Rocky IV (1985)

Drago: I win for me! FOR ME!

#24hfilm nr 6. Fiffis favoritfilm nummer ett, Rocky IV. När jag och Fiffi såg en av mina absoluta favoritfilmer Serenity blev den kosmiska balansen rubbad. För att återställa ordningen var vi givetvis tvungna att se en av hennes absoluta favoriter nu när vi körde filmmaraton. Det var dags för the Stallion mot den store anabolaberikade ryske maskinen Ivan Drago.

Jag hade givetvis sett filmen, men det var länge sedan och såvitt jag mindes det var det en ganska svag film, inte alls lika bra som den första Rocky-filmen. Jag kom bara ihåg brottstycken från filmen. Spelade inte James Brown på scen i filmen? Jovisst. Dessutom var där några längre musikvideomontage under filmens gång. Jag undrar hur de tänkte på den tiden. Men vänta nu, var det inte just det som gjordes i Drive häromåret? Jaja, allt går i cyklar.

Sen hade vi ju den läckra danskan och tillika Stallones fru på den tiden Birgitte Nielsen. Hon var läcker som attans kommer jag ihåg. Det var hon vid denna återtitt också. Som Ivan såg vi vår egen Dolph Lundgren. För mig okänd vid den tiden men nu desto mer känd. Han har inte så många lines, men de få han gör gör han bra.

Drago: I must break you.

Vad jag inte kom ihåg var den "lustiga" roboten, den simpla historien eller träningslägret i Ryssland. Jag kom ihåg Appollo Creed's död som mer smärtsam och jag hade för mig att det var en bättre fajt mellan Rocky och Drago i slutscenen. Men mitt yngre sinne kanske tog in andra saker då för nästan 30 år sedan?

Mot slutet när hela den sovjetiska publiken börjar hålla på Rocky och Drago får svårare och svårare, fann jag mig sittandes och hejja på den store blondinen. Jag antar att filmens budskap inte nådde fram till mig denna gång. Heller.

Jag är ledsen om jag gör Fiffi upprörd nu när vi närmar oss betygsättningen. Det var jättekul att se filmen med henne, hon gillar ju den så fasligt mycket. Och jag hoppas att jag höll masken lika bra som hon gjorde då vi såg Serenity ihop. Men utan en massa nostalgi och andra joxiga känslor runt denna film, Rocky IV, kan jag inte ge den annat än med nöd och näppe godkänt.

Jag ger Rocky IV två knockouter av fem möjliga.

Betyg: 2/5


Fiffi såg om filmen för femtioelfte gången och hennes revy finner du här.

Point Break (1991)

Bodhi: If you want the ultimate, you've got to be willing to pay the ultimate price. It's not tragic to die doing what you love.

#24hfilm nr 5. En gammal favorit från tidigt 90-tal med Gary Busey - Point break. När man ser om gamla favoritfilmer från 80- eller 90-talen är det nästan ofrånkomligt att filmerna inte håller måtten längre. De få gånger då de håller är det alltid en stor lycka. När jag såg denna film första gången fylldes jag av dess anarkistiska frihetskänsla och bilden av surfarnas liv var så coolt. Vid denna titt känner jag inte lika starkt men jag kommer ihåg känslorna. Det är väl det som är nostalgi antar jag.

Keanu Reeves spelar huvudrollen som Johnny Utah. Han är ungefär lika bra på skådespeleri som en bit sten, men han ser tydligen bra ut. Hans ärrade partner och filmens roligaste figur spelas av Gary Busey. Han är alltid intressant att beskåda. Han spelar över i var och varannan scen men det är ju det som är hans grej.

Om Keanu gör sin Johnny ungefär som förväntat var nog detta den första filmen som jag verkligen gillade Patrick Swayze. I denna film spelar han en Neal McCauley-liknande messias som leder sina bröder inom den lilla surfargruppen. Bara fyra år senare gjorde Michael Mann en liten film som heter Heat. Jag tycker att det finns tangentpunkter mellan dessa två filmer, inte minst med avseende på bankrånsscenerna. Kathryn Bigelow har dock gjort en mindre film i allt förutom att hon har filmvärldens häftigaste rånarmasker i The ex-presidents. Action, spänning och drama är annars minor. Om något är Point break lite mer humoristisk, men frågan är om det var menat eller om det är ett resultat av tidens förändring av vad som anses coolt? Scrubs-stjärnan John C McGinley spelar en arg och skrikig polischef och jag hoppas verkligen att hans karaktär inte var menad som något annat än ren komedi!

