Bonnie and Clyde (1967)

Tredje filmen denna veckan från Filmskolan. Detta är den gamla klassikern från sextiotalet, Bonnie and Clyde. Eller hur är det egentligen? Är detta ens en klassiker. Jag har sett den en gång tidigare, länge sedan när jag gick i högstadiet och jag kom inte ihåg mer än några enstaka minnesfragment från filmen. Jag hade ändock ganska höga förväntningar inför titten.

Filmen såg tillsammans med Måns med varsitt glas konjac i händerna. Det var en trevlig filmtitt tillsammans och vi fick ungefär liknande upplevelser av filmen. Den inleds starkt med en både filmtekniskt och innehållsmässigt spännande scen där Bonnie möter Clyde för första gången och den olycksaliga romansen inleds. Scenen var mycket inspirerad av Hitchcock med kameravinklar, klippning, ljussättning etcetera. Jag jämför den med Shadow of a doubt fast i färg och inte lika knivskarp eller mästerligt genomfört.

Sedan sackar filmen mer och mer under dess tämligen långa speltid. Den blir segare och segare, tråkigare och tråkigare till den grad att jag mot slutet sitter och undrar hur mycket som är kvar av filmen.

Därför blir det extra överraskande när den avslutas med en bra och intressant scen, filmens sista fem minuter. Själva bakhållet och slutet för Bonnie & Clyde är inte bra för dess realism, väldigt lite i denna film upplever jag som realistiskt, utan mer för klippningen och huvudpersonernas sista blickar till varandra där de båda uppenbarligen förstår att det är kört nu. 

Filmen mellan inledningen och slutet har grava problem med tonalitet och flertalet val av regissören Arthur Penn. Den blandar på pappret ganska allvarliga frågor som att de skjuter ihjäl både poliser och civila med slapstick-feeling med en hysterisk banjo som spelar någon slags gammal bonnig blues. Clyde framställs också som en slags Astrid Lindgren-bov som egentligen är en schysste pôjk. Han framställs som charmig. Bonnie är mer mörk i energi och upplevs som farligare.

Warren Beatty spelar Clyde och jag fascineras av hur vacker han var, som en ung JFK eller Rob Lowe.  som Bonnie har jag dock lite problem med. Faye Dunaway har jag dock problem med. Hon är vacker på pappret men hon ger mig kalla kårar längst ryggen. Det är något med hennes energi och aura som stryker mig mothårs och det är samma sak i alla filmer jag sett henne i.

Även om det var en trevlig filmtitt var nog varken jag eller Måns speciellt imponerade. Clydes lärling C W var en comic relief, men hans karaktär drogs ned av löjets skimmer. Droppen som fick bägaren att rinna över måste varit Estelle Parsons som spelade Blanche, frun till Clydes bror Buck (Gene Hackman). Blanche var med i nästa hela filmen och i nästan varenda scen skrek hon rakt ut som en stucken gris. Hennes addition till filmen var att det fanns en hysterisk kvinna skrikandes i bakgrunden hela tiden. Va fan, helt orimligt slöseri. Är detta en äldre version av att "fridging"? Inte kul.

Betyg: 2-/5

Lyssna på mitt och Måns snack om filmen i Filmskolan, prenumerera på Shinypodden eller lyssna här.

McCabe & Mrs. Miller (1971)

Constance Miller: Look, Mr. McCabe, I'm a whore!

Robert Altman har varit en favoritregissör ända sedan jag såg hans fantastiska filmer Short Cuts och The player från tidiga nittiotalet. Och precis som med en annan favoritregissör från Decennierprojektet Otto Preminger känner jag mig trygg med när Altman intar regissörsstolen.

Denna veckas gemensamma film är Altmans westernfilm McCabe & Mrs. Miller med Warren Beatty och Julie Christie i titelrollerna. Altman har skapat en riktigt skitig och rått realistisk westernmiljö från förra sekelskiftets nybyggarland i nordvästra USA. Filmens handling är egentligen inte så värst märkvärdig. Det som sticker ut är stämningen i filmen och dess karaktärer. Kvinnorna är skitiga, fula och trashiga horor. Männen är skitiga, fula och trashiga nybyggare.

Warren Beatty spelar McCabe, en gambler med ett rykte om sig att han dödat en känd våldsman. Med det ryktet kan han ta sig stora friheter då ingen vågar utmana honom. När han anländer till en liten håla i Oregons vildmark ser han en möjlighet att bygga för framtiden. Han låter uppföra ett horhus i den spirande staden. Inom kort anländer den gåtfulle Mrs. Miller med ett förslag om att hon och McCabe ska ingå partnerskap. Hon vill ta dit "fina" fnask från Seattle och driva huset som den entreprenör hon är. Hon utlovar större vinster än vad McCabe skulle fixa själv. Hon är en handlingskraftig kvinna, åtminstone ibland, och samarbetet startar bra.

Resten av filmen handlar om hur de bygger upp verksamheten; hotell, bar, horhus och en massa fastigheter, tills ett stort gruvbolag vill köpa upp verksamheten och den konflikt som uppstår.

Warren Beatty var ju känd och säkert filmens dragplåster. För mig blir han ett av de svagare korten. Däremot är Julie Christie som Mrs. Miller mycket bra. Vi får också en hel del mustiga biroller med en ungdomlig Keith Carrandine som den kåte kofösaren som utropstecken.

