
Idag tjuvstartar jag med Decennier - the Seventies. Det blir fullt med filmer så det är bäst att komma igång. Denna gång har jag och Movies-Noir bestämt att vi inte länkar till varandras filmer förutom på fredagarna. Men ta chansen och hoppa över till honom och kolla in vilka filmer han skriver om. Just idag har jag dock fått sällskap av Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord om dagens film, länk nedan.
Sjuttiotalet. Vad tänker du på om jag säger filmer från sjuttiotalet? Chanserna är ganska stora att du svarar konspirations- och paranoiafilmer. Därför tänkte jag starta Decennier 70-talet med två av mig osedda konspirationsfilmsklassiker. Först ut är The Parallax View med ingen mindre än Warren Beatty i huvudrollen. Den kände regissören Alan J. Pakula har dirigerat. Två år senare gjorde han den med rätta älskade klassikern All the presidents men med Dustin Hoffman och Robert Redford i rollerna som Bernstein och Woodward (killarna bakom avslöjandet av Watergate).
The Parallax view handlar också om den undersökande och näsvisa journalisten Joeseph Frady som via tips börjar ana en konspiration bakom mordet på en färgstark och omtyckt senator. Ingen tror på honom, framför allt inte myndigheterna eller hans chef på tidningen. Han kämpar på och när en efter en av vittnena till mordet på sentorn börjar dö under mystiska omständigheter får Frady mer och mer indikationer på att han är något på spåren. Till slut leder dem honom till ett stort superkonspiratorisk företag, Parallax.
Konspirationsinnehållet då? Nä, inte speciellt intressant. Jag tror inte ens att man fick veta vad Parallax var ute efter. Lönnmord? Allmän konspiration? Vad är då det? Däremot är det inget tvivel om att detta är en konspirationsthriller. Filmens enträgna musik ger ingen chansen att missförstå. Det är nästan lustigt vilken spänningsmusik som slängs in parti och minut. Men spänning i filmen det får man tyvärr leta efter.
Vad har vi då som är bra? Själva sjuttiotalsfeelingen med miljö, kläder och bilar är det inget fel på och om man gillar det bör man känna sig hemma. Den redan omnämnda Paula Prentiss var bra men tyvärr försvann hon innan jag hann lära känna karaktären. Sen måste jag nämna att jag gillade slutscenen. Den var kanske filmens bästa, men då var det liksom lite för sent. För övrigt hade jag nog gillat filmen mer om den inte ryggat tillbaka från att handla mer om filmens karaktärer. Istället anslås en nästan helt anonym och opersonlig ton. Filmen har ett mörkt slut, och det får den pluspoäng för, men fullt genomslag uppnås inte hos mig då jag inte brydde mig så mycket om Frady...
Betyg: 2/5
Kolla nu in om Sofia klarade sig helskinnad genom filmen eller om hon också trillade av pinn...