kameran och går på toaletten. Han drar ner byxorna sätter sig på huk med ryggen åt kollegorna och vecklar lugnt upp tidningen. Lyckligtvis bryts scenen där och vi slipper se hans "mästerverk", men det står helt klart från början att detta är lite annorlunda.

Senare får vi se en sådan där gammal väckarklocka där varje siffra är som ett blad som ramlar ner när den tickar fram. Klockan står på 6.59 och man väntar sig att alla tre siffrorna ska ändras till 7.00, men istället ändras klockan till 6.60. Haha. Ganska kul faktiskt. Absurt men absurt och lite absurt.

Den absurde huvudpersonen Dolph

Wrong handlar om Dolph Singer (Jack Plotnick). Hans hund har försvunnit och han är förtvivlad. I sitt sökande efter hunden träffar vi på hans tröge trädgårdsmästare Victor, hans tvetydiga granne, en sprallig tjej i andra änden av telefonen och en vis man (absurt spelad av den förträfflige William Fichtner).

Speciellt Dolphs första samtal med den spralliga, Emma (Alexis Dziena) var hysteriskt roligt. Han för en långsam och absurd konversation där han mest pratar om sin hund och hon svarar artigt, spralligt och aaah...bsurt. Det slutar med att hon vill flytta in hos honom, något som hon också gör. När Emma kommer med sitt pick och pack är dock Dolph ute och letar efter hunden så Emma träffar Victor, trädgårdsmästaren istället. De har sex.

Den spralliga Emma

Jag kommer inte ihåg så mycket mer om filmen. Efter en lysande inledning blev det lite tradigt och jag satt mest och nickade till under andra halvan. Om jag inte är helt ute och cyklar tror jag att Har du inte sett den-Johan satt bredvid mig. Och jag har för mig att Johan också fajtdes mot John Blund, förlåt om jag kommer ihåg fel. Filmen är kort, men för lång. Den hade vunnit på att tajtas till lite, antingen behålla sin absurditet helt och hållet, eller haft en handling.

Wrong hade varit bättre för mig tidigare under veckan tror jag. Denna gång gick filmens absurditeter in i huvudet, studsade mot något därinne och slank ut igen genom ett av hålen. Jag orkade inte samla in den. Nu satt jag istället mest och väntade på den förväntade spektakulära scenen med den upp och nedvända bilen. Den scenen fick vi aldrig se. Absurt.

Jag ger därmed Wrong två skjutningar nära haren av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The zen master

Safety Not Guaranteed (2012)

Alright give me the lesbian and the indian and I got a story.

Nu börjar vi närma oss slutet av filmfestivalen. Den näst sista dagen hade jag hela fyra filmer på agendan. Den första var den underbara lilla amerikanska independentfilmen Safety not guaranteed. Jag hade hört lite om filmen innan och var mycket nyfiken på den.

Storyn är helt crazy, perfekt för en film från denna genre. Filmen handlar om fyra personer. Dels en trio bestående av journalisten Jeff (Jake Johnson) och hans två praktikanter Darius (Aubrey Plaza) och Arnau (Karan Soni). Trion söker efter personen som skrivit en mycket underlig annons i en lokal blaska. Mannen i frågan visar sig vara Kenneth (Mark Duplass).

Annonsen i fråga publicerades i verkligheten i Blackwoods Home Magazine 1997. Den uppmärksammades av Jay Leno i hans segment om lustiga rubriker (från tidningar och annonser) och till slut låg den till grund för manuset till denna film. Annonsen löd:

"Wanted: Someone to go back in time with me. This is not a joke. You'll get paid after we get back. Must bring your own weapons. I have only done this once before. Safety not guaranteed."

De tre journalisterna söker efter den som skrev annonsen och till slut hittar de honom. Darius lyckas få kontakt med Kenneth och hon lär känna honom. På vägen lär hon sig en hel del om sig själv och om Kenneth. De beslutar sig att de ska åka tillbaka i tiden tillsammans. Samtidigt har Jeff tagit uppdraget för att få chansen att återbesöka en flickvän från high school som bor i närheten. Till sista har den andra praktikanten Arnau också en del issues han behöver ta tag i.

Detta är en typ av film som jag oftast gillar. Den har en quirky handling med underfundig och mörk dialog, och en underbar cast med genomgående mycket bra prestationer. Mark Duplass i rollen som Kenneth är störst. Jättebra. Jag tror att vi måste plocka upp honom på watch-listan över bra skådespelare som vi ska hålla koll på. Han har tidigare spelat i filmer som Humpday och Hannah taks the stairs.