Det som jag mest tar med mig från filmen är gyttjan, de stora varma baden, misären och Altmans suveräna förmåga att skapa en genuin miljö i filmen. Jag måste också säga att slutscenen lyfte filmen ett snäpp. Något av ett anti-Rio Bravo slut va?

Jag ger McCabe & Mrs. Miller tre skrupelfria mördare av fem möjliga.

Edit: Den fick en fyra först men jag jackade ner betyget ett snäpp i en kalibreringsövning i duschen i morse.

Betyg: 3+/5

Fredag under en Decenniermånad betyder att både Movies-Noir och Jojjenito också skriver om filmen idag. Gillade de nybyggarandan eller ville de hellre åka tillbaka till storstan?

Läs också Roger Eberts text.

The Parallax View (1974)

Idag tjuvstartar jag med Decennier - the Seventies. Det blir fullt med filmer så det är bäst att komma igång. Denna gång har jag och Movies-Noir bestämt att vi inte länkar till varandras filmer förutom på fredagarna. Men ta chansen och hoppa över till honom och kolla in vilka filmer han skriver om. Just idag har jag dock fått sällskap av Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord om dagens film, länk nedan.

Sjuttiotalet. Vad tänker du på om jag säger filmer från sjuttiotalet? Chanserna är ganska stora att du svarar konspirations- och paranoiafilmer. Därför tänkte jag starta Decennier 70-talet med två av mig osedda konspirationsfilmsklassiker. Först ut är The Parallax View med ingen mindre än Warren Beatty i huvudrollen. Den kände regissören Alan J. Pakula har dirigerat. Två år senare gjorde han den med rätta älskade klassikern All the presidents men med Dustin Hoffman och Robert Redford i rollerna som Bernstein och Woodward (killarna bakom avslöjandet av Watergate).

The Parallax view handlar också om den undersökande och näsvisa journalisten Joeseph Frady som via tips börjar ana en konspiration bakom mordet på en färgstark och omtyckt senator. Ingen tror på honom, framför allt inte myndigheterna eller hans chef på tidningen. Han kämpar på och när en efter en av vittnena till mordet på sentorn börjar dö under mystiska omständigheter får Frady mer och mer indikationer på att han är något på spåren. Till slut leder dem honom till ett stort superkonspiratorisk företag, Parallax.

Frady tillsammans med Lee Carter (Paula Prentiss)

En film som har sin huvudrollsinnehavare i nästan varenda scen är mycket beroende av att denna figur fungerar. Tyvärr tycker jag inte att Warren Beatty är en speciellt intressant skådespelare. Han är snarare på och över gränsen till tråkig. Det finns några intressanta andra karaktärer i filmen, tex Fradys journalistkollega Lee Carter spelad av Paula Prentiss, men scenerna med henne slarvas bort. Pakula har klippt filmen mycket konstigt. Hela historien är som fragmenterad och sönderhackad. Plötsliga klipp och hopp i tiden kan kanske vara artistiskt och effektivt i vissa lägen men det fick mig att gång på gång tappa det mödosamt uppbyggda intresset för historien. Ett exempel är när Lee besöker Frady i inledningen för att få hjälp. Hon känner sig hotad. Frady tror inte på henne, de pratar lite, Lee är uppriven och hon går ut på terrassen. Klipp till att hon ligger på bårhuset död. Denna typ av absurda klipp sker om och om igen. Det är som att man som åskådare inte ska få knyta an till någon karaktär förutom den tråkige Frady.

Konspirationsinnehållet då? Nä, inte speciellt intressant. Jag tror inte ens att man fick veta vad Parallax var ute efter. Lönnmord? Allmän konspiration? Vad är då det? Däremot är det inget tvivel om att detta är en konspirationsthriller. Filmens enträgna musik ger ingen chansen att missförstå. Det är nästan lustigt vilken spänningsmusik som slängs in parti och minut. Men spänning i filmen det får man tyvärr leta efter.

Vad har vi då som är bra? Själva sjuttiotalsfeelingen med miljö, kläder och bilar är det inget fel på och om man gillar det bör man känna sig hemma. Den redan omnämnda Paula Prentiss var bra men tyvärr försvann hon innan jag hann lära känna karaktären. Sen måste jag nämna att jag gillade slutscenen. Den var kanske filmens bästa, men då var det liksom lite för sent. För övrigt hade jag nog gillat filmen mer om den inte ryggat tillbaka från att handla mer om filmens karaktärer. Istället anslås en nästan helt anonym och opersonlig ton. Filmen har ett mörkt slut, och det får den pluspoäng för, men fullt genomslag uppnås inte hos mig då jag inte brydde mig så mycket om Frady...

Som taget ur en Bondfilm

Detta är en av de svagaste konspirationsfilmer jag sett från eran. All the presidents men är bästa filmen från eran medan 3 days for Condor är i samma klass som Parallax, dvs ganska svag. Pakula's 90-talskonspirationsfilm The Pelican brief är klart bättre än denna och samma sak med Enemy of the state samt Conspiracy theory. Jag ger The Parallax view två konspirationer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Kolla nu in om Sofia klarade sig helskinnad genom filmen eller om hon också trillade av pinn...