The Outsiders (1983)

 

Stay gold, Ponyboy. Stay gold.

1983 gjorde Francis Ford Coppola två filmer som baserades på böcker av samma författare och som dessutom påminner om varandra en hel del. Det är minst sagt intressant.

Författarinnan S. E. Hinton skrev boken The outsiders 1967. Filmen handlar om ett ungdomsgäng från den sämre delen av stan och deras konflikter med de rika ungdomarna, The Greasers mot The Socs. Historien utspelas i Tulsa, Oklahoma 1965. Filmen är hyfsat realistisk med en känsla av en gnutta förvrängd och förstärkt realitet. Den är melankolisk och eftertänksam och påminner mig i tonalitet lite om Stand by me från 1986. Coppola har också använt tidsenlig musik på ett mycket bra sätt, inte hysteriskt överdrivet som George Lucas använde rockabillymusiken i den patetiska American graffiti.

Det som framför allt står ut med The outsiders är dock stjärncasten, en "who's who" bland unga manliga skådespelare i början av åttiotalet. det var kanske här grunden för "the brat pack" lades?

Huvudrollerna spelas av Ralph Macchio och en förträfflig C. Thomas Howell som påminner mig om River Phoenix. Biroller spelas av Matt Dillon, Patrick Swayze, Rob Lowe, Emilio Estevez och en okänd Tom Cruise. Diane Lane spelar tjejen in mitten och Tom Waits gör som vanligt en suverän liten roll. Lilla Sofia Coppola spelar lillasyster.

Ponyboy påminner mig så om systerson Måns, men i denna film slåss de med knivar istället för gurkor.

Filmen är en "coming of age" med en sorgsen ton. Drömmar som krossas, potential som rinner ut. Det är en fin liten historia som är väl värd att berätta.

Nature’s first green is gold, 
Her hardest hue to hold. 
Her early leaf’s a flower; 
But only so an hour. 
Then leaf subsides to leaf. 
So Eden sank to grief, 
So dawn goes down to day. 
Nothing gold can stay. 

Betyg: 4/5

Road House (1989)

Anledningen till att jag tog med Road House bland mina filmer är lite eljest. Filmen var jag inte direkt sugen på men jag hade läst någonstans att filmens "audio commentary" med Kevin Smith och Scott Mosier skulle vara mycket underhållande. Detta ville jag lyssna på och därmed kom filmen med i projektet. Två gånger om dessutom eftersom jag såg filmen först med det vanliga ljudspåret.

Först några ord om filmen, skrivna före jag tittade och lyssnade på kommentarspåret. Jag hade vaga idéer om vad filmen var för något. Var det en actionfilm med Patrick Swayze? Kanske lite åt komedihållet? Men nej, detta vara en nykter och seriös actionfilm med allvar i blicken. Patrick Swayze spelar Dalton i en modern western. Istället för en tystlåten sheriff som kommer till en liten stad som inte är värdig honom är Dalton en rättskipare på den lokala baren. Dalton är stoisk och lugn. Han utövar tai chi och är en bad ass som syr sig själv i överarmen utan bedövning efter han blivit knivad som en annan John Rambo.

Det lustiga är att all denna hårdhet och western-vajb utspelas i en hyperåttiotalistisk miljö med hysteriska frisyer, poppig musik, bara överkroppar och pastellfärger så långt ögat når. Lite lagom anakronistiskt alltså. Det känns hela tiden som att filmen balanserar på gränsen till att bli patetisk. Det är antagligen det som Kevin Smith gillade förresten. Jag var allmänt underhållen hela vägen. Sam Elliot som en gammal mästare till Dalton var bra som vanligt, sentuff. Men som helhet var detta inte mer än "helt ok". Det som var kul med filmen är att den blandar så friskt mellan allvar och cheesy-ness.

Nu dags för kommentarspåret... Hur var det och hur skulle jag då uppleva filmen något annorlunda?

Kevin Smith och Scott Mosier fick frågan om de ville spela in ett audio commentary efter att de pratat om Road House i deras kommentarspår för Clerks jubileumsutgåvan. De har en störtskön jargong och det är supermysigt att lyssna på dem. De är pålästa och de har med sig en massa information utskrivet på papper (wtf?). En bit in i filmen börjar de köra Dalton-skämt där de återanvänder Chuck Norris-skämt fast om Daltons i Norris ställe. Det blir roligare och roligare desto länge de kör dem. Och de kör dem hela kommentarspåret ut, de slänger in Dalton-ismer lite då och då.

Jag hade kanske väntat mig lite mer upprörande eller extrema uttalanden av Smith och Mosier men det var väldigt belevat. ett mysigt och underhållande kommentarspår helt enkelt.

Tillbaka till filmen... Nej, det var kanske inte den bästa åttiotalaren jag sett men den har något frejdigt och naivt över sig som ändå är ganska charmerande. Och den har en monstertruck!

Jag ger Road House två round kicks av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Point Break (1991)

Bodhi: If you want the ultimate, you've got to be willing to pay the ultimate price. It's not tragic to die doing what you love.

#24hfilm nr 5. En gammal favorit från tidigt 90-tal med Gary Busey - Point break. När man ser om gamla favoritfilmer från 80- eller 90-talen är det nästan ofrånkomligt att filmerna inte håller måtten längre. De få gånger då de håller är det alltid en stor lycka. När jag såg denna film första gången fylldes jag av dess anarkistiska frihetskänsla och bilden av surfarnas liv var så coolt. Vid denna titt känner jag inte lika starkt men jag kommer ihåg känslorna. Det är väl det som är nostalgi antar jag.