Filmens huvudperson Darius spelas av Aubrey Plaza och hon var mycket intressant. Hon påminde mig nåt fasligt om en kompis jag har västerut. Henne ska vi också hålla utkik efter. Kan bli något bra. Till sist var Jake Johnson från tv-serien New girl också mycket bra i rollen som den desillusionerade journalisten Jeff.

Detta är en komedi med mycket dramainnehåll, eller ett drama med många komiska situationer. Jag lutar åt den senare beskrivningen. Filmen innehåller absolut inte gapflabbs-humor utan mer underfundig "känna igen sig"-humor som i filmer som Garden State till exempel. Dessutom är filmen ganska gullig på ett nästan lite nördigt sätt.

Filmen hade ett överraskande och lite speciellt slut. Jag gillade det, men kände ändå att jag kunde nog tänkt mig ett annat slut också. Nu blev det lite snopet och plötsligt.

Allt som allt är filmen mysig och bra. Jag ger Safety not guaranteed fyra tidsmaskiner av fem möjliga.

Betyg: 4/5 

Mark Duplass och Aubrey Plaza

Beasts Of The Southern Wild (2012)

Beasts of the southern wild. En unik film. Jag kan inte ens komma på någon annan film som liknar den. Och ändå har jag så svårt att komma på vad jag ska skriva i denna revy... Allt som oftast är det lätt att välja vilken aspekt från filmen jag vill fokusera på, vilken känsla jag vill försöka förmedla eller vilken åsikt jag ska försöka sälja in. Men nu känner jag mig bara rådvill. Det finns många starka sidor hos filmen; magi, sceneri, skådespeleri, men det finns några svagheter också; obegriplig, oengagerande i all sitt engagemang och utan handling.

Först, hur var förutsättningarna när jag såg denna film? Jag såg den på fredagseftermiddagen och det var den enda filmen jag såg den dagen, vilket var positivt då det trots allt är en ganska "tung" film. Jag mötte upp med Jojjenito och Har du inte sett den-Johan på Victoria. Trevligt, trevlig. Men samtidigt var detta den nittonde filmen jag såg på festen och en viss trötthet hade smugit sig in, som är brukligt i slutet av en intensiv festival. Jag var rimligt uppmärksam rakt igenom hela filmen, men jag såg nog både en och två biobesökare som nickade till lite under visningen. Den är nästan sövande i sin lyriska berättarstil. Så det var nog både bra och dåliga förutsättningar.

Vad är bra med filmen då? Det är helt klart en film som bygger på den stämning som den förmedlar. Egentligen hände inte så mycket. Vi får följa filmens centralfigur den sexåriga Hushpuppy som bor i The Bathtub i träskmarkerna vid kusten i Louisiana. Hennes far är sjuklig och allt som oftast drucken. Hennes mor är borta, död eller flytt sin väg, ingen vet. Flickan lever i en blandning av fantasier och verklighet. Som åskådare är det svårt att avgöra vad som är vad. Hushpuppy ser inre syner av gigantiska urtidsvildsvin som galopperar mot henne och hennes vänner. Vad som ska hända när de kommer fram är oklart. En självklar tolkning av hennes inre demoner är givetvis stormar och översvämningar, med namn som Katrina, som hemsöker folket som lever på kanten av havet. Filmen är antagligen ett politiskt inlägg emot miljöförstöringen.

Hushpuppy spelas förträffligt av den lilla Quvenzhané Wallis. Hon är en naturbegåvning som berikats av filmens regissör och manusförfattare Benh Zeitlin med en massa lustiga citat:

Hushpuppy: When it all goes quiet behind my eyes, I see everything that made me flying around in invisible pieces. 

Hushpuppy: The Bathtub has more holidays than the whole rest of the world. 

Hushpuppy: I see that I am a little piece of a big, big universe, and that makes it right. 

Hushpuppy: Strong animals know when your hearts are weak. 

Hushpuppy: The whole universe depends on everything fitting together just right. If one piece busts, even the smallest piece... the whole universe will get busted. 

