The Batman (2022)

På middagen före filmen frågade Markus hur peppade vi var. Jag svarade ärligt att jag hade ganska låga förväntningar och att jag mest så fram emot middag med kompisar och gå på bio ihop, sådant man gjorde "förr i tiden". Däremot var jag inte speciellt peppad på att se ytterligare en film om en dyster och "brooding" Bruce Wayne i ett mörkt och regnigt Gotham City.

Så man kan lugnt säga att jag inte tillhör den tilltänkta primära publiken. För en sådär 15 år sedan hade jag antagligen älskat denna film! Men nu kände jag mig tämligen oengagerad. Åren har gått och jag är inte lika sugen på filmer i superhjälte- och serietidningsgenrerna som är stiffa och allt för seriösa. Om de inte har glimten i ögat blir det lätt pompöst kan jag tycka. Det känns som att filmer i denna genre inte ska tas på så stort allvar av teamet bakom filmerna. 

Jag är heller inte specifikt intresserad av Bruce Wayne eller The Batman som figur. Som många av figurerna i DC tilltalar han mig inte. Men för dem av er som älskar Batman är denna film guld. Det är intressant att jämföra filmen med alla gamla versioner, där jämförelsen med Nolans trilogi från 2005-2012 känns mest relevant.

Denna gång är det Twilight-snubben Robert Pattison som iklär sig Läderlappens kläder och åker omkring med bilen och hojjen. Han gör det bra, men jag måste nog ändå tillstå att min favorit än så länge är Ben Affleck.

Vad som är intressant är att denna film nästan helt fokuserar på The Batman, inte Bruce Wayne. Det är som att han iklädd i sin dräkt är sig själv och som Bruce är han endast en spillra av vad han kan vara. För mig blir det en kittlande krydda men egentligen hade jag velat se mer av Bruce och mindre av en tystlåten Batman i mörkret och regnet. Några av de bästa partierna i Nolans filmer är just när vi får följa Bruce och hans göranden.

Övriga skådespelare står inte ut speciellt mycket. Zoë Kravitz spelar Catwoman och hon är ok men det saknas något för att jag skulle bli helt förtjust. Hon var inte lika intressant som Anne Hathaways version men givetvis bättre än Michelle Pfeiffers. Detta är en av många fantasivärldar där lojalitet är mer intressant än kärlek. Bruces "adoptivpappa" Alfred spelas lite absurt nog av Andy Serkis vilket inte var sådär jättelyckat. Han har inte en chans emot förebilden Michael Caine. Serkis dialekt är dock skönt brittisk. Även Jeffrey Wright i rollen som Lt Gordon lämnade mer att önska. Trots hans signatur-tick med att bita sig i underläppen bleknade han jämfört med Gary Oldmans Gordon. Här får man dock nämna att Wright inte fick mycket speltid i filmen.

Så kommer vi då till speltiden. Att denna film var tvungen att hålla på i 3 timmar finner jag lite överdrivet. Det var inga problem att se hela filmen och en av dess styrkor är ju världsbygget där NYC och Chicago blandats ihop till ett dystopiskt helvete. Men handlingen håller inte för speltiden. The Batman sysslar mest med att jaga seriemördaren The Riddler som lämnar efter sig ledtrådar och koder som polisen och Batman måste lösa. Det inleds bra men efter ett tag blir det så överdrivet då The Riddler kan förutspå allt för många steg i händelsekedjor. Manus blir slarvigt och allt eftersom filmen pågår blir det mindre och mindre intressant att följa jakten. Jag tycker att de antingen skulle gjort filmen mer realistisk, eller mindre dito och introducerat en glimten i ögat som passar in i seietidningsvärlden. 

Det finns en hel del bra scener, tänker speciellt på när The Batman möte The Riddler (Paul Dano) mot slutet av filmen. Det finns också en häftig scen när vi får möta The Batmobile för första gången, även om den efterföljande biljakten givetvis var ganska tråkig (som i princip alla biljakter är).

Som sammanfattning tror jag som sagt att man måste vara ett fan till Batman som figur för att till fullo uppskatta denna film. Jag som casual viewer kände mig mestadels ganska oengagerad. Jag saknade stakes som kändes i kroppen, man kan kanske sträcka sig till att kalla den "snygg men grund".

Betyget blir en stark tvåa.