Keanu Reeves spelar huvudrollen som Johnny Utah. Han är ungefär lika bra på skådespeleri som en bit sten, men han ser tydligen bra ut. Hans ärrade partner och filmens roligaste figur spelas av Gary Busey. Han är alltid intressant att beskåda. Han spelar över i var och varannan scen men det är ju det som är hans grej.

Om Keanu gör sin Johnny ungefär som förväntat var nog detta den första filmen som jag verkligen gillade Patrick Swayze. I denna film spelar han en Neal McCauley-liknande messias som leder sina bröder inom den lilla surfargruppen. Bara fyra år senare gjorde Michael Mann en liten film som heter Heat. Jag tycker att det finns tangentpunkter mellan dessa två filmer, inte minst med avseende på bankrånsscenerna. Kathryn Bigelow har dock gjort en mindre film i allt förutom att hon har filmvärldens häftigaste rånarmasker i The ex-presidents. Action, spänning och drama är annars minor. Om något är Point break lite mer humoristisk, men frågan är om det var menat eller om det är ett resultat av tidens förändring av vad som anses coolt? Scrubs-stjärnan John C McGinley spelar en arg och skrikig polischef och jag hoppas verkligen att hans karaktär inte var menad som något annat än ren komedi!

Som filmmaratonsfilm var dock Point break mycket kapabel. Ett bra val för #24hfilm helt enkelt.

Jag ger Point break tre starka livsstilar av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Fiffi såg också filmen. Länk kommer upp så snart hon kommit tillbaka från stranden. Nu så, här är den.

Donnie Darko (2001)

 

Frank: Why are you wearing that stupid man suit?

I samtal om film med mina kära filmbloggande vänner kan man ibland upptäcka gigantiska svarta hål i vännernas filmerfarenheter. Så när jag hörde att Fiffi, som sett "allt", inte hade sett Donnie Darko blev jag förvånad, förbryllad och lycklig i nämnd ordning. Förvånad eftersom det kändes som vi redan pratat om filmen, förbryllad för hur kunde hon ha missat den, och lycklig för att då kunde jag ju bjuda in henne till filmvisning. Vilken sagolik lycka att få se filmen tillsammans med en som aldrig sett den förut! Sagt och gjort, jag bjöd in Fiffi till lite verklighetsflykt, en filmkväll hemma hos Henke.

Signifikanta filmval av Richard Kelly?

Jag kom direkt in i filmen, inledningsscenerna med The killing moon är magiskt suggestiva. Tämligen snart började jag dock fundera på hur det var att se filmen för första gången. Jag har väl sett filmen en 5-6 gånger varav två gånger på bio via Filmfestivalen. Hur upplever man filmen vid första titten? Minnen är grumliga från min egen debut. Jag smålog lite för mig själv och sneglade mot Fiffi. Jag undrade om hon drogs med eller om hon bara såg förvirrad ut, men samtidigt ville jag inte att hon skulle känna sig betraktad och därmed ta fokus från filmen. Efter ett tag frågade hon om jag kom ihåg alla scener från filmen? Ja absolut, svarade jag snabbt. Varför svarade jag så? Jag kommer ju inte alls ihåg ALLA scener, bara de flesta. Vi pratade dock inte mer under filmen. Som Jojjenito säger...

Man. Får. Inte. Prata. Under. Filmen!

Eftersom man inte kan åka tillbaka i tiden kommer jag aldrig mer få uppleva hur det är att se filmen för första gången. Men såvitt jag kommer ihåg är det en blandning av känslor, från förvirring och rädsla till upprymdhet och eufori. Filmen är kanske en pretentiös independentfilm som mässar kvasireligiösa budskap och leker med begrepp som maskhål och tidsresor, men jag älskar den. Jag kunde inte läsa av Fiffis reaktioner efter filmen så jag kommer vara mycket nyfiken när jag får läsa hennes inlägg om filmen.

Frank: You got away with it.

Vad är det som gör den så bra då? Den största förtjänsten måste vara känslan i filmen. Trots flera tittningar fattar jag inte filmen fullt ut än idag, men det gör liksom inget att filmen är som den är. Det är inte viktigt exakt hur allt hänger ihop, det är känslan i filmen som gör den bra och till en favoritfilm. Det är en ganska sorglig film och den har en domedagskänsla som tilltalar mig. Hur man än ser på handlingen så kan den inte ha slutat lyckligt. Ändå blir jag otroligt upprymd varje gång jag ser den. Jag väljer Love, inte Fear! LOL.

Kitty med sitt anus fortfarande intakt.

Något som starkt bidrar till stämningen i filmen är ett suveränt soundtrack med höjdarlåtar som The killing moon, Never tear us apart, Love will tear us apart, Mad world och Under the Milky Way. Men framför allt är filmen full av suveräna skådespelarprestationer. Jake Gyllenhaal som Donnie, hans syster Maggie som syrran Elizabeth som gilla Dukakis är perfekta i sina roller.

En av filmens många starka scener.

Mary McDonnell och Holmes Osborne är helt otroliga som Rose och Eddie Darko. Pappan är filmens klart roligaste och mamman är filmens motpol till all galenskap samt att hon bär slutscenerna på sina axlar. På tal om galenskaper, vi älskar väl alla Beth Grant som Kitty Farmer och Patrick Swayze som självhjälpsoraklet Jim Cunningham?

Observera Kittys t-shirt.

Jag tror inte att filmen vinner på att analyseras ihjäl. Tänk gärna på den, men låt den sedan vara. Lyssna på Frank och fundera lite på om tidsresor kanske ändå finns. Betyget blir till slut ganska lätt att välja, speciellt efter sista scenen där Mary McDonnell spelar så bra, att det kryper i huden på mig.

Jag ger Donnie Darko fem fåniga kanindräkter av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Undrar nu vad Fiffi tyckte... jag tror det går bra, kolla här.

Trailer

Mad World
Head over heels

R.I.P Donnie