That Obscure Object of Desire (1977)

Filmer från förr, som vi med trygghet kan kalla filmer från sjuttiotalet, tar god tid på sig. Det låga tempot kan 2017 kännas lite obehagligt och kräver en omkalibrering hos mig som åskådare. Med rätt sinnesstämning kan jag uppskatta filmerna allra bäst och därför har jag sett dem i rad för att inte slitas mellan de olika tidernas filmtempo.

Det finns en regel som en del använder, att om en film inte är bra inom de första 25 minuterna så "får" man stänga av. Denna regel är osäker då det gäller gammal film! Ibland behövs den kompletta filmupplevelsen för att man ska uppskatta filmen. Så är det med denna film.

Jag startar alltså min lilla 1977-odyssé med den franske filmmakaren Luis Buñuels sista film Cet obscur objet du désir (en. That obscure object of desire, sv. Begärets dunkla mål). Buñuel omtalas som en "avant garde"-surrealist som samarbetade med Salvador Dali. På svenska Wikipedia kan man läsa följande: "Typiska teman i Buñuels filmer var fotfetischism, nekrofili, hat mot blinda människor och äldre män som älskar yngre kvinnor." Hat mot blinda människor?!? Nåja, det är det framför allt det sista av hans fyra teman som vi får ta del av i denna film.

I Cet obscur objet du désir får vi genom återblickar följa det bisarra förhållandet mellan den äldre herren Mathieu och den fattiga 18-åriga spanska flickan Conchita.

När man ser en film som denna efter att sett och analyserat Buffy the Vampire Slayer ser man inledningsvis bara ett äckligt gubbslem. Mathieu agerar som att han äger flickan och han gör ingen hemlighet av att det enda han vill är att komma innanför hennes trosor. Hade filmen fortsatt på den inslagna vägen hade den dock inte blivit en filmisk klassiker som dyker upp på var och varannan lista över de bästa filmerna genom tiderna. Nej, det visar sig att Conchita inte alls är det enkla och svaga offer som man kan tro efter de första 25 minuterna. Filmen har istället en klart intressant premiss. Mathieu är inte en häradspåsättare, utan snarare en hanrej. En hanrej av stort mått.

Vad som gör filmen riktigt spännande är dock inte handling utan Buñuels briljanta "val" av skådespelerska för Conchita. Hon spelas av två olika skådespelerskor. De har olika energier och de spelar Conchita olika. Skådespelerskorna byts ofta och helt slumpmässigt, ibland till och med i samma scen. Den svala, oerfarna och "oförstörda" Conchita spelas av Carole Bouquet som vi för övrigt ser i For your eyes only några år senare. Den vilda, fysiska och sexuella Conchita spelas av Ángela Molina. Ursprungligen skulle Maria Schneider spela den kvinnliga huvudrollen, men hon fick sparken efter att ha drogat för hårt och kommit i luven på Buñuel. Filmen var nära att läggas ner när Buñuel kom på iden att ersätta en med två. Success. Det är festligt att inse att det lyckade draget inte var noggrant uträknat utan att det bara råkade hända av en slump.

Det är som med Jaws där Spielberg hyllas för att han väntar så länge med att visa åskådarna hajen och därmed dra upp spänningen i filmen. Detta var inte enligt manus, men de hade problem att få klar "Bruce" (mekaniska hajen) i tid och behövde därför skriva om manus och bara hinta om hajen indirekt och inte visa den förrän senare i filmen... Och som de säger, resten är historia.

Åter till That obscure object of desire. Klassisk film, utgåva på prestigefyllda "Criterion Collection"-labeln, hyllad av kritikers och filmskapare, 8.0 på imdb. Tja, jag kan förstå att filmen är värd en plats i filmhistorien på grund av gimmicken med två som spelar en. Jag fann filmens koncept bra och filmen skapade en del tankar efteråt. Inte minst över hur man ska tolka den sista scenen med Mathieu och Conchita i en shopping mall i Paris, samt sidohistorien om vänsterterroristerna och deras illdåd.

Jag ger That obscure object of desire tre hinkar vatten av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Belle de jour (1967)

Belle de jour... Oh la la, quelle spectaculaire. Filmen kom på tal på en middagsbjudning tidigare i somras. Johan tipsade on filmen som jag sedan tidigare haft lite spaning på. Nu kände jag att jag fått en tillräckligt hård "dask på rumpan" för att ta mig an filmen. Belle de jour är Luis Bunuels skandalomsusade erotiska drama från 1967 med en fragil Catherine Deneuve i huvudrollen. Hon spelar hemmafrun Severine som av leda, lust eller ångest beslutar sig för att extraknäcka som lyxprostituerad under dagtid då hennes man Pierre är på jobbet.

Filmen behandlar både sexuell frigörelse och undertrycka drifter. Är Severine en masochist eller lider hon av följderna av ett trauma? Eller båda? Eller är hon helt enkelt bara kåt och uttråkad av sitt platoniskt förhållande med sin man? Filmen antyder både det ena och andra. Filmens känsla och vissa situationer påminner mig om allt från Pauline Reages Historie d'O till Lars von Triers Nymphomaniac och Kubricks Eyes wide shut.

Filmen inleds med en stilla kamera över en allé framför ett franskt slott. Bilden är vacker likt en målning. Det är något drömlikt över scenen och så är stora delar av filmen. Ibland kan det vara svårt att avgöra vad som är Severines fantasier och vad som är riktigt. Ta mig tusan, hela filmen skulle kunna vara en av hennes fantasier, inklusive själva slutet, men så är det nog inte för det skulle göra filmen ganska meningslös. Väldigt lite skrivs oss i publiken på näsan i varje fall. Varför hon gör som hon gör och huruvida hon mår bra av sitt dubbelliv uttalas inte direkt även om det verkar så. Filmen lämnar detta åt åskådaren att fundera på. Det känns som att filmen är fylld med symbolik, varav en hel del som kanske landar först efter man har behandlat filmen lite längre.

Catherine Deneuve är väl ganska bra. Hon är suverän på att spela aristokratisk. Hela hennes uppenbarelse är behärskad, lågmäld och sårbar. Men till skillnad från O verkar hon inte känna makt av att underkasta sig. Samtidigt ler Severine i filmens allra sista scen och allt vi lärt oss om henne måste kanske omvärderas? Vem vet?

Alla andra aktörer spelar andrafiolen till Severine. Jag roades lite av hur överdrivet bufflig älskaren Marcel (Pierre Clémenti) framställs. Skulle han vara en man av folket? Busen med ståltänder för er som inte har koll på skådespelarnas namn. Vid sidan av Severine var de två mest intressanta karaktärerna Pierres vän Husson samt bordellmamman Madame Anais.

Oh la la. Detta var minst sagt intressant. Filmen är som en lök, med många lager som jag inte förstår än, men jag ser att det finns en komplex och intressant story för den som är sugen. Jag ger Belle de jour tre påsättningar utan känsloband av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Filmen har också recenserats av filmspanarkompisarna Filmitch och Sofia. De har som det verkar lite olika syn på hur bra filmen är. Sofia läser in en klassisk manlig fantasi istället för en odyssé i en kvinnas sexualitet. Johan blir likt jag fascinerad av filmens svårfångade innehåll, vad är fantasi, vad är verklighet och vad betyder det?