Om man gillar denna typ av känslodrivna filmer, och det brukar jag göra, kan Beasts of the southern wild upplevas som hur bra som helst. Men om man inte "drabbas" av känslan kan filmen falla platt. Jag upplevde båda reaktionerna. Jag anar filmens storhet som bakom en slöja, men jag blev inte så upprymd av den som jag borde. Jag var nästa uttråkad av den istället. Filmen har ett antal fantastiskt häftiga och vackra scener, men den saknar den där stringensen i handling eller något, som ibland inte behövs, men som behövdes här.

Skådespelarna består till stor del av amatörer som bor i liknande miljöer som filmen återspeglar. Benh Zeitlin ville ge oss en känsla mer än en historia tror jag. Det är som en dröm som ligger kvar i undermedvetandet: Det är svårt att förklara vad drömmen handlade om, men känslan finns kvar.

Beasts of the southern wild är en film som jag skulle vilja gillat mer. Det är den värd. Men eftersom den inte nådde ända in i mig nöjer jag mig med ett svagt positivt betyg.

Jag ger Beasts of the southern wild tre domedagshistorier av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Svartur á leik (2012)

Den isländska Svartur á leik saluförs under namnet Black's game. Jag sammanstrålade med min kompis Plymen för den andra filmen på torsdagen, min sjuttonde film på festen. Jag var fylld av förväntan när vi bänkade oss i den lilla salongen Grand 4. En stor mugg latte i handen.

Jag visste inget om filmens handling, men jag hade läst att Nicolas Winding Refn producerat vilket fick mig att tro att den kanske kunde vara våldsam. Jag hade också för en gång skull kollat på trailern och även den fick mig att tro att den kunde vara våldsam. Men jag hade lite fel. Visst det finns en del våldsamma scener i filmen, men inte lika extrema scener som i tex Winding Refn's Drive från förra året.

Psycho Stebbi

Filmen bygger inte på verkliga personer eller händelser, men den beskriver mycket realistiskt en period i Reykjavik. Filmen utspelar sig runt milleniumskiftet och Psycho Stebbi (Thor Kristjansson) bana in i och upp inom den kriminella världen. Han blir indragen i en knarkliga via en barndomsvän.

Vi får följa Stebbi, gruppledaren Tóti, gruppens muskler Robbi Rotta, Dagný som säljer kokain och förför om vartannat samt den galet elake högste ledaren Bruno. Filmen överraskar många gånger med att inte följa det förväntade. Ofta när jag tror mig förstå vad som ska hända i handlingen, händer något helt annat.

Tóti

Detta är en film som både jag och Plymen gillar skarpt. En av filmfestens starkaste filmer. Jag har också tänkt på den ovanligt mycket efter visningen. Jag gillade att den inte blev så där överdriven som vissa skruvade filmen kan bli. Hela filmen igenom hade jag en stark känsla av att vi följde riktiga personer. Jag trodde till och med att filmen måste byggt på verkliga personer, men en enkel slagning på internet visade att så inte var fallet.

Dagný

Alla skådespelare jag kan tänka på i filmen var mycket bra. Huvudpersonerna Stebbi och Tóti utmärkte sig. Men allra bästa var Maria Birta. Vilket läcker kvinna. Jag blev nog lite betuttad i henne. Det är speciellt fascinerande att se henne som Dagný i denna film med tanke på att hon har en helt annan persona på Island, som känd modell, skådespelare och modeikon. I Black's game är hon lika stark och intressant som vårdslös och "trashig". Det är speciellt häftigt att hon inte tvingas spela den utnötta rollen som kvinnligt offer. Det är ju en värld som beskrivs där kvinnor ofta råkar illa ut. Men i denna film är hon nästan lika stark som männen. Hon beskriv i och för sig som en trofébrud i ett parti av filmen, men hon är en egen personlighet och hjälten i sin egen film.

Jag vill inte spoila för mycket om handlingen för detta är en film som jag kan rekommendera er att se. Den är mörk, isländsk, spännande, häftig och bra helt enkelt.

Jag ger Black's game fyra påsättningar bakifrån av fem möjliga.

Betyg: 4/5

An Oversimplification Of Her Beauty (2012)

 

Vi hoppar snabbt fram till torsdagen under andra veckan av filmfesten. Jag såg tre filmer på onsdagen men dem har jag redan revyat. Jag inledde filmkvällen med den amerikanska multiformatkonstfilmen An oversimplification of her beauty. Bläh, säger jag. Under en och en halv timme fick vi se om och om igen hur filmens huvudperson Terence Nance (också manus och regi) inte får bli ihop med sin tjejkompis. Det är som när du sitter på en förfest och lyssnar på en kompis som berättar om tjejen han suktar efter, men aldrig kan få. Om och om och om igen. Det slutar aldrig. Till slut blir du helt galen av trötthet och tar fram en skruvmejsel och sticker in den i huvudet på kompisen.