Betyg: 2+/5

Läs mer om filmen hos Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord

Rough Night (2017)

Färdiga med förberedelserna inför "Buffy 21 år"-festen hade vi några timmar av slå ihjäl, jag och Joel. "Låt oss se en film" föreslog Joel. Vi kom snabbt fram till att vi ville se något lättsamt och valet föll på komedin Rough Night med Scarlett Johansson. Filmen handlar om fem tjejer som åker till Miami för att ha möhippa för Scarletts rollfigur Jess. Men så går det mesta fel. Något av en variant på The Hangover eller Bridesmaids alltså? Nej, det visar sig att denna film är mer hejdlös än de lite mer kända filmerna. Rough Night är kantigare, rörigare, mindre pk och råare. Den påminner mig mer om filmer som Very bad things från 1998 eller Weekend at Bernie's från 1989.



Det är förbaskat kul att se rätt typ av film med Joel. Skillnaden på filmupplevelse kan bli stor då man har en skrockande och frustande Joel i stolen bredvid. Då humorn satt som handen i handsken hos mig också var det mycket munter stämning i rummet av och till. Skulle filmen setts med någon som inte gillade typen av humor skulle jag antagligen låtit mig påverkats av stämningen och kanske inte skrattat lika mycket. Så rätt stämning och att man gillar typen av råare humor behövs för denna film.

Scarlett Johansson är filmens kändaste skådespelerska och hon drar ett visst lass i filmen. Hennes tre väninnor spelas av Zoe Kravits, Jillian Bell och Ilana Glazer. Av dem känner jag bara igen Kravitz. De är alla tre helt ok men långt från filmens ljuspunkter. Till kvartetten ansluter också Jess australiensiska väninna Pippa. Hon spelas av giganten Kate McKinnon, filmens klarast lysande stjärna. Hon har en fantastisk tajming och är helt enkelt strålande bra.



Tjejgänget hyr ett stort hus och planerar både partajande med dryck och annat samt manlig strippa. Filmen höjs lite extra med duon Demi Moore och Ty Burrell som det stenrika swingersparet i huset bredvid. Det är kul med kända skådespelare i små biroller som denna. Påminner mig om Julia Louis-Dreyfuss och Nicholas Guest som det prövade grannparet till familjen Griswold i National Lampoon's Christmas vacation från 1989.

Det är kul att se en film som fokuserar på bara kvinnliga huvudkaraktärer. Det är uppfriskande om än inte unikt nu för tiden. Den tilltänkta brudgummen och hans kompisar sysslar med till synes dödstråkig vinprovning modell "stiff upper lip" medan tjejerna gör... andra saker. Det skojjas en del om skillnaderna mellan gängen, men de hade gärna kunnat dra det ännu lite längre.

Som film betraktat är dock Rough night långt från fulländad förstås, men nu är detta en komedi och som sådan levererade den helt klart. Den gav en rolig stund i fåtöljen och mer kan man ibland inte begära. Det jag tar med mig från titten är minnet av Joels skratt och den härliga insikten att Kate McKinnon är en riktigt bra "comedienne".

Filmens största styrka är kanske ändå att den kommer ogillas av så många. Alltid lite extra piffigt med sådana filmer.

Jag ger Rough night en stark tvåa.

Betyg: 2+/5

Gemini (2017)

Gemini är framför allt en snygg film. Handlingen är förlagd till Los Angeles och vi får massor av supersnygga scener om natten med perfekt ljussättning och sköna färgskalor. Det hela påminner i "look and feel" om en Michael Mann-produktion. Filmen inleds och avslutas med en skön synthlåt men tyvärr används inte filmmusik så mycket mer under filmens gång. Inte så att det stack ut i alla fall. Favvisen Lola Kirke spelar Jill, en personal assistant till den superkänd ung skådespelerska Heather spelad av Zoe Kravitz.

Efter en konfliktfylld natt som också innehöll en hel del alkohol vaknar Jill upp hemma hos Heather med en kraftig bakfylla. Hon stapplar sig upp och åker iväg på ett ärende. När hon sedan återvänder till Heathers lyxiga hus finner hon sin arbetsgivare och vän mördad. Resten av filmen försöker Jill ta reda på vem som utförde mordet samtidigt som håller sig undan polisen som blir mer och mer intresserade av henne i mordutredningen. 



Carl nämnde en mycket träffsäker spaning om filmen att det hela tiden var låga "stakes". Filmen spelar som det verkar medvetet med låga stakes. Den svettiga nerv som 19 filmer av 20 med samma synopsis hade haft infann sig aldrig. Detta är istället en "laid back" nattlig resa genom Los Angeles mer fashionabla kvarter. Lola Kirke som jag älskar i serien Mozart in the jungle är mycket bra här också. Vi får se hennes ansikte i många scener. Dialogen är inte det centrala, det är hennes tankar och känslor som vi åskådare får försöka tyda.

