Filmfestivalen verkar satsa på denna film då den visas hela fem gånger under årets festival. Normalt sett brukar filmerna endast visas tre gånger vardera på festivalen. Jag tycker dock att det är ett bra val att de visar denna lilla glädjefyllda pralin flera gånger under detta år då socialrealismen står oss upp i halsen.
Dope är en underbar film som sprudlar av lekfullhet i filmskapandet, den blandar hejdlöst bland genrer som komedi, crime, heist, ghettodrma och musikfilm. Ok, den håller kanske inte fullt ut i alla delar, men den spänner bågen i alla fall och resultatet är helfestligt. Vi får följa tre färgade ungdomar på high school, två killar och en tjej, en riktig tomboy. Till skillnad från stereotypen är dessa tre dock inte skolhatande slynglar som spenderar sin tid med att sälja droger. De är plugghästar, nerds, gillar 90-talets hip hop, spelar i ett punkband som bara spelar snälla låtar, gillar precis som den vita medelklassen Game of Thrones och de är smarta som attans. Av ett antal olyckliga sammanträffanden råkar vår härlige huvudperson Malcolm komma över en massa droger och för att klara sig med livet i behåll måste vår hjältetrio göra precis det som alla förväntar sig av dem, att sälja drogerna. Lår galenskapen starta!
Jag älskade denna film, och jag bryr mig intet om dess eventuella skavanker. Det är en skur av olika influenser som flyger genom mitt huvud när jag ser filmen.... Allt från Pulp Fiction, Straight Outta Compton och Ocean's eleven till klassikers som Risky business, Project X och en av de senare årens filmfestivalfilmer Frankie go boom.
Malcolm spelas av nya ansiktet Shameik Moore och han är mycket lustig. Som hans "wing men" ser vi en bra Tony Revolori (lilla killen från The Grand Budapest Hotel) som Jib, och en alldeles underbar Kiersey Clemons som den lesbiska Diggy. Trion är fantastiskt rolig. Jag skrattade högt flera gånger åt deras maner, dialog och miner. Misa för all del inte Diggys och Jibs luftjuckande bakom ryggen på Malcolm när han ska hjälpa snygga tjejen med hennes matteläxa...
På tal om henne, snygga tjejen Nakia, så såg hon ut som en kopia av en ung Lisa Bonet, ni vet hon från Cosby? Det var inte så konstigt då Nakia spelas av Zoe Kravitz, Lisas Bonet och Lenny Kravitz's dotter.
Dialogen är snabb och fylld av slang. Det överlägset vanligaste ordet som yppas är det så fruktade n-ordet. Som en självreflektion över detta ger filmens regissör Rick Famuyiwa oss en scen där trions kompis, vita kompis, vill använda n-ordet i alla välmening, precis som de tre gör. Men det går inte för sig och han får en örfil varje gång han försäger sig av Diggy. Mycket lustig scen för övrigt. Meta så att det förslår.
Under alla ironiska och satiriska skämt och situationer som Famuyiwa ger oss bubblar en verklighet och han hinner få med ett litet budskap i filmen också. Malcolms personliga brev i ansökan till Harvard var övertydligt och lite väl mycket släggan i huvudet på publiken, men när så Malcolm drar upp luvan på sin tröja och går iväg med uppskjutna axlar kan jag ändå inte undgå att dra efter andan i eftertänksamhetens kranka blekhet.
Dope gör en glad (pun intended). Jag gillade filmen och den skulle mycket väl kunna växa ut till en ännu större favorit vid en omtitt. Men för nu nöjer jag mig med en stark trea. Stark rekommendation alltså!
Betyg: 3/5
Filmen visas på
Filmfestivalen imorgon den 13:e samt den 15:e, 20:e, 21:a och 22:a november.