Terence Nance är en hipster från Brooklyn och han pratar snabbt och ofta oförståeligt. Det är många komplicerade och långa meningar. Filmen var givetvis otextad och efter filmen var slut hade jag huvudvärk som om jag suttit flera timmar på någon svårartad tentamen. Terence blandar spelfilm, animationer, hemmavideo och annat för att berätta (om och om igen) om den underbara tjejen.

Terence och den underbara.

Även om jag inte fattade filmen på det stora hela, var det en sak som funkade, även för mig. Av och till under filmen får vi se hur Terence bygger en säng i trä. Han gör jämförelser mellan sängbyggandet och byggandet av kärleksrelationer (till den underbara). Han lyfte fram många fyndiga liknelser (dåligt virke, felaktig ritning, teknik, plan, genomförande osv).

Om jag skulle se om denna film skulle jag önska mig den med engelsk textning. Det kan vara så att filmen är mycket bättre än vad jag upplevde. Och i så fall är det på grund av den speedade dialogen/monologen jag missade. Kan vara så.

Som det blev nu måste jag ge An oversimplification of her beauty två lustiga frisyer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

 

Flight (2012)

Den tredje filmen jag och Johan S såg under tisdagen, och min trettonde film, var mittenfilmen Flight. Vi gick på red carpet-visningen med gratis svag drink, praliner och äcklig vitamindryck.

Flight är regissör Robert Zemeckis återkomst till vanlig spelfilm. Efter han haft stor framgång med filmer som Tillbaka till framtiden och Forrest Gump har han de senaste åren hållit på med animation av något slag. I huvudrollen som den skicklige men alkoholiserade piloten Whip Whitaker ser vi den stabile, men oftast ganska likformige Denzel Washington. I notabla biroller ser vi en gigantisk John Goodman (ingen diet för honom ser det ut som), en nervig Kelly Reilly som tidigare både varit Dr Watsons fru och den ännu mer nerviga Jenny i den hemska Eden Lake och till sist filmvetarnas favorit Don Cheadle.

Denna film var en av de sista som jag valde till mitt schema över filmfesten. Jag hade på känn att detta kunde bli sliskigt "Hollywoodskt", men den passade in i Johans och min gemensamma filmdag så det fick bli så.

Filmen börjar med att Denzel vaknar upp i en hotellsäng med en rejäl baksmälla. Bredvid honom ligger hans nattliga kompis, en underskön kvinna runt de trettio. Jag började inse att detta inte var den vanliga familjeanpassade storfilmen från Hollywood när kvinnan (Nadine Velazquez) kliver upp ur sängen och vi får se henne naken, förvisso på avstånd och bakifrån. Jag blir helt övertygad om att detta faktiskt är en barnförbjuden film när hon vänder sig om och går mot kameran spritt språngande naken, med pubishåret i blickfånget, det lilla hon hade kvar i alla fall. Vid sidan av chockeffekten på oss i publiken har scenen, eller i alla fall deras relation, en viktig poäng i slutet av historien.

Filmen handlar kort om vad som händer efter Whips plan crashat på grund av ett tekniskt fel. Han lyckas rädda de flesta men det uppdagas snart att han varit alkoholpåverkad och hög under flygning. Hjälte eller skurk? Massmedia. Advokater. Mer alkohol. Mera knark. Denzel i en ovanlig roll.

Whip på väg till jobbet med en grogg och en lina innanför "västen"

Filmen är givetvis otroligt bra gjord. Flygscenerna och den stora kraschen är fantastiska, gåshud kan nästan utlovas. Skådespelarna förväntas vara suveräna i ens torfilm som denna, men de var intressant nog lite ojämna. Jag gillade inte Kelly Reilly så mycket som jag trodde att jag skulle göra. John Goodman är en favorit, men här blir han nästan en parodi på sig själv och The Dude från Lebowski. Men i övrigt var det många bra birollsinnehavare. Filmens gigant är dock Denzel Washington. Jag får be om ursäkt för att jag tvivlade på honom. Här spelar han faktiskt en lite annan roll än den han "alltid" gör (se The Pelican brief etc).

Denzel är så bra att detta mycket väl kan vara en prestation som låter höras om sig när det nalkas oscars-galan. Mycket möjligt. Han spelar en bruten man med alkoholproblem, men med hjärtat på rätt ställe. Perfekt för Akademin. Och jag gillade honom också.

Andra halvan av filmen är något av en procedurfilm med mycket fokus på det juridiska micklandet invävt i karaktärsstudien på Whip och Nicole (Kelly Reilly). Personligen var jag helt uppslukad av filmen hela vägen in i mål. I efterhand kan jag nog tycka att den första halvan var den starkare. Dessutom har ju filmen som sig bör ett hollywood-slut. Det ska vi inte hymla om, inget europeiskt slut här inte.

Jag lät mig förföras av Denzels skådespeleri och jag ger Flight fyra screwdrivers av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Här kommer knarket

28 Hotel Rooms (2012)

28 hotel rooms är en lite speciell film. Filmen består av en ström scener från olika hotellrum. Vi får följa ett par, en man (Chris Messina) och en kvinna (Marin Ireland) som efter ett "one night stand" fortsätter att träffas under sina respektive tjänsteresor. Lite som George Clooney och Vera Farmiga gör i Up in the air, ni vet. Men till skillnad mot den filmen får vi i 28 hotel rooms inte se något från huvudpersonernas vanliga liv utanför hotellrummen. Som filmiskt experiment är filmen ganska intressant.

Frågan är då hur en berättelse som är så upphackad som denna funkar? Ganska bra visar det sig. I början är man som åskådare sökande efter handling och struktur. Vi lär oss att mannen och kvinnan på lika villkor ser på deras relation som en rent fysisk flykt från sina respektive "vanliga" liv. Båda har andra förhållanden, senare äkta makar och till och med barn.

Efter ett tag upplevde jag dock att rännilen av hemliga möten blev lite långtråkigt. Filmen tappar i tempo i mitten, eller är det mitt intresse som svalnar? Men ingen fara, filmens avslutande tredjedel blir mycket, mycket mer engagerande. Experimentet var lyckat! Filmens format, med scen efter scen från olika hotellrum, betalade sig.

Till slut var jag helt inne i parets dynamik, utveckling och problem. Detta är ett romantiskt drama och det både svider till lite i hjärtat i vissa scener, medan andra scener gjorde mig varm och go.

Chris Messina (som också var med i Ruby Sparks) och Marin Ireland är båda mycket bra. Det är i princip de enda skådespelarna i hela filmen och därmed är den helt beroende på deras skådespelarinsatser. Jag gillade dem båda. Mycket. Härligt nog tvingades inte åskådaren ta parti för den ena eller den andra, ibland kunde jag sympatisera mer med mannen, ibland med kvinnan.

Hur det slutade? Fick de varandra? Var det ens en film som handlar om "att få varandra"? Nä, du måste se filmen själv om du vill finna svaren på alla dina frågor. Jag gillad filmen skarpt, den har hängt kvar i huvudet lång tid efter jag såg den på festen.

Jag ger 28 hotel rooms fyra hotellrum av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Outrage Beyond (2012)

På tisdagen sammanstrålade jag och Johan för tre filmer, den andra dagen av tre med minst tre filmer för mig. Det är ett tufft jobb att gå på filmfesten! LOL. Dagen skulle bjuda på en japansk och två amerikanska filmer. Helt perfekta förutsättningar! Och, ja just det, för er som håller räkningen. Detta var den elfte filmen på festen för mig.

Outrage beyond visade sig vara en uppföljare till Outrage (Autoreiji) från 2010. Filmerna handlar om konflikter och intriger inom den japanska maffian, yakuzan. Jag tror att det var Jojjenito som uppmärksammade mig på att Outrage beyond var en uppföljare och i efterhand var det uppenbart. Filmen var nämligen tämligen kaotisk och förvirrande. Jag hade väntat mig en våldsam action men istället fick vi se en mycket långsam och väldigt pratig polis och tjuv-film. Handlingen fördes mer eller mindre uteslutande fram via att de allt för många karaktärerna berättade för varandra vad som hänt, händer och kommer att hända. Det är inte så bra, det är ju som Adam säger, "visa, berätta inte". Jojjenito nämnde också att den första filmen varit en riktig actiondängare. Så jag får anta att filmmakaren ville bryta av med en annan stil på denna film.

På det hela taget var detta en ganska tråkig film. Jag brukar gilla filmer som utspelas i modern japansk miljö, men denna historia skulle lika gärna kunna utspelas i vilket västerländskt land som helst. Det fanns mycket lite av den japanska vibben. Förutom alla japaner då! ? Konstigt, men så var det.

Huvudpersonen (som det visade sig) Otomo spelades av Takeshi Kitano, och han har också skrivit manus och regisserat. En av de onda, den labile förrädaren Ishihara, spelas av Ryo Kase som också dök upp i Kiarostamis Like someone in love. Jag antar att Outrage beyond kunde varit bättre om man sett dess föregångare, men det är inte säkert. Nu blev det något av en besvikelse i alla fall.

Jag ger Outrage beyond två avklippta fingrar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Ruby Sparks (2012)

Harry: Women are different up close. I love Susie... But she's a weirdo. Sometimes, she's mean as fuck for no reason... She's a person.

Den tionde filmen i planeringslistan var den intressanta amerikanska independent-filmen Ruby Sparks. Jag frågade efter filmen vad Vanessa tyckte om den och hon sa att den började bra men att den blev "bara gullig" i slutet. Hon har en poäng där. Den är väldigt bra i början och filmen tappar mot slutet. Jag vet däremot inte om jag kan sträcka mig till "bara gullig", jag tycker till och med att filmen är otroligt intressant under andra halvan, men det är något som gjorde att jag ändå inte hyllar den fullt ut.

Paul Dano spelar den 26-årige författaren Calvin. Han är något av en kändis då hans debutroman är älskad av otaliga fans, men han kämpar med den andra boken. Han har skrivkramp helt enkelt. Dessutom är han deprimerad över en flickvän som dumpat honom och han visar upp tydliga antisociala tendenser. Hans psykolog föreslår att han ska skriva om sin drömtjej. Sagt och gjort, Calvin skriver om Ruby. Och så finns hon helt plötsligt. Hon är dessutom hans sambo och precis så härligt sprallig som han hade fantiserat ihop. Calvin blir mycket skärrad när han upptäcker en främmande kvinna i sin lägenhet.

Zoe Kazan spelar denna den senaste versionen av en manic pixie dream girl - Ruby Sparks. Zoe har också skrivit manus till filmen. Hon är helt ok inom båda yrkena, bra men inte jättebra. Paul Dano känd från Little miss Sunshine och eposet There will be blood spelar den kärlekskranke Calvin. Jag ogillade honom redan innan jag förstod att jag ogillar honom. Här passar hans mesiga stil ganska bra in, men jag kan knappast säga att jag njuter av att se honom på den vita duken.

Filmen påminner givetvis rejält mycket om Marc Fortser's Stranger than fiction med Will Ferrell, Maggie Gyllenhaal och Emma Thompson. Det är dock en mycket bättre film. Båda filmerna handlar om en författare som skriver en karaktär som kommer till liv. Författaren styr karaktärens liv i verkligheten. Skillnaden mellan historierna är att Emma Thompsons författare inte vet om att hennes karaktär lever medan Calvin i Ruby Sparks vet om att hon finns, och styr henne efter behag med sin skrivmaskin. Skillnaden mellan filmerna är att både idén och kärlekshistorien i Stranger than fiction vida överglänser idén och kärlekshistorien i Ruby Sparks.

Det intressanta med filmen Ruby Sparks är det filosofiska, ja allmänt mänskliga, problem Calvin ställs inför. Vill jag leva med en person som älskar mig därför hon måste, hon kan inte inte älska mig? Vad är värdet av den fria viljan hos en partner? Dessa frågor berörs lite lätt i filmen. Tyvärr berörs de för lite och delvis som komisk effekt. Frågeställningen var värd så mycket mer.

Jag måste dock ge en extra stjärna åt flera av birollsinnehavarna. Annette Bening och Antonio Banderas är suveräna i rollerna som Calvins mor och styvfar. Mycket underhållande. Chris Messina som spelar Calvins bror Harry är också bra. Samt Steve Coogan, såklart.

Efter att jag låtit filmen sjunka in har jag kommit fram till ett betyg. Jag ger Ruby Sparks tre omöjliga förhållanden av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Calvin gömmer sig för sin oväntade sambo