Som filmmaratonsfilm var dock Point break mycket kapabel. Ett bra val för #24hfilm helt enkelt.

Jag ger Point break tre starka livsstilar av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Fiffi såg också filmen. Länk kommer upp så snart hon kommit tillbaka från stranden. Nu så, här är den.

Scream (1996)

Phone Voice: Do you like scary movies?
Sidney Prescott: What's the point? They're all the same. Some stupid killer stalking some big-breasted girl who can't act who is always running up the stairs when she should be running out the front door. It's insulting.

#24hfilm nr 4 (tredje filmen var The hounds of Baskerville). Scream var en film som jag faktiskt inte sett tidigare. Men jag hade länge gått och tänkt att jag borde se den någon gång. Vad passade bättre än att se den på nyårskvällen efter en fantastiskt god nyårsmiddag med ett av de finaste vinerna jag någonsin druckit?

Filmen är inte speciellt kort men tiden flög iväg då vi såg den och helt plötsligt var det dags för slutscenen. För mig kändes det som att de bara introducerat karaktärerna och att inledningsscenerna var över. Det måste vara ett bra betyg att man är så inne i filmen, och blir så härligt underhållen att man knappt märker att det gått mer än 90 minuter av filmen redan!

Jag är ingen storkonsument av skräckisar så jag missade säkert en otal referenser i filmen, men samtidigt har man ju koll på det mest basala från genren och jag såg nog allt en hel del referenser jag med. Filmen är underhållande och nostalgisk över sina föregångare i genren på ett kärleksfullt vis och jag förstår de som säger att Scream var den första Cabin in the woods! Den tidigare filmen skulle vara mer spännande men jag tyckte de var ungefär lika. Väldigt mycket var faktiskt lika mellan de två filmerna, men där Scream fokuserade på individuella scener och situationer tar Cabin tag i hela skräckisgenren en gång för alla.

Vad som måste var en nyhet i och med Scream-filmerna är att karaktärerna i filmen är medvetna om populärkulturen och de har sett de skräckfilmer den hyllar. Det är meta så att det räcker. Jag gilla sådant och njöt av de finurliga scenerna i filmen, skräckfilmsgissningslek osv.

Det enda jag sett från Scream-serien är delar av tvåan och jag hade fått för mig att jag visste vem mördaren var i första filmen, men där hade jag förstått fel så för mig blev det svårt att förstå vem mördaren var före allt avslöjas i slutet (jag trodde mig veta men icke).

Humor, popkulturella referenser, lite spänning och Drew Barrymore's toppiga bröst. Vad mer kan man begära?

Jag ger Scream fyra döda tonåringar av fem.

Betyg: 4/5

Fiffi såg också filmen. Länk kommer så fort hon skrikigt klart. Här är Fiffis text.

Her Alibi (1989)

Phil Blackwood [voice over]: As he lifted the 400-pound weights above his head, he was in agony... but he bore it in silence.

#24hfilm nr 2. Här kommer en kort revy från en gammal goding med självaste Tom Selleck, ni vet han från Jesse Stone-filmerna! Här spelar Tompa deckarförfattaren Phil Blackwood som råkat ut för skrivkramp. För att få uppslag till sin nya kriminalroman anmäler han sig som en underskön rumänskas alibi i en mordrättegång. Ett av hans huvuden tyckte att det var härligt. När Phils lilla huvud lugnat sig lite börjar det stora huvudet fundera på om det var så bra att ta med sig henne hem, hon, en potentiell mörderska.

Phil Blackwood: [Narrating a passage of his upcoming book out loud - more than a little embellishing the truth] Despite the dozens of ravishing creatures begging to be part of his life, Swift had lived alone since his wife... was incinerated several years before, when the microwave went berserk during a thunderstorm.

Filmen är fortfarande riktigt festlig trots att den har 25 år på nacken. Jag hade bara sett den kort tid efter dess premiär, men jag kom fortfarande ihåg en massa scener från filmen; kniven i skalbaggen, pilen i rumpan, den döda katten, olyckan med garageporten, Phils ommöblering av sitt sovrum och magpumpningen. Den har en skön stämning och kvick humor, framför allt via Phils voice over. Han bygger ju sin nya bok på det som händer mellan honom och Nina, men i bokens värld är allt farligare, lyxigare och häftigare. Filmen påminner lite vagt om typen av humor som ibland bubblar upp i serien Castle. Den handlar ju också om en författare som får idéer till sina böcker från sin musa - Detective Beckett. Lustigt nog påminner Her alibi om tv-serier på mer än ett sätt. Filmen ser ganska sunkig ut, allt påminner mer om en tv-serie än en riktig spelfilm. Jag vet inte om det var 4:3-formatet, färgerna eller vad det var men den har lågt production value.