Under eftertexterna kändes det som att jag inte fattade något om vad som hände alls förutom det uppenbara. Vad som hände var klart, men varför och hur var lite oklart. Efter Carls uttalande om "stakes" föll bitarna på plats. Det var bara det, inget mer. Men det räckte långt visade det sig när filmen sjunkit in lite.

Jag ger Gemini tre känslor av fem möjliga.

Betyg: 3+/5

Dope (2015)

Filmfestivalen verkar satsa på denna film då den visas hela fem gånger under årets festival. Normalt sett brukar filmerna endast visas tre gånger vardera på festivalen. Jag tycker dock att det är ett bra val att de visar denna lilla glädjefyllda pralin flera gånger under detta år då socialrealismen står oss upp i halsen.

Dope är en underbar film som sprudlar av lekfullhet i filmskapandet, den blandar hejdlöst bland genrer som komedi, crime, heist, ghettodrma och musikfilm. Ok, den håller kanske inte fullt ut i alla delar, men den spänner bågen i alla fall och resultatet är helfestligt. Vi får följa tre färgade ungdomar på high school, två killar och en tjej, en riktig tomboy. Till skillnad från stereotypen är dessa tre dock inte skolhatande slynglar som spenderar sin tid med att sälja droger. De är plugghästar, nerds, gillar 90-talets hip hop, spelar i ett punkband som bara spelar snälla låtar, gillar precis som den vita medelklassen Game of Thrones och de är smarta som attans. Av ett antal olyckliga sammanträffanden råkar vår härlige huvudperson Malcolm komma över en massa droger och för att klara sig med livet i behåll måste vår hjältetrio göra precis det som alla förväntar sig av dem, att sälja drogerna. Lår galenskapen starta!

Jag älskade denna film, och jag bryr mig intet om dess eventuella skavanker. Det är en skur av olika influenser som flyger genom mitt huvud när jag ser filmen.... Allt från Pulp Fiction, Straight Outta Compton och Ocean's eleven till klassikers som Risky business, Project X och en av de senare årens filmfestivalfilmer Frankie go boom.

Malcolm spelas av nya ansiktet Shameik Moore och han är mycket lustig. Som hans "wing men" ser vi en bra Tony Revolori (lilla killen från The Grand Budapest Hotel) som Jib, och en alldeles underbar Kiersey Clemons som den lesbiska Diggy. Trion är fantastiskt rolig. Jag skrattade högt flera gånger åt deras maner, dialog och miner. Misa för all del inte Diggys och Jibs luftjuckande bakom ryggen på Malcolm när han ska hjälpa snygga tjejen med hennes matteläxa...

På tal om henne, snygga tjejen Nakia, så såg hon ut som en kopia av en ung Lisa Bonet, ni vet hon från Cosby? Det var inte så konstigt då Nakia spelas av Zoe Kravitz, Lisas Bonet och Lenny Kravitz's dotter.

Dialogen är snabb och fylld av slang. Det överlägset vanligaste ordet som yppas är det så fruktade n-ordet. Som en självreflektion över detta ger filmens regissör Rick Famuyiwa oss en scen där trions kompis, vita kompis, vill använda n-ordet i alla välmening, precis som de tre gör. Men det går inte för sig och han får en örfil varje gång han försäger sig av Diggy. Mycket lustig scen för övrigt. Meta så att det förslår.

Under alla ironiska och satiriska skämt och situationer som Famuyiwa ger oss bubblar en verklighet och han hinner få med ett litet budskap i filmen också. Malcolms personliga brev i ansökan till Harvard var övertydligt och lite väl mycket släggan i huvudet på publiken, men när så Malcolm drar upp luvan på sin tröja och går iväg med uppskjutna axlar kan jag ändå inte undgå att dra efter andan i eftertänksamhetens kranka blekhet.

Dope gör en glad (pun intended). Jag gillade filmen och den skulle mycket väl kunna växa ut till en ännu större favorit vid en omtitt. Men för nu nöjer jag mig med en stark trea. Stark rekommendation alltså!

Betyg: 3/5

Filmen visas på Filmfestivalen imorgon den 13:e samt den 15:e, 20:e, 21:a och 22:a november.