Nai: Power to the people!
Bo: Stick it to the man!
Room från 2015 är en mycket bra och stark film. Men när jag såg den filmen upplevde jag en ångest under stora delar av filmen på grund av att de var instängda i det lilla skjulet under så lång tid. Det gjorde att det tog ett tag för mig att "landa på fötterna" över vad jag egentligen tyckte om filmen. Jag älskade den i alla fall till slut.
Nu har jag sett en film till med liknande "problem". Inte på grund av klaustrofobi denna gång dock. Under stora delar av titten på Captain Fantastic upplevde jag en känsla av förebådande undergång för barnen. De sex barnen som Viggo Mortensens karaktär uppfostrar ute i skogen utanför det vanliga samhällets normer och procedurer. De går inte i skola eller deltar i några sociala aktiviteter med andra än sig själva. Till min fasa inser jag att jag är lika konservativ som barnens morfar som under delar av filmen framställs som "the bad guy".
Det hjälper inte direkt att Mortensens hippie Ben är maoist eller vad han nu kan tänkas vara. Jag kan kanske förstå att vissa kan dras till den romantiska bilden av kommunism, men jag har aldrig gått på den lätta finten och sympatiserat med Lenin, Trotskij, Stalin, Mao och allt vad de heter.
Så vad återstår då av denna film för mig? Den har sina stunder och jag älskar skådespeleriet överlag. Filmen har till att börja med flera riktigt starka barnskådespelare. Utan dem hade denna film inte alls funkat. Jag gillar de yngsta mest, den med gasmasken och den i onesie'n. Jag gillar till och med Viggo Mortenson. Brukar inte vara svag för honom, han är kall, men här var han riktigt bra och nästan innerlig i några få scener i slutet. Trots detta kändes det lite konstigt att han nominerades till en oscar för bästa manliga huvudroll för så speciell var inte hans insats här som jag ser det. Det fanns andra som var klart bättre detta år...
Humorn! Javisst, det är en rejält rolig film. Inte så att man gapflabbar och sprutar läsk ur näsan men den har en lågmäld och långsamt verkande humor. Den är mer sarkastisk och lite kall än inbjudande varm. Scenen med trafikpolisen, scenerna hemma hos systerfamiljen, allt som yngsta dottern gjorde, faderns försök att förklara olika koncept ur boken Lolita för yngsta sonen och scenen när familjen försöker äta frukost på en vägkrog (typiska American diner) kan räknas in bland de roligaste scenerna. Barnens förskräckta miner när de ser alla "sjuka" människor på vägkrogen var kanske filmens stora skrattfest.
Slutet då? Jo det är hjärtskärande. Jag dog inombords flera gånger när det kändes som att barnen inte skulle få ta farväl till mor sin. Totalt hjärtskärande. Via en pajjig scen där de begick ett antal brott lyckades manusförfattaren tillika regissören få ihop det på slutet. För övrigt insåg jag i efterhand att jag hade koll på honom, Matt Ross. Detta är hans andra långfilm och jag såg hans debutfilm 28 hotel rooms på SFF 2012. Det var en av de årets största positiva överraskningar.
Kan man läsa in i filmen att Ben verkligen bidrog till och förvärrade mammans sjukdom? Jag tror det. Tycker dock inte att filmen tar i den frågan alls vilket blir lite förvirrande. Och varför valde Bo inte college som han under hela filmen drömt om? Också en känsla att filmen inte riktigt är komplett. Den stannade precis före den berättat klart sin historia... Kanske.
Vad tycker jag då om Captain Fantastic efter att jag landat? Hela skocken av barn var förtjusande! Jag är mestadels väldigt positiv men jag kan ändå inte skaka av mig en känsla av kluvenhet. Detta är en komplex film trots dess enkla yta och det finns delar av filmen som jag inte helt smält än. Men den är helt klart en bra film och en film jag antagligen kommer vilja se igen före jag sammanfattar filmåret med en topplista.
Jag ger Captain Fantastic fyra mates av fem möjliga.
Betyg: 4/5