Phil Blackwood: [Narrating a passage of his upcoming book out loud - more than a little embellishing the truth] As the Japanese servants cleared away the remnants of Swift's gourmet meal, he and the girl exchanged sparkling repartee. His turn of phrase clearly had her entranced.

Tompa är som alltid väldigt underhållande. Att de har med Higgins (Magnum P. I.) som Phils bokförläggare är både fyndigt och lyckat. Han är också mycket rolig som den orolige förläggaren. Paulina är inte speciellt anmärkningsvärd som skådis men hon ser väl helt ok ut. Jag hade för mig att hon var omtalad som mycket vacker då filmen var ny, och Fiffi kunde intyga att hon satte trender då det gällde både hårspänne och kavajer med uppkavlade ärmar. 80-talet!

Phil Blackwood: [Narrating a passage of his upcoming book out loud - more than a little embellishing the truth] They let their towels drop to the floor. His eyes explored every inch of her glistening wet body. Her eyes explored every inch of his... muscled torso. He took her in his arms. Her breasts squashed against him like ripe pomegranates. They kissed. She nearly passed out from the rapture of the moment... but Swift, familiar with this reaction from past encounters, gathered her in his arms as her body went limp, and carried her into his bedroom.

Her alibi är mer en nostalgitripp än en superfräsch modern komedi, men den roar och lockar fram några små skratt i alla fall.

Jag ger Her alibi tre döda katter av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Fiffi såg också filmen. Hennes revy kommer upp så fort hon läst ut den senaste Swift-boken. Och där var boken slut. Fiffis revy.

Sherlock - Season 2 (2012)

På nyårsafton körde jag och Fiffi ett filmmarathon där vi skulle se film i 24 timmar (känt på twitter via taggen #24hfilm). Nu blev det inte något 24 timmars obrutet filmtittande, men man måste ju spänna bågen för att komma någonvart. Vi kanske lyckas spränga 24-timmarsvallen nästa gång?

Vid sidan av gamla klassikers valde vi att kolla på de tre tv-filmerna från andra säsongen av Sherlock. Tredje säsongen närmar sig och det var en perfekt uppladdning inför det. Jag såg om dem för första gången och Fiffi såg dem för första gången helt och hållet. Jag har tidigare skrivit om alla tre filmerna, se länkar nederst.

Denna text innehåller spoilers!

Nu när jag ser om filmerna slås jag än en gång av hur extremt välgjorda de är. Denna gång kunde jag än mer fokusera på dialogen och alla detaljer i hantverket. Det är en djup mylla i dessa filmer. De går att se om och om igen.

Benedict Cumberbatch har den showigare rollen som Sherlock, men det är Martin Freeman som är allra bäst i serien. Detta måste vara och bli hans livs roll. Första och sista scenerna i den tredje filmen The Reichenbach fall är ypperliga. I första scenen ser vi Watson hos en terapeut där han försöker behandla chocken efter Sherlocks död. Den sista scenen är den då Watson står vid Sherlocks grav. Han har så svårt att uttrycka vad han känner. Kroppsspråket och hans tafatta lilla beröring av gravstenen är så djäkla bra. Han blir så drabbad av känslor att han faller tillbaka till ett ryggmärgsbeteende när han i en militärisk stil sträcker på sig och gör en "helt om"-manöver och går iväg. Det var väl dels ett hedersbetyg åt hans gamle vän, men också ett sätt att hantera en ohanterbar stund.

Annars är första filmen, A scandal in Belgravia hela seriens bästa. Där kommer dialogen, de tekniska trixen med bland annat tankar utskrivna i bild och det känslomässiga spelet mellan Irene Adler och Sherlock till fulländning. Blev Sherlock förälskad? Ska Irene komma tillbaka i säsong 3? Och är Watson gay? Frågorna är många, men att filmen är suverän råder det inget tvivel om. Jag kan hålla med Fiffi om att den är en 6/5!

I onsdags kväll hade säsong 3 premiär i England och snart får vi äntligen reda på hur sjutton Sherlock fixade det där sista tricket från förra filmen. Jag kan knappt bärga mig.

Mina tidigare inlägg: A scandal in Belgravia, The hounds of Baskerville och The Reichenbach fall.

Betyg: 5